Sjukt?

I Bräckeskogen där jag brukar promenera har det stått en kvaddad, nedbränd bil i minst ett halvår. Jag tänker, varje gång jag går där, att någon borde ringa nånstans (vart ringer man om sånt?) och se till att den tas bort därifrån. Ibland tänker jag också så långt som att denne "någon" skulle kunna vara jag... 

Visst är det märkligt att man så ofta tänker att någon annan ska göra allting, istället för att ta tag i det själv? Mind your own business, liksom. Det som inte tillhör någon tar inte heller någon ansvar för.

Men så slås jag också av en annan tanke;

Varenda gång jag ser en nedbränd bil, eller kläder som ligger utspridda i skogen, tänker jag att det kanske är viktigt bevismaterial för ett mord. Någon kanske har dumpat en kropp någonstans och gjort sig av med bevisen? Framför allt i de fall där kläderna ligger i närheten av den nedbrända bilen. Då jobbar hjärncellerna som aldrig förr, och ganska snart har jag ett helt tänkbart scenario tydligt i tanken. Jag slås också av dåligt samvete (såklart!) över att jag inte ringer polisen och berättar var allt detta bevismaterial finns någonstans.

Vad är detta för sjuk böjelse? Är det paranoia? Tänker fler som jag? Eller är jag helt enkelt mer störd än jag tidigare vetat om? (Ibland kan man ju inte låta bli att undra...)

Brända bevis?

 Nåväl, till något helt annat.
Det är december, julen närmar sig - och i skogen hittar man fortfarande gröna blad.
Känns lite skumt, det måste jag ju medge. Det ska liksom inte vara så. Nu ska Göteborg vara inbäddat i ett mjukt snötäcke (Ja, jag har förträngt Götets slaskblask som så ofta råder här...)

Det var hur som helst skönt i skogen idag. Hundarna var, som vanligt, irriterade över att jag skulle stanna och fota överallt. Men vad fan, de borde ha vant sig vid det här laget: Kamera med = många promenadpauser. Punkt!