Jävla skit!

Fan, jag blir så trött!
Bytte abonemang på telefonen för bara 3 månader sen och fick en ny mobil. Och jag älskar den!
Men så hoppar hundf*n i havet och jag efter. Inte nog med att det var is och skit, dessutom pajade ju mobilen såklart.
Ringde tele2 för att fråga om det fanns något sätt att få ut en ny mobil, och de hade en alldeles briljant idé;
Det var bara för mig att betala av de månader jag hade kvar på bindningstiden så skulle det lösa sig. Jag skulle alltså få en ny mobil - för bara 5.000 kr.
Mobiljäveln kostar ju för fan mindre än så om man köper den i affär!!!
Får ta det på hemförsäkringen istället, där jag tack och lov har drulleförsäkring. (Vad annars? Jag är ju jag!)
Det kommer att gå på 1.300 kr och weeei, de pengarna har jag ju absolut liggande i madrassen.
Fan fan fan fan fan F A A A A N ! ! ! ! !

Jaaa, jag är lite irriterad idag.

Fan helvetes jävla skit.
Och jävla-skit-Ola och jävla-skit-telefon och jävla-skit-pengabrist och jävla-skit-allting!

Äh, jag tar en cigg till så löser sig alla världens problem. Säkert!

Värdelöst!

Nej hörrni, nu blir jag lite arg.
Helt plötsligt är min header och bilderna i sidorna borta från bloggen (eller ser någon dem?) och när jag ska försöka lägga upp dem igen, står det att jag "överskridit kvoten för filöverföring".
Nu tycker blogger att jag ska köpa större utrymme i Picasas webbalbum-skit för att få ha en header.....Grrr!
Värdelöst!

Tragiskt

Jag har tänkt skriva här flera gånger idag men jag har inte hittat ord.
Jag har fortfarande inga ord men det struntar jag i. Jag skriver ändå.
Sitter(/ligger) på balkongen och äter blomkål och dricker rödvin alldeles ensam.
Det är lite tragiskt kan tyckas, men det struntar jag också i.
Det är gott!

Till dig som så vänligt genom en anonym bloggkommentar informerade mig om att "allt elände drar igång snart" för mig vill jag tala om att det går alldeles utmärkt att höra av sig via mail. För vet du? Det är ännu mer tragiskt att skriva anonyma hot än att dricka vin i ensamhet. Det är i alla fall min åsikt.
Någon som håller med mig?
Så varsågod, klicka här för att skicka ett mail till mig istället.
Och eftersom du nu verkar ha sån koll på min närmsta framtid vore det gulligt om du kunde tala om vilken typ av elände det handlar om också? Men å andra sidan, den som väntar på något gott...

Idag har jag ätit pannkakor hos U och gått en promenad i nostalgins Majorna.
Och så har jag målat om en deep edge-canvas 3 gånger för att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska ha det.

Namnsdag

Grattis mig själv (och alla andra Saror) så hemskt mycket på namnsdagen. 

Tack tack.

Vet ni vad? Jag har världens bästa föräldrar.

Mamsen var här en sväng förut och jag fick en namnsdagspresent. 

Lite mer exklusiv än vanligt. Mycket mer till och med.

Tack snälla snällare snällaste!

Kolla:

Nu ska jag bara fixa så att tv:n går att se från balkongen också så kan jag flytta ut här på heltid. Tills vidare avsäger jag mig alla uppdrag som tänkas kan. Jag går i ide. Tack och hej.

Jag är för övrigt fortfarande arg, och jävligt less på föreningsarbete. Nu är det hur som helst bestämt att cafét stänger i alla fall den här helgen. Skönt! Jag orkar inte. Jävla lapp-jävlar. Och jävla lapp-uppsättar-jävel framförallt...

Frustration

Då kommer ytterligare ett sånt där känsloinlägg då'rå...

Aggression och irritation är väl förvisso egentligen rätt så konstruktiva känslor - eller åtminstone skulle de kunna vara det. Men när man inte kan placera den där den hör hemma leder den bara till ytterligare en påfrestande känsla, dvs frustration.

