Älskade föräldrar

Vet ni?
För varje dag som går blir jag mer och mer tacksam över att jag har just mina föräldrar!

Jag har alltid känt mig rätt bortskämd, materiellt, samtidigt som jag visserligen någonstans känt att jag fått jobba för det. Jag har definitivt inte fått allting gratis.

Men vad jag inser nu att jag är mest bortskämd med av allt, det är fantastiska och kärleksfulla föräldrar.

När jag kollade mitt konto idag till exempel, då fanns där 500 :- extra där det stod "mysig semester". Vem har föräldrar som gör så?

Bortskämd! Inte med pengarna i sig, utan med den välvilja och kärlek som ligger bakom.

Försökte googla fram nåt bra citat om det där med tacksamhet över föräldrar, men då blev jag bara ännu mer övertygad om att min mor och far måste vara något alldeles extra ordinärt. Vad jag hittade var till exempel "Föräldrar är de sista människorna i världen som borde få ha barn." och "Föräldrar vill gärna att man ska utbilda sig till det de inte kunde bli." 

Så...jag fick helt enkelt ge upp att leta efter citat innehållande både föräldrar och tacksamhet.

Hittade dock ett annat som jag tycker stämmer, och att det gör mig tacksam:

"Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn.

Det ena är rötter, det andra är vingar."

// Hodding Carter

Foton, scrap och sånt

Jahaja, då var det väl dags att uppdatera lite här då... 

Blir en del foton, har lyckats ta en del som jag faktiskt fortfarande är nöjd med (halleluja!)

Scrappande har det också blivit litegrann. Tänkte visa några av resultaten.

Börjar med födelsedagskortet till mamsen som fyllde år i tisdags:

Blått är mammas färg och fjärilar älskar hon också.

"Grattisomslaget" är gjort av papper och ska dras av för att öppna kortet:

Insidan pryddes med stämpelmotiv i form av gräs där fjärilar flyger upp:

Presenterna hade jag köpt för längesen (handdukar till badrum + toalett) och delades upp i ett helt gäng presenter. En trist dag fick jag den briljanta idén att scrappa alla paket. 

Jag gjorde också så att alla uppsättningar av handdukar fick samma inslagningspapper för att visa att de hängde ihop med varann.

Lite väl överarbetat kanske...!

Hon fick också scrappade magnetsklämmor till papper och sånt som skräpar på kylskåpet men jag glömde att fota dem. De läggs upp här så småningom.
Paketet fotades i alla fall:

I lördags hade hon kalas och innan det gick hundarna och jag ner till hamnen för att fota lite i solnedgången.
Det började bra men slutade med ett vinterbad inklusive klädsimsövning med dunjacka och vinterskor.
Tyvärr låg telefon, bankdosa och bilnycklar i jackan när jag badade - samtliga har nu vandrat vidare till elektronikhimmelen. Telefonen är framförallt saknad!!!
För er som inte vet var anledningen till det ofrivilliga badet att Ola helt plötsligt hoppade rakt ut i vattnet. Jag misstänker att det var ett självmordsförsök (eller suicidförsök för att använda den korrekta benämningen)...
Han fick hur som helst panik och började simma efter isflak, utåt i vattnet givetvis. Och så började han dras ner i vattnet så att huvudet nästan var helt under vattenytan. Det var bara till att hoppa i efter honom. Allt gick så himla snabbt och jag hade sån adrenalinkick efteråt att kroppen faktiskt höll sig helt varm tills jag kom hem och fick duschat hundstackaren för att få upp värmen på honom. Först då började jag bli lite kall om fötterna. Det är märkligt hur instinktivt kroppen reagerar.

Ola klarade sig hur som helst helt oskadd. Inte ens en liten förkylning åkte han på, som tur var.
Jag däremot blev lite mer trasig, med blåslagna ben (vilket jag inte märkte förrän senare på kvällen), en värkande tumme och ett halvpaj knä. Huvudsaken var ju ändå att han klarade sig!

Har fått så mycket kommentarer på det efteråt; folk som pratar om att det var modigt eller fint gjort. Men ärligt talat så skulle inte en enda hundägare jag känner gjort på något annat sätt. Det var inget modigt eller fint alls, bara instinktivt. Och den instinkten har vi alla som bryr oss om våra djur!

Innan denna eskapad fick jag i alla fall fotat lite. Här kommer några av bilderna som jag tycker mest om:

Det har också blivit en del fotande här hemma, mest på katten:

Den här bilden tycker jag jättemycket om av nån anledning 

Och så ett Fenixkort...

Så småningom kommer det också lite nyscrappade kort och en LO, men det får bli en annan dag.

Sjukt?

I Bräckeskogen där jag brukar promenera har det stått en kvaddad, nedbränd bil i minst ett halvår. Jag tänker, varje gång jag går där, att någon borde ringa nånstans (vart ringer man om sånt?) och se till att den tas bort därifrån. Ibland tänker jag också så långt som att denne "någon" skulle kunna vara jag... 

Visst är det märkligt att man så ofta tänker att någon annan ska göra allting, istället för att ta tag i det själv? Mind your own business, liksom. Det som inte tillhör någon tar inte heller någon ansvar för.

Men så slås jag också av en annan tanke;

Varenda gång jag ser en nedbränd bil, eller kläder som ligger utspridda i skogen, tänker jag att det kanske är viktigt bevismaterial för ett mord. Någon kanske har dumpat en kropp någonstans och gjort sig av med bevisen? Framför allt i de fall där kläderna ligger i närheten av den nedbrända bilen. Då jobbar hjärncellerna som aldrig förr, och ganska snart har jag ett helt tänkbart scenario tydligt i tanken. Jag slås också av dåligt samvete (såklart!) över att jag inte ringer polisen och berättar var allt detta bevismaterial finns någonstans.

Vad är detta för sjuk böjelse? Är det paranoia? Tänker fler som jag? Eller är jag helt enkelt mer störd än jag tidigare vetat om? (Ibland kan man ju inte låta bli att undra...)

Brända bevis?

 Nåväl, till något helt annat.
Det är december, julen närmar sig - och i skogen hittar man fortfarande gröna blad.
Känns lite skumt, det måste jag ju medge. Det ska liksom inte vara så. Nu ska Göteborg vara inbäddat i ett mjukt snötäcke (Ja, jag har förträngt Götets slaskblask som så ofta råder här...)

Det var hur som helst skönt i skogen idag. Hundarna var, som vanligt, irriterade över att jag skulle stanna och fota överallt. Men vad fan, de borde ha vant sig vid det här laget: Kamera med = många promenadpauser. Punkt!

Det bästa med barn

Varit hemma i Älekulla idag. Hade inte varit där på över ett år... E t t   å r ! Hemskt!

Nu fick jag äntligen pussa ikapp mig lite på gudsönerna och gosa med alla barnena som har blivit så stora. Och så var det som alltid supermysigt att träffa Mamma L och Pappa J såklart!

Min fina familj, vad jag har saknat dem!

Mor och son

Sammy boy, yngsta gudsonen

Wille Bus, äldsta gudsonen

Bustrollen Winnie och Wille

Syskonkärlek

Världens bästa Winnie

Och så "Dagens fem" 
(det bästa med barn)

• De är ärliga
• De är fulla av kärlek
• Barn besitter en vishet som vuxna har tappat bort
• De är nyfikna
• Att umgås med barn är så underbart okomplicerat

Intryck, uttryck och avtryck

Jag har funderat en del över det där med att göra intryck.
Det händer ju då och då, den senaste tiden ovanligt ofta, att man träffar på människor man mött under olika skeden i livet. Med min ps-historia i ryggen har jag varit i kontakt med hundratals människor (utan överdrift) som mött mig som sk "brukare" och själva haft rollen som personal/behandlare och liknande.
Jag har träffat på många som jag tyckt rätt så illa om, där bemötandet brustit radikalt.
Jag har träffat på några få som jag inte alls har kommit överens med.
Men jag har framför allt haft en enorm tur och stött på människor som varit oerhört empatiska, humoristiska, sympatiska och engagerade.

Många av dessa människor har gjort stora intryck hos mig, som i sin tur i ofta har lett till avtryck i mitt inre. Jag bär med mig så mycket värme ifrån dessa personer varje dag och är tacksam över att ha fått möjligheten att utvecklas med hjälp av dem. Jag bär med mig uttryck, både verbala såsom användbara fraser och citat, och minnen av hur folk uttryckt sig rent fysiskt på ett sätt som stärkt deras ord, exempelvis via beröring.
Även de möten som varit mindre lyckade eller glädjande i stunden har givit mig en erfarenhet som jag inte vill vara utan.

Det är alltså inte konstigt att jag minns de här människorna när jag stöter ihop med dem, ibland flera år senare. Däremot blir jag alltid lika förvånad över att någon annan känner igen mig! Det är ju inte jag som gjort intryck. Det är jag som varit mottagare, inte tvärtom.

Någonstans blir jag väl glad också, och förundrad. Jag ser mig själv som någon som inte sticker ut ifrån mängden, eller åtminstone inte på något positivt sätt. Om jag har gjort intryck hos folk tänker jag mig därför att de minns mig med fasa, att jag väcker irritation som den provokatör jag i många fall (vet att jag) uppfattats som utan att det egentligen varit min avsikt - ibland är det helt enkelt inte uppskattat med egna åsikter om vad som är bäst för en!
Därför blir det hur som helst mycket märkligt att se en glädje över återseende i ögonen hos "personalfolket".

Ja, jag har funderat mycket över det här och än har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Kanske är det helt enkelt så att jag behöver börja  omvärdera mig själv? Jag kanske måste försöka inse att alla inte alltid ser detsamma hos mig som jag själv gör? Eller att jag faktiskt inte vet bäst vad andra tänker om och uppfattar av mig, trots allt?

En sak har jag i alla fall fått klart för mig:
Intryck, uttryck och avtryck är tre ord som ofta går hand i hand!

Från ett kort à la V
Klicka på bilden så ser du texten

Bortsett från detta är jag just nu:
- Lättad över att ha fått ett läkarintyg, äntligen!
- Stressad över att inte ha fått iväg (eller kunnat skriva ut!!!) ansökningsblanketten till FK
- Trött trots att jag borde vara utvilad...
- Mycket nöjd över hur min nya kaffetermos håller värmen så att jag slipper resa mig ur sängen för att fylla på koppen.
- Skuldfylld och ytterligare lite stressad över allt som borde och måste göras hemma, på kontor och café men som jag inte kommer igång med.
- Glad över att jag har slutfört projekt: balkongplantering (se nedan)
- Irriterad på internet-aset som krånglar!
Amen!

Lust-bortfall

Låt mig presentera några av mina (för tillfället!) bästa vänner:

Och mer då?

Ja, vad ska jag säga? Förutom att...

...tja, ibland är det lätt att tappa lusten...

Nog för att det är roligt att vara syndabock, men ibland blir jag bara så trött.

Trött på att vissa tvingas ta ansvar för sitt agerande medans andra inte ens behöver fundera på att göra det.

Trött på att vissa tar på sig ansvar till och med för andras agerande bara för att, liksom.

För att det är så invant...

Trött på att placera mig själv i just det facket titt som tätt, och trött på det dåliga samvetet när jag inte gör det.

Trött på att känna mig elak trots att jag gör det som känns rätt.

Tack för mig, nu drar jag täcket över huvudet och längtar tills nästa vecka.

Things change

Igår stod jag i kassan på Slättas när en person från Det Förflutna dök upp.

En person som då hade makten, som var den som visste bäst. Igår var det jag som skulle serva honom och inte tvärtom.

Det är trots allt inte särskilt många människor jag inte går ihop med. Jag är visserligen inte bundis med alla jag träffar, men vanligtvis skär det sig inte i mötet med människor. Men den här personen, Han från Det Förflutna, och jag gick aldrig särskilt bra ihop. Jag hade för mycket åsikter. För mycket driv för att falla in i mallen.

Det var skönt att få byta roller, om så bara för ett par minuter. Han blev nervös av det, alldeles uppenbart, och tappade ut mynten på marken. Det gjorde mig glad på något sätt. Kände lite utav ett revansch-rus.

Det där med att ha "för mycket" åsikter är något som varit ganska genomgående under mina år inom psykiatri och dylikt. "För mycket", vem bestämmer när det blir det?

Det är inte så svårt att svara på den frågan. Det är nämligen så, att "för mycket" är vanligtvis när "hjälptagaren" har en åsikt som går emot "hjälpgivarens"... EN!

I många år kändes det som ett stort handikapp att ha intuitioner. Det blev inte bara en kamp inom mig själv, utan även mot min omgivning och De Som Vet Bäst. Det hände att jag stängde av den funktionen i mig bara för att vara till lags, trots att det skrek FEL i hela mig. Men jag fick inte lov att ha en åsikt om det, vad som var rätt och fel. Jag ansågs vara "sjuk" och som sjuk hade jag automatiskt sjuka åsikter och tankar. När jag var "sjuk" var jag (tydligen) det till 100%, det vill säga allt som rörde sig i mig och runt mig var osunt och symtom på en ohälsa.

