Snart jul?!

Tiden flyyyger! Nån mer som märkt av det? Var tog sommaren och hösten vägen? Nu står vi här i minusgrader med julafton runt hörnet... Varit mycket prat om jul idag, överallt. Att det är snaaart! Hur gick det till egentligen? Jag hänger inte alls med...!Det är väl lite där jag befinner mig nu överhuvudtaget - jag hänger inte med! Känner mig inte riktigt närvarande i nånting, ändå är det mycket som händer, mycket att göra (och ännu mer som borde göras!). Fullt upp hela tiden och långa "arbetsdagar". Kom att tänka på det nu ikväll, när vår ordförande hade beordrats sjukskrivning - det är bara det att han redan är sjukpensionär. Jag är nog också snart i behov av sjukskrivning, men det går inte att sjukskriva en sjukskriven! Snarare så att jag är i behov av vila, av att komma ikapp och landa, att bara vara ett litet tag om jag inte ska tillbaka till där jag brukar hamna med jämna mellanrum (brukaT!?!) Men hur gör man för att vila och bara vara, när det är för mycket som hänger över en. När en uppgift är klar väntar en ny och det finns inga direkta arbetstider att hålla sig till. Jag har inte riktigt förmågan att kunna slappna av när jag vet att jag har en massa som jag inte är färdig med. Gäller väl att hitta det där inre lugnet, för färdig kan jag jag ju inte bli. Bara en massa svammel nu, jag vet. Känner mig alltid stressad nu för tiden, en tryckande inre stress. Dels då för alla de här praktiska sakerna som ska hinnas med, hemma och i RSMH - och helst hinna och orka vara lite social där emellan (vilket jag inte lyckas med så bra för tillfället...). Men även stressen över ovissheten, kraven, pendlande motivation, allt det där. Sommaren närmar sig med stormsteg och sen är det meningen att jag ska ut och jobba, plugga eller något annat. Samtidigt kommer jag att påbörja en ny behandling två dagar i veckan i Borås och jag tänker inte släppa RSMH utan ha kvar det till en viss del. Helst av allt vill jag behålla både grupper på kvällstid, föreläsningar etc. på dagtid och helgöppet men...det kanske inte är riktigt rimligt?! Hur gör man då för att prioritera när allt känns lika viktigt och lika motiverande??? Inbakat i hela den här "ut-och-jobba-stressen" cirkulerar min älskade lilla Fenix runt som ett frågetecken. Han är ju trots allt det jag i alla fall vill prioritera först av allt, och redan nu är det ett pusslande med honom på dagarna... Vill inte att han ska vara ensam för mycket och för tillfället är mamma hundvakt nästan jämt, känns det som. (En viss överdrift kanske...) SUCK!