För ja, jag är både irriterad och arg. Kämpar med att hålla händer i styr för att stå emot alla impulser som vill rikta ilskan direkt mot den person som är grunden till den i form av motagerande. Men det tänker jag inte göra. Jag ska vara kall i det här läget. Nej, jag ska agera kallt.
För kall är jag inte, jag kokar av ilska!

Det är ju inte så att han bara ger sig på oss han vill med det han gör. Han lyckas dessutom skrämma upp och få personer att må dåligt som inte har det minsta med saken att göra.
Det är han för korkad för att inse. Och framför allt för självisk!
Jag är så in i h-e trött på den där offerrollen han fastnat i. Han har klarat sig så länge på den men nu får det väl ändå räcka?!

Clown-katten

Hade en liten fotosession med min katt för ett tag sen när jag hade fått låna en systemkamera.

Hon är så knäpp, min Karisma. Hade aldrig kunnat drömma om att få en så härlig, personlig, galen, gosig, omtänksam, känslig, temperamentfull, healande och alldeles underbar liten clownkatt.

Karisma har många egenheter och en hel del tvång. Ofta påverkar hennes tvång även hennes omgivning och hon är en fena på att manipulera! Bland annat måste clownkatten säga "prosit" när någon nyser, varpå personen i fråga måste titta henne i ögonen och svara "tack". Gör man inte detta slutar hon inte att jama... Det händer ju då och då att det är en stängd dörr emellan nysaren och jamarenvilket naturligtvis innebär vissa problem för en katt med OCD. Vill man inte lyssna till ett konstant "maaaaauuuuiiii waaaaooooooo mmmmmmmmmmmaaaaaaaaaaaaoooo" får man helt enkelt hoppa upp ur badkaret (eller var man nu befinner sig), titta på katten och artigt (eller lätt förbannat i det läget) tacka. Karisma känner av minsta ångest hos mig och kommer och lägger sig på mitt bröst. Där ligger hon sen kvar tills jag andas lugnare, djupare. Detsamma gäller om man är ledsen, då vill hon vara nära. När B som är diabetiker passade henne för några veckor sedan larmade hon att han hade lågt socker på samma sätt. Så klok hon är, min lilla pärla!

Hon pratar näst intill konstant, den här lilla katten. Passar alldeles utmärkt in i vår lilla familj, med andra ord; varken jag, Fenix eller Ola är kända för att vara överdrivet tystlåtna.

Den mest irriterande egenskapen hon besitter är emellertid kleptomanin. Inte nog med att hon snor allting, hon gömmer det dessutom också! Hon plockade loss mössen på en av sina leksaker på "kattbalkongen". Dessa återfanns långt senare bakom ett par ramar på näst översta hyllan i sovrummet.

Hon älskar att sno min pendel, men jag är inte säker på om det är den eller smyckepåsen den ligger i som hon egentligen vill åt. Frågan är bara hur hon ska kunna använda den? Helt genomtänkt verkar det ju inte vara, trots allt.

När jag pendlar föresten, då ska hon alltid vara med. Hon försöker inte leka med den, som hon gör med allt annat, utan vill mest stryka sig emot den, låta litegrann och ligga i närheten. Att katter är mediala är väl ingen som säger emot?!

Karisma är kortsint som en hund med temperament som en äkta katthona. Jag älskar denna lilla varelse såå innerligt! Lilla Kassi, Kissma, Kasskass - kärt barn har många namn.

Det händer mycket omkring mig nu. Det är mycket att stå i och jag är besviken, arg, förvirrad, osäker, less, rädd, frustrerad och mycket annat. Framtiden är väldigt oviss men vet att det kommer att lösa sig och förhoppnings både snart och till det bättre. En dag i taget. Kan inte säga så mycket mer om det för tillfället men jag återkommer så fort jag kan.

inbrott

Varför blir det alltid så när jag har ett par beställningar att jag skjuter upp det till sista sekund trots att jag i vissa fall (som det här) har vetat om det i flera månader innan? Blir ju så trött på mig själv!
Det här är ju i och för sig inget specifikt för scrapbooking - skjuta-upp-syndromet. Önskar bara att jag kunde lära mig nån gång!