Så kom jag till RSMH för 4½ år sedan, och plötsligt var det inte så längre. När jag argumenterade för saker var det en styrka, inte ett tecken på manipulations-symtomet i en diagnos. När jag använde mig av mina erfarenheter och berättade om bemötande och hur det påverkat mig, var det inte längre jag som hade missförstått och reagerat fel, för jag fick lov att inse att reaktioner inte kunde vara fel.

Jag tror att det är därför jag fastnat i RSMH. Föreningen har räddat mig på så många sätt, framför allt genom att låta mig hitta mig själv. Hitta och få lov att vara mig själv!

Genom mitt engagemang i RSMH har jag fått bekräftelse på att det inte är fel att tycka och tänka, att det inte är fel att säga emot.

Men mest av allt har jag sedan jag kom till föreningen stärkt min oerhörda tacksamhet över allt jag varit med om. Erfarenheter kan vara dyrköpta som tusan, de kan göra ont, men det är erfarenheter som jag fått, som jag har valet att göra något av. Jag kan välja att lägga dem bakom mig, gräva ner mig i dem eller att faktiskt använda mig utav dem på ett konstruktivt sätt. Jag kan välja att ha dem med mig i min vardag. och det är den bästa och mest lärorika skola jag någonsin kunnat gå i.

Beslut

Jag har funderat lite på det där med beslut. Så ofta är det beslutsfattandet i sig som är det svåraste. Jag och beslutsångest går så gott som alltid hand i hand. Vissa gånger gäller det valet mellan djungelvrål eller Marabou sweizernöt. Ibland är problemet vad jag ska önska mig av ett lyckoben.

Men ibland är själva beslutsfattandet inte svårt överhuvudtaget. Konsekvenserna av valet blir däremot en kamp.

Tro, ork och lust är lätt att tappa

Lätt när stora drömmar trängs med saknaden

Och vinden blåser hårt emot din kappa

Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

Håll ut! Håll ut!

Förr eller senare spricker en bubbla

Håll ut några dagar till

Guld är inte det enda här som glimmar

När jakten går på allt som liknar räddningen

Och lyckan varar bara några timmar

Det är inte den vi söker, inte den min vän

Håll ut, Håll ut...

Världen ligger helt i dina händer

och allting ser så gulligt ut från ovan

Himlen ser så praktfull ut från marken

Håll näsan över ytan tills det vänder

Håll ut, Håll ut...

/ Winnerbäck

That's the shit!

Fick en jättefin diktbok av min fina "farmor" Una när jag fyllde år, och jag säger bara en sak: Anna Greta Wide is the shit!
Jag fastnade för boken redan i förorden, måste få dela med mig av dem för jag tycker att de är så störtsköna helt enkelt:

"Alltså: Välkommen!
Kanske hittar du något som passar just dej, några ord att spara, gömma, suga på, lägga under kudden, läsa för din bästa vän eller älskade.
Läs gärna med stor respekt, men ta det inte för respektfullt.
Blädddra.
Hoppa över.
Lägg undan.
Ta fram igen.
Ta en siffra ur luften och slå upp just den sidan.
Skriv små stjärnor eller utropstecken i kanterna.
Stryk under.
Stryk över.
Skriv JA! eller NEEEEEJJJ!
Eller riv ut ett blad och sätt upp det ovanför sängen.
Eller...lägg boken åt sidan och skriv en egen dikt!
Allt är tillåtet..."

Boken är en antologi, men på något sätt har alla dikter av Anna Greta Wide berört mig. Mycket. Som den här till exempel:

Försiktigt

Jag talar om oro och ensamhetskval.
Jag tigger dig om att förstå mig.
Men ändå - jag sållar försiktigt mitt tal.
Jag släpper dig inte inpå mig.

Försiktigt, försiktigt! Man vet inte än,
kan inte så säkert bedöma...
Men vad är jag rädd för - du är ju min vän -
nu har jag väl inget att gömma?

Åjo, säger skräcken som bor i min själ. -
Javisst, det är alldeles riktigt:
det sanna inom en skall tigas ihjäl -
försiktigt, försiktigt, försiktigt!

Små ord

Har ni tänkt på hur så små, korta ord kan ha så enormt stor betydelse? Som "vi" tillexempel. Det ordet kan, i rätt situation, få hela mig att gå igång på en millisekund. Som det gjorde igårkväll.
Eller en mening bestående av fyra ynka små ord - Den meningen kan få känslor att storma och förvirringen att ta fart som ingenting annat. Det är både skrämmande och härligt, konstigt och självklart på samma gång.

Jag kan facineras nåt otroligt över såna triggers. Att alla har olika beroende på vad som finns i ryggsäcken. Ibland kan man se så tydligt på någon när man råkar trycka på en sån där liten nästan obefintlig knapp och det kan säga så himla mycket om personen i fråga. Reaktioner kan berätta mer än tusen och åter tusen ord, och det facinerar mig!

Jag tror också att man är olika starkt mottagbar för sina triggers vid olika skeden i livet. Just nu är jag extremt mottaglig, märker jag. Återigen; skrämmande, härligt, konstigt och helt självklart!

... Ja, det är nog sant. Men HUR gör man för att sluta tänka så mycket. Jag är "diagnos: grubblare" sedan evigheter (sedan alltid?). Det är en del av min personlighet och jag vill inte ha det på något annat sätt - därmed inte sagt att jag inte vill ha distans till den delen av mig emellanåt. Det vore såå skönt med en fjärrkontroll i livet. Där man kan snabbspola - både framåt och bakåt - och pausa och till och med trycka på Off ibland.

Nu till något helt annat.

Kurs med Ola igår. Klickerträning. Ju mer jag tänker på det, desto gladare är jag nog ändå att jag har en viss förkunskap och att ingenting egentligen är nyheter (även om jag inte tränat allting innan, och nästan ingenting av det med Ola). Det är många moment som ska gås igenom på kort tid och jag förstår att det kan bli förvirrande.

Ola skötte sig utmärkt hela tiden. Han blev rätt så passiv emellanåt men när han kom igång gick det kanoners. En fråga dock - hur frishapar man en "passiv" hund som inte vill testa sig fram, som sätter sig ner och tappar både intresse och självförtroende? Är det då så fel att hjälpa till på traven i alla fall ett tag???

Roligast av allt var nästan efteråt ändå. Passade på att träna lite burlekar med honom när jag hade både bur och en stor plan. Han var såå duktig. Det är så extremt roligt att se honom in action, för är det nån gång han är det, så är det under burlekarträning.

Började med att kalla honom ur buren, över en "balansbom", helvändning mot ett hinder och sen rakt fram in i buren igen. Inga som helst problem trots att det var en stor, svart riesenhane på plan. Körde lite olika varianter med de "verktygen" och sedan gick jag över till att sända honom in i buren från olika håll och avstånd. Inga som helst problem för honom att i full fart leta sig in i buren när jag släppte honom på långt avstånd bakifrån. Lillprinsen!

Längesen jag hade med "dagens ängel" nu, kanske dags att börja med det igen?! För GÅRDAGENS ÄNGLAR var utan tvekan:

VERONICA - för "vi" och mycket annat.

OLA - för toppeninsats på plan, för att han skänker mig så mycket glädje när han själv är sådär sprudlande glad!

Zara som begrepp

Den där balansgången som kallas "att leva" är ibland, ganska ofta, svår. Även om jag är väldigt mycket mer stabil nu än jag var för några år sedan på alla sätt och vis, kan det ändå hända att jag faller ner emellanåt. En stor skillnad är att jag tar mig upp mycket fortare. Det är väl mer normalt nu, antar jag. Jag vet inte riktigt vad "normalt" är... Finns det n å g o n som vet det egentligen?!?
Hur som helst, det var det som hände igår. Hade fyllt på bägaren så att den redan var mer än full, och så hände något som fick allt att rinna över. Tappade balansen och föll för en stund, men efter en liten promenad och nån timma på Kedjerökarna AB:s metall-låda i kylan ihop med underbara V var luften inte lika tung längre. Hur skulle man kunna leva utan änglarna på jorden?

Gårdagen var förvirrande också. För min självbild. Det blir så konstigt när ens egen bild skiljer sig så kopiöst mot omvärldens. Jag kan mer känna det som att omvärldens syn på mig i många fall har blivit ett begrepp: RSMH-Zara. Hon ska vara bra den där Zaran, vore kul att träffa henne nån gång. Är ganska övertygad om att hon kan färdas med flygande mattor och trolla fram både det ena och det andra. Det är inte lätt att leva upp till det där, prestationsångesten blir stor. Jag har svårt att identifiera mig med den bilden av "mig" som många, speciellt inom RSMH och dylikt, tycks ha. Det är inte j a g ! ! ! Jag är dock tacksam för att jag landat såpass mycket i mig själv och faktiskt har lyckats hitta ett eget "jag", bygga upp någon slags självkänsla och självbild som är mer realistisk än den jag tidigare hade. Det hjälper mig att hantera prestationsångesten en aning. Jag är fortfarande sällan eller aldrig nöjd med mig själv eller det jag gör, men det är ändå inte så farligt om någon anser att jag inte lever upp till ryktet som "RSMH-Zara" - vem skulle kunna göra det? Jag kan tänka, att det är inte mitt problem att de blir besvikna, det är inte jag själv som målat upp bilden, det är inte m i n a ord som skapat den. Och därmed är det inte heller upp till mig att försvara den. Det är en ganska skön känsla - skön men ovan. Konstig men härlig.

Dagsrapport: Efter att ha varit ute på morgonpromenaden gick jag och la mig igen. Efter ett par timmar somnade jag om och sov till kl. 14 (!!!). Gjorde mig iordning lite snabbt och åkte upp till Slättas där V, E och Y jobbad idag. Drack gött kaffe och gick en sväng med Axel och 4 hundar (Ola, Fenix, Jänta och Lukas). Var stolt över O och L idag. För första gången någonsin kunde vi släppa ihop dem i "hundgården" utan att de brydde sig om varann, morrade inte ens åt varandra. Helt underbart. Övning ger färdighet - skam den som ger sig!
Åkte till Hällsvik efteråt för att träna lite med vovvarna. Tänkte försöka kombinera agility och burlekar, framförallt för Olas skull. Buren är ju oerhört värdeladdad för honom och jag behöver värdeladda även utanför. Leksaker fungerar ju inte på honom när han inte själv vill det. Det funkade rätt ok, men han var trött. Även Fenix skötte sig ok och var hyfsat pigg - för att vara sLapphund ;)

Layout-freak

I lördags (tror jag att det var...) fick jag ett samtal från en vän från socionomprogrammet som jag inte pratat med på nästan fem år. Hur gör man en hyfsat snabb sammanfattning av FEM ÅR tillbaka i tiden? Jag minns inte ens vem jag var då. Vet inte hur jag var, eller vilka jag har varit sedan dess...Jag vet ju knappt vem jag är idag! Det är svårt. Måste försöka tänka efter men egentligen vet jag inte ens om jag vill minnas den jag var då...?! Nåväl, det var dagens kuriosa och filosofi. Jag blev i alla fall glad att höra av henne, ska eventuellt åka ner och hälsa på henne under påsken.

Har fått fullständigt mani på att göra layouter, det är såå roligt! Här kommer ett par stycken:

Fenix är ett så tacksamt motiv. Min prins! Lyckades dock jävligt dåligt med att matcha papper till foton...grr!

Rub-on's, blommor, knappar, band, glitterlim och brads...Testade att använda bubbelplast som stämpeldyna. Blev väl sådär =/Fenix ännu en gång... nu en sommar-LO. Fråga mig inte varför en massa av fotona har vänt sig...! Idag gjorde jag en LO med ett av mina absoluta favoritkort. Mormor hatade detta foto, jag ÄLSKAR det!

Man ser inte så tydligt, men pappret runt kanterna är med änglar, samma papper som är inne i "bubblorna".

"Special"-rub-on Min mormor - såpbubbledrottningen

Ännu ett som vänt sig...

"Even though we are miles apart...
...you will always have a special place in my heart."

"Forever..."

"Memories start at the heart and live in it forever." Och mer då?! Fenix tycker faktiskt att det är rätt ok att våren har kommit till Göteborg -
av EN enda anledning! Nu kan man nämligen hitta såna här små grenar och släpa runt på igen...till mattes förtret! (Det går ju såå långsamt!) Vi har träffat Jänta en hel del:

Ola: Vad? Vad garvar ni åt, jag fattar inte?

- Men seriöst bruden, VAD är det som är så jävla roligt??? Suck. Lapphundshumor =S

Fenix och jag jobbar på i caféet. Tyvärr ville han inte posera framför den sjukt snygga skylten med foto taget av ingen mindre än min fina V. Vi får jobba vidare på det...!

Snart öppnar Slättas också. Dags för cafémöte imån. Åh, jag längtar faktiskt! Alla goa stammisar, och hela Slättas...underbara plats på jorden!