Jag har funderat en del över det där med att göra intryck.
Det händer ju då och då, den senaste tiden ovanligt ofta, att man träffar på människor man mött under olika skeden i livet. Med min ps-historia i ryggen har jag varit i kontakt med hundratals människor
(utan överdrift) som mött mig som sk
"brukare" och själva haft rollen som personal/behandlare och liknande.
Jag har träffat på många som jag tyckt rätt så illa om, där bemötandet brustit radikalt.
Jag har träffat på några få som jag inte alls har kommit överens med.
Men jag har framför allt haft en enorm tur och stött på människor som varit oerhört empatiska, humoristiska, sympatiska och engagerade.
Många av dessa människor har gjort stora
intryck hos mig, som i sin tur i ofta har lett till
avtryck i mitt inre. Jag bär med mig så mycket värme ifrån dessa personer varje dag och är tacksam över att ha fått möjligheten att utvecklas med hjälp av dem. Jag bär med mig
uttryck, både verbala såsom användbara fraser och citat, och minnen av hur folk uttryckt sig rent fysiskt på ett sätt som stärkt deras ord, exempelvis via beröring.
Även de möten som varit mindre lyckade eller glädjande i stunden har givit mig en erfarenhet som jag inte vill vara utan.
Det är alltså inte konstigt att jag minns de här människorna när jag stöter ihop med dem, ibland flera år senare. Däremot blir jag alltid lika förvånad över att någon annan känner igen
mig! Det är ju inte
jag som gjort intryck. Det är jag som varit mottagare,
inte tvärtom.
Någonstans blir jag väl glad också, och förundrad. Jag ser mig själv som någon som inte sticker ut ifrån mängden, eller åtminstone inte på något positivt sätt. Om jag har gjort intryck hos folk tänker jag mig därför att de minns mig med fasa, att jag väcker irritation som den provokatör jag i många fall
(vet att jag) uppfattats som utan att det egentligen varit min avsikt - ibland är det helt enkelt inte uppskattat med egna åsikter om vad som är bäst för en!
Därför blir det hur som helst mycket märkligt att se en glädje över återseende i ögonen hos
"personalfolket".
Ja, jag har funderat mycket över det här och än har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Kanske är det helt enkelt så att jag behöver börja omvärdera mig själv? Jag kanske måste försöka inse att alla inte alltid ser detsamma hos mig som jag själv gör? Eller att jag faktiskt inte vet bäst vad andra tänker om och uppfattar av mig, trots allt?
En sak har jag i alla fall fått klart för mig:
Intryck, uttryck och avtryck är tre ord som ofta går hand i hand!
 |
Från ett kort à la V
Klicka på bilden så ser du texten |
Bortsett från detta är jag just nu:
-
Lättad över att ha fått ett läkarintyg, äntligen!
-
Stressad över att inte ha fått iväg (eller kunnat skriva ut!!!) ansökningsblanketten till FK
-
Trött trots att jag borde vara utvilad...
- Mycket
nöjd över hur min nya kaffetermos håller värmen så att jag slipper resa mig ur sängen för att fylla på koppen.
-
Skuldfylld och ytterligare lite stressad över allt som borde och måste göras hemma, på kontor och café men som jag inte kommer igång med.
-
Glad över att jag har slutfört projekt: balkongplantering
(se nedan)
-
Irriterad på internet-aset som krånglar!
Amen!