Har ett kort kvar som måste göras IDAG. Inspiration? Ja tack, det vore trevligt!

Ingen vidare bra dag idag (märks det?). Är irriterad och var arg en bra stund förut. Haft inbrott på Slättas och det känns bara så värdelöst gjort att göra inbrott i ett café som drivs på 100 % ideell basis. Skit.

Nu ger jag upp. Lägger mig i soffan med en popcornskål och kollar på desperate housewives ett par timmar framöver. Jag orkar inget annat just nu, jag är lat!

From heaven to hell…!

Det blev inte så många timmars sömn inatt (heller) och snoozade klockan aningens för länge imorse. Kom dock i god tid till jobbet ändå efter att både ha lämnat Ola hos Baxel och handlat på vägen. Hade inte så värst mycket kunder idag men dagen gick fort ändå. Trevligt sällskap och sysselsatt större delen av tiden så det flöt på.

Efter åkte jag och hämtade Ola och passade på att ta en kaffe med Baxel och tjöta lite skit, det var änna längesen nu. Därefter direkt iväg och hämtade upp Veronica för en liten roadtrip med hundarna. Åkte till Björlanda Kile först men hittade inga bra promenadvägar och hamnade istället vid Kippholmen där vi skrattade härligt åt våra galna, lyckliga hundar (eller vad de nu är…?) och promenerade på stigar och klippor. Helt underbart.
Åkte sedan till Kungälv och Ica Maxi där jag inhandlade ett par sjukt snygga stövlar (inte sant?!) – ÄNTLIGEN!
Köpte med oss thaimat och åkte hem till V, fick massage och kollade på Svenska Hollywoodfruar och skrattade (som vanligt) rätt gött åt Maria Montazami. Hon är ju helt underbar!
Därefter bröt helvetet loss…
Ywonne ringde och bad mig göra en polisanmälan på internet då Lukas hade varit nära att bli stulen vid Bjurslätts Torg. Jag blev själv skärrad (brukar ju lämna mina där också ett par minuter, precis som hon hade gjort) men det lär inte vara i närheten av vad hon var/är. Nu sprider vi reg.nr och info vida över facebook och hoppas att så många som möjligt ska hjälpa oss med den uppgiften. Såå fruktansvärt, man vet ju inte vad de använder hundarna till. Det var ju bara några år sen de åkte runt Hisingen och samlade in hundar för att använda till sina kamphundar. SJUKT!

Vad är det som händer inom hundvärlden egentligen? Förra veckan blev S nedslagen då hon tog en hund i halsbandet som var på väg fram till hennes hund, och idag detta. Ska man behöva gå runt och vara rädd som hundägare i fortsättningen? Eller kanske börja utbilda kamphundar =S Jag blir så trött på mänskligheten ibland!
Fantastiskt nog ringde faktiskt polisen upp Y bara några minuter efter att jag skickat iväg anmälan för att ta signalement etc. ”Jag har själv hund…” sa han. Helt underbart! Tänk att de faktiskt tar något sånt här på allvar. För mig är det en självklarhet, precis som för alla andra som lever för sina 4-benta, men för allmänheten är det väl mest en petitess och därför värmer det ju extra med en polis som visar sådant engagemang! Guldstjärna, dagens ros och allt annat som tänkas kan till honom! Nu hoppas vi bara på att de får tag på det aset och att de inte har tagit flera hundar eller hinner göra det. JÄVLA AS!

Avslutar med att visa min djupa tacksamhet för att St/Be finns. Utan dem hade jag behövt hyperventilera ikväll igen, till Fenix och Karismas förtret.

Mindre värd än en värphöna!

Nyss hemkommen från SVT debatt och upprörd som aldrