Egentligen...

Klockan närmar sig halv6 och egentligen är jag ganska trött. Egentligen. Klockan ringer om knappt 4½ timma men jag kommer inte riktigt till ro. Dessutom tycker jag att det är så vansinnigt skönt om nätterna. Det är svalt både ute och inne, telefonen låter inte särskilt mycket eller ofta, man behöver inte ens ha dåligt samvete för att man är hemma men låter bli att dammsuga... Det är dessutom mörkt och lugnt och stilla, allting. Jag har liksom ingen lust att försöka sova... (fastän det nästan är ljust ute nu)

Jag är, precis som jag så ofta är, både trött och rastlös.
Jag vill promenara, sticka ut på en lång härlig skogspromenad men samtidigt vill jag inte lämna sängen. Vill scrappa men orkar inte plocka fram grejer, jag har till och med lust att baka. Varför har jag alltid som mest energi på nätterna?

Jag har en teori:
Kan det vara så enkelt som att alla "måsten" inte bedövar och förlamar om nätterna? Är det prestationsångesten och vardagskraven som får mig att tappa orken på dagarna? Kan det verkligen vara så enkelt?

Underbara Fenix

Jag vet inte. Jag vet inte så mycket just nu. Lite lätt förvirrad som vanligt.

Lapprufsets Kennel, mitt andra hem!

Efter att ha kört och kört och därefter kört lite till på kringelikrok-vägar och undrat om vi någonsin skulle nå vårt mål rullade Sarah och jag slutligen in på gårdsplan i Älekulla. Det var den tjugotredje december år 2006. Vi möttes i dörren av ett gäng härliga hundar och barn, första intrycket var aningens kaosartat. I det hemmet var allting precis som det var i mitt huvud då; rörigt, högljutt, lite smått kaotiskt som sagt och jag kände mig bara...hemma, helt enkelt. Okej okej, det låter inte som något bra betyg fast för mig var det verkligen precis just det. Det var just det som fick mig att fastna. Det var dessa härliga människor där jag bara kände mig både välkommen och bekväm till hundra procent som bidrog i allra högsta grad till ett av mitt livs största beslut - ett beslut jag aldrig någonsin ångrat en sekund.
Lägg dessutom på minnet att det var dagen innan julafton i en barnfamilj där de till råga på allt har den idiotiska traditionen vid namn "gummikaka". För er som inte vet vad detta innebär ska jag förklara det: Barnens faddrar/gudföräldrar ska komma med en låda innehållande en massa saker som gör halvmaniska barn fullkomligt galna!

Engela, våren 2007

Efter en kopp kaffe och lite prat hamnade jag på golvet för att studera tre ljuvliga valpar. Den allra första jag fastnade var Gimli, en cremefärgad/ljusbrun liten hane som hade blivit "adopterad" av mamma Saima men egentligen hörde till Månskimrans kennel. Därefter ålg mitt fokus på Felix, en grov liten pojke, svart utan nästan ett enda tecken som redan som liten valp såg lite maffig ut på något sätt. Men när jag väl fäste blicken på Fenix kände jag att det var han som var rätt för mig. Han var lite försiktigare än de andra två men busig och charmig, ganska nätt vilket bäst passade för mina ändamål och otroligt söt med sin vackra ansiktsteckning.

Felix (svart) och Gimli (ljus). Fenix står bakom benen på Jörgen

Vi lämnade Lapprufsets kennel med ett löfte om att jag skulle höra av mig inom en vecka då jag skulle ha tittat på en annan valp också. Jag hade lovat mig själv att inte ta "första bästa" men det var svårt att inte fatta ett förhastat beslut i det läget.

Fenixtrollet, 10,5 veckor

Dagarna släpade sig fram och när Sarah och jag kom till den andra kenneln nära Göteborg, till valparna som bara var ett par veckor gamla, kändes det inte alls på samma sätt som det gjort i Älekulla. Inte för att det var något fel på den kenneln, absolut inte, det kändes bara inte rätt på något sätt. Jag visste inte då att jag redan bestämt mig. Det var väl egentligen Sarah som insåg det då vi efteråt satt och fikade på Ikea och vägde för- och nackdelar. Eller rättare sagt, vände nackdelar med Älekulla till fördelar och tvärtom... När jag väl hade bestämt mig kändes det skönt, och när jag senare på kvällen meddelat Lena och pratat med henne i ungefär en evighet i telefon om allt mellan himmel och jord kändes det helt fantastiskt! Åh, vad jag älskade detta ställe och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få åka tillbaka, till MIN hund dessutom, min alldeles egna lilla Fenix.

Eftersom jag skulle få en ny lägenhet ett par veckor senare tog jag inte hem honom direkt utan pendlade istället dit varannan - var tredje dag för att lära känna min valp innan vi skulle flytta.

