Någon mer än jag som såg och upprördes av dagens
Uppdrag Granskning?
ECT - electroconvulsive therapy
(Svenskt översatt till elektrokonvulsiv behandling)
eller varför inte Extremt Chockerande Terapi?
Som patient inom psykiatrin och med ett antal behandlingar inom slutenvården för bland annat depressioner har frågan naturligtvis inte undgått mig, även om jag själv aldrig genomgått just denna behandling.
Biverkningar diskuteras givetvis, men
inte alls i den utsträckning som är nödvändig, vilket inte minst blev tydligt i
dagens Uppdrag Granskning. Ett mycket
upprörande men
oerhört sevärt och bra program som finns att se på nätet (
http://www.svt.se/).
Gör det!
För er som inte känner till terapi-formen går den till så att elektrisk ström sänds igenom hjärnan på den nedsövda patienten med hjälp av elektroder som framkallar ett mindre epileptiskt anfall. Behandlingsformen används främst på personer med depressioner och har visat på mycket goda resultat - men också lett till skräckfall som tyvärr förnekas av de flesta behandlare. (Jag återkommer till detta.)
Jag har vid flertalet tillfällen delat rum och ännu fler gånger delat avdelning med patienter som genomgått denna behandling under vårdtillfället. Det är fruktansvärt att se! Den första behandlingstiden har personerna i fråga ofta varit så djupt nere att de knappt kunnat ta sig upp ur sängen alls, utan i princip enbart sovit och gråtit. Att man kan må sämre i början av en antidepressiv behandling är i och för sig inget specifikt för ECT, utan är även vanligt vid många andra medicinska behandlingar. Att de däremot inte har närminne nog att komma ihåg var de är någonstans, än mindre varför, eller att de inte känner igen sina närstående har jag inte varit med om med andra medicinska alternativ.
Är det då så att ECT är enda utvägen?
Kanske ibland. Men enligt mig är ECT är en "trendbehandling" och i mina ögon finns det inga tvivel om det! Anafranildropp eller ECT-behandling anses numera vara den optimala lösningen på alla depressiva problem. Det är uppfattningen jag fått varenda gång jag de senaste åren tagit steget över tröskeln till en slutenvårdsavdelning inom prykiatrin. I dagens program nämns vid flertalet tillfällen att ECT är det sista alternativet men den uppfattningen har jag verkligen inte fått. Snarare är det så att (framförallt) en patient som kommer in efter ett självmordsförsök mer eller mindre automatiskt blir "tilldelat" ECT-behandling.
Vad som kanske var allra mest upprörande i programmet var en broschyr som finns i två upplagor - en till personal och en till patienter. I broschyren till personal framgår det att risker om bestående minnesproblem kan förekomma, däremot nämns det inte någonstans i broschyren som (i bästa fall) lämnas till patienten. DOCK vill jag tillägga, att en person i en djup depression, som ju är den vanligaste målgruppen här, ofta inte är särskilt förmögna att varken ställas inför ett sådant beslut (-Vill du ha ECT-behandling?) eller ta till sig informationen som står i en lång och svårläst broschyr. Att försöka läsa sig igenom en sådan med koncentrationssvårigheter (som ju är ett av de vanligaste symptomen vid depression) är ungefär som att sticka till en fullt frisk människa Nationalencyklopedin och be denne lära sig texten innantill. Dessutom på en mycket begränsad tid!
Som förespråkare (och föreläsare) för gott bemötande inom psykiatrin blir jag också oerhört frustrerad över att höra hur personer som blivit drabbade av permanenta minnesskador blir nekade att detta kan ha med ECT:n att göra, precis som det ofta förekommer förnekelser till att andra biverkningar för olika mediciner (allt ifrån viktuppgång till klåda...you name it) kan orsakas av olika antidepressiva medel pga att "de förekommer endast i sällsynta fall". Allt detta "det händer inte mig"-tänk övergår därigenom till "det händer inte min patient"-tänk, vilket är så fruktansvärt kränkande. En patient, särskilt inom psykiatrin, har redan en "offerstämpel" i pannan och ligger i underläge. Det är läkarens förbannade PLIKT att ta oss på allvar! Om inte, byt jobb! Att arbeta med människor med en människosyn som går ut på att "min kunskap är mer värd än din" , trots att det är jag som sitter med facit i många fall, är bland det värsta som finns ur min aspekt. Likväl som en opedagogisk lärare inte bör undervisa, eller en brevbärare som inte vet hur en brevlåda ser ut inte bör dela ut post. Vad är egentligen skillnaden?
NÄR ska läkare inse att mina erfarenheter är resurser, att mitt ord är värt lika mycket som deras? Jag har visserligen inte betalt min erfarenhet med CSN-lån, men med år och lidande. När ska DET börja räknas???
Missförstå mig inte nu.
Jag menar INTE att ECT inte kan vara en bra behandling, men den SKA vara ett val!
Jag menar inte heller att min kunskap som patient är den enda och den mest väsentliga, men det är TILLSAMMANS vi kan bli bäst. Det är när läkaren med sin akademiska utbildning i samråd med mig som (inom psykiatridiskussion sk.) brukare bildar ett team så jämbördigt som möjilgt som kan vi uppnå mest! Det är först då vi kan få till en riktigt bra psykiatrivård.
DET är min självklara övertygelse!!!
Har i alla fall hunnit vara liiite kreativ och gjort 3 (?) julkort och ett grattiskort. Skulle behöva göra mycket, mycket mer - OCH ta fram adventsljusstakar och annat. Men det får vänta. Till lucia?
Längtar till London nu. Åker på fredag. Ska bli gött att fly landet ett tag =)
Har i alla fall hunnit vara liiite kreativ och gjort 3 (?) julkort och ett grattiskort. Skulle behöva göra mycket, mycket mer - OCH ta fram adventsljusstakar och annat. Men det får vänta. Till lucia?
Längtar till London nu. Åker på fredag. Ska bli gött att fly landet ett tag =)
