”Att va’ söta men lika som bär vad är det att ha? Lite annorlunda är inget fel att va’.
Om man är av en annan sort, varför ska man kastas bort?
/Trasdockorna
Japp, det är min (bristande!) syn på samhället, på alla oss människor som strävar efter "det perfekta", de ouppnåeliga ideal som ständigt ställs. Varför är det så lätt att tro på andra men så svårt att tro på sig själv? Varför kan man inte få byta ögon för en dag?
Två gånger i mitt liv har jag konfronterat de människor jag varit uppriktigt sagt avundsjuk på; för deras talanger, personligheter, utseende och allt annat. Båda gånger har jag fått till svar att de själva känt sig lika ”underlägsna” mig. Vad beror det på? Att man så lätt hittar fel och brister hos sig själv, men inte ser allt det goda man har? Skyll nu inte på den så kallade jantelagen för den är jag så trött på att jag vill knyckla ihop till en liten, liten pappersboll och sedan kasta i förstamaj-brasan och se den bli till aska som blåser långt bort. Enligt mig kan det ha med saken att göra till en viss del, vi uppfostras att tro att vi inte är något. Eller åtminstonde att inte erkänna för någon annan att vi är något. Eller...?
Så har det inte varit för mig, så vem är jag att skylla på jantelagen? Den som satt ribban högst har alltid varit jag själv. Jag har varit tävlingsmänniska sedan den dag jag föddes, tror jag faktiskt. Sitter det i blodet, i generna? Sitter det i benmärgen? Det visade sig inte särskilt mycket under min pingiskarriär eller tävlingsåren till häst. Men jag har ”tävlat”, naturligtvis utan att de (i de allra flesta fall) vetat om det, mot bröder, klasskompisar, vänner i allmänhet - ja, allt och alla. Men mest av allt mot mig själv. Jag menar inte att det inte finns krav på mig utifrån, för det gör det. Det gör det på oss alla. Sveriges rikes lag är bara ett exempel på det.
Och visst har det hänt att jag blivit nertryckt så till den milda grad av personer som står eller stått mig nära, medvetet eller omedvetet, men ingen har kunnat trycka ner eller skada mig ens i närheten av vad jag gjort själv.
Kanske var det just därför jag hamnade i anorexiträsket och ätstörningarnas sjuka världen gång för många år sedan nu, för vad handlar just det om annat än prestation? Där tävlas det mot vågen, mot maten, mot sanningen, spegeln, lögnerna. Det tävlas mot friskhet och sjukdom, ja i princip allting.
Nog om det. Jag ser mig omkring och ser till min förfäran alldeles för många människor som går runt utan någon som helst tro på sig själv. Vissa lurar sig till att faktiskt tro att de har en stark självkänsla och ett gott självförtroende, andra lurar sig att de inte har det, men ärligt talat är det skrämmande få som är så ärliga mot sig själva och/eller sin omgivning som man kanske måste vara i dagens samhälle för att faktiskt få den bekräftelse som alla, ja precis alla, gör sig förtjänta av. Dagligen! Eller är det bara den världen jag lever i?
Den här veckan tänker jag (försöka) göra något som jag och många med mig borde gjort för länge, länge sedan och kanske till och med göra ofta: Jag tänker stiga ur min kropp då och då, kliva ur min hjärna och mina sedan länge inrotade tankar (kalla det jantelagen om du så vill, men för mig är det något helt annat) och försöka se mig med någon annans ögon. Någon som jag ser upp till, och som kanske rent utav ser upp till mig? För varför skulle hon/han inte göra det? Varför skulle det inte finnas en enda egenskap jag äger eller en talang jag har som denne inte besitter? Okej, det kanske inte heller finns något behov för just den personen att se upp till mig för det, men so what, allting handlar ju egentligen om vad som händer i mitt eget huvud. Och om jag kan lyckas se något gott som jag inte sett förr hos mig själv, så innebär det, om jag ger mig möjligheten att förvalta min nyvunna insikt, att jag tar (minst) ett steg upp på livets sköra stege. Visst är det väl värt att ge ett försök?!
Född på 80-talet som jag är, uppvuxen med Trasdockorna på Bolibompa har jag låttexten inpräntad i huvudet:
"Lite trasiga, och knasiga,
är vårt trasdocksgäng."
...varför ska det vara så svårt att förstå att vi alla är trasdockor, att vi alla har skavanker - på utsidan, på insidan, på ovan- och undersidan. Med andra ord: Ingen är perfekt, när ska det präntas in i huvudet?