Hemkommen

Under de veckorna hann familjen Pettersson bli min andra familj. Hundarna som fanns där då (Danza, Mira, Saima, Majakka och Fila) kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så barnen då. Lilla Engela satt i sin stol mest hela tiden då, hon var bara ett drygt halvår gammal. Det är svårt att tänka sig när man ser yrvädret nu. Och Winnie, Carlan och Elin, Emil och "Totte"...det kändes bara så självklart på något sätt, att vara där, att vara en del av allt det där. Pappa Jörgen var lite blyg i början men jag kände ett speciellt band till honom ändå - inte så konstigt med tanke på hur mycket vi har gemensamt, hur lika vi är, men det visste jag inte förrän ett bra tag senare. Jag älskade Jörgen och Lena på stört.

Mamma Saima (Fjällfarmens Saima Saike)

Älekulla blev snart mitt andra hem och var under en lång tid en tillflyktsort då jag inte hade någon på närmre plan. Det är fortfarande ett ställe jag längtar till när kvällarna blir för långa, nätterna för tunga. Eller när dagarna är för fulla och jag bara vill få vara.
Familjen Pettersson har ställt upp i vått och torrt och funnits där i alla lägen. Jag vet alltid var jag har dem och det känns skönt. Jag är dem evigt tacksam för det.

Winnie och Lena

Hundarna har bytts ut under åren, det är bara Mira av de som var där då som finns kvar där nu och hon är en riktig pärla. Skulle så gärna vilja ha en lapsk vallhund efter henne någon gång, men så lär det inte bli tyvärr.

Mira (den bruna) med brorsan Prince

Och barnaskaran har utökats, den också. Wille och Samuel är mina små gudsöner och de är så speciella, så fantastiska. Jag älskar dem som om de vore mina egna barn och önskar att jag hade mera tid att vara med dem, men jag tror och hoppas att de en dag kommer att veta med sig att jag finns här för dem och att de alltid finns hos mig - precis som resten av familjen!

Samuel, Sam-Sam, Sammy-boy

Me and Willon (och Jörgen i bakgrunden)

de ideellt besjälade

För femte kvällen i rad sätter jag igång datorn när jag kommer hem, kryper ner under täcket med laptopen i knät för att uppdatera bloggen. Idag har jag bestämt mig för att det faktiskt ska bli ett inlägg att publicera också.

Det har varit så svårt att hitta orden ett tag, eller det är svårt. Om dagarna och ända fram tills jag väl ska försöka åstadkomma något har jag så många idéer om vad jag vill skriva om, men sen är allting som bortblåst. Det är oerhört frustrerande. Vanligtvis är jag vän med skrivandet men ibland är det som nu, att formuleringarna och idéerna liksom trollas bort innan de når fram till skärmen.

Fenix med jobbarkompisen Melker

Om en vecka sker det ofattbara. Jag ska vara ledig, en hel vecka. Fly ifrån stan tillsammans med V och bara vara. Vi ska dra till metropolen Tingsryd (där en kopp kaffe kostar 1,50:-)... Längtar såå mycket! Inte bara efter kaffet alltså, utan över att bara bara vara, tillsammans med V och våra underbara hundar som ska få gå lösa på tomten till stugan vi hyrt.

Kan inte hjälpa att jag känner mig dum när jag påstår att jag inte varit "ledig" så länge på evigheter, för jag känner att så länge jag är sjukskriven och bara jobbar ideellt så räknas det liksom inte. Kanske är dumt att tänka så, jag vet inte. Det känns ändå inte rätt. Sättet att tänka för "de ideellt besjälade" fick jag höra idag. Hur som helst så längtar jag och börjar räkna ner dagarna, samtidigt som jag har (alldeles för) mycket att hinna med innan, som att göra klart bidragsansökningar för Näckrosen, baka till Slättas för 2 veckor (det tillsammans med V och E i alla fall), göra en kortbeställning, handla lite grejer, åka till min alternativa familj i Älekulla, STÄDA och skaffa kattvakt. Till exempel. Känner mig stressad och uppjagad, samtidigt lugn och trött. Knepig kombination... Måste nog hur som helst försöka sova lite nu. Börjar till och med bli riktigt sova-trött.

Min lilla trollunge

inbrott

Varför blir det alltid så när jag har ett par beställningar att jag skjuter upp det till sista sekund trots att jag i vissa fall (som det här) har vetat om det i flera månader innan? Blir ju så trött på mig själv!
Det här är ju i och för sig inget specifikt för scrapbooking - skjuta-upp-syndromet. Önskar bara att jag kunde lära mig nån gång!

Har ett kort kvar som måste göras IDAG. Inspiration? Ja tack, det vore trevligt!

Ingen vidare bra dag idag (märks det?). Är irriterad och var arg en bra stund förut. Haft inbrott på Slättas och det känns bara så värdelöst gjort att göra inbrott i ett café som drivs på 100 % ideell basis. Skit.

Nu ger jag upp. Lägger mig i soffan med en popcornskål och kollar på desperate housewives ett par timmar framöver. Jag orkar inget annat just nu, jag är lat!

paus från rusningstrafiken

V hittade ett gratis och roligt fotoredigeringsprogram på nätet för oss som är mer eller mindre borttappade själar när det gäller photoshop; fotoflexer. Har lekt lite grann med det idag när jag har pausat från rusningstrafiken.

Fotot är ett av mina favoriter på V när hon och Jänta sitter och tittar ut över havet. Det togs för någon vecka sen när vi fick för oss att ta en tripp till Björkö en eftermiddag/kväll. Hur som helst, dagens fotoflexerresultat blev såhär:

Vet inte om det beror på värmen (sommaren brukar ju inte vara min bästa tid), att jag sovit alldeles för lite under en rätt så lång period, all stress som varit det sista (mestadels mental sådan), en kombination av allt ovanstående eller något helt annat, men jag har varit helt dödstrött den senaste veckan. Har bara velat sova, så idag gjorde jag det.

Skulle egentligen jobbat på Slättas idag men underbara Ywonne skickade ett sms igårkväll och sa att hon kunde ta mitt pass. (Hon till och med frågade om hon fick...!) Och det sa jag ju inte nej till.

Vaknade och gick en kortis med hundarna strax efter klockan 10, somnade om efter nån timma och sov till 14-tiden då det var dags att gå ut en runda till. Även denna blev kort, till Torget och tillbaka. Ägnade resten av eftermiddagen åt att sitta vid datorn och pilla med diverse saker.
Det var riktigt skönt att komma ut på en långpromenad när klockan blev 8. Tog en sväng förbi Maria och tog en cigg med henne. Stackaren hade väntat på VM-finalen i en månad, och så kommer jag och stjäl av hennes tid JUST när den börjar ;) Nåväl, jag stannade inte så länge.

Maria, min älskade syster, min Stora My. Jag tror att jag glömt att nämna att jag återfått kontakten med henne, inte sant? Visserligen har vi aldrig tappat den helt, och hon är en sån människa som jag bara vet att jag kommer att ha kontakt med hela livet, men hon försvann från jordens yta ett tag. Och hur stor är egentligen sannolikheten att hon dyker upp alldeles nära mig, bara 5 minuters gångsväg bort? Inte särskilt stor men tydligen tillräckligt!

Så underbart att se henne igen, få krama henne, få stilla det dåliga samvetet något för att jag inte funnits där när hon behövt som mest. Underbart att få skratta med henne och minnas tillsammans. Helt enkelt underbart!

Har inte scrappat på länge men lägger ut ett par kort som jag gjort tidigare i år: Ett bröllopskort jag gjorde på beställning. Ovan är framsida, under baksida. Det här gjorde jag till en tjej som slutade att jobba hos oss på Påtår: Extremt dåliga foton...råkade radera dem från kameran innan jag lagt över till datorn men hade ett på mobilen i alla fall. Blev faktiskt lite nöjd med det här.

Sommaren är jobbig för Fenix. Skönt att vi har Hällsvik där han kan få bada (vada!) av sig ibland i alla fall. Extra roligt är det när Jänta alias "Bambi" är med! Dom är så knäppa och så roliga.
Jänta försöker sig på att ta simmärket "Baddaren" där delmomenten är följande:
Hoppprov - märkestagaren ska hoppa i vattnet fem gånger. (avklarat) br> Bubbelprov - märkestagaren ska göra "kaffekokaren" i vattnet. (avklarat)
Glidprov - detta moment jobbar hon fortfarande på.

Kom ÄNTLIGEN iväg en sväng hem till Älekulla i veckan. Spontantripp med bilen full av hundar. Ola fick träffa sin potentiella flickvän Neko (som är på bilden med V) och det verkar lovande. Synd bara att han är kastrerad, tokstor för sin ras och dessutom reggad som blandras pga oseriösa (och odjurvänliga!!!) uppfödare. Blir inga valpar gjorda där, inte. Mina gudsöner bara växer och växer...förstår inte detta. Lilla Samuel blir ett år om bara ett par månader...

...och Willon är över två år. REDAN!

Om det nu är sant att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, så kommer jag inte ens hinna upp ur sängen innan det är dags att gå och lägga mig igen om 20 år!

"Något budskap har jag inte.
Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne."

/Astrid Lindgren

black olives

Åååh, det är så gott! Fram till mars i år hatade jag oliver.
Men tack vare att V hade en hysteriskt rolig olivurkärnare ("hysteriskt" var kanske lite att ta i...?) började jag tycka om det, och nu är jag helt såld.
Åååh, jag tror att jag skulle kunna leva på svarta oliver.

Jag blir galen. Vill HA! Nuuu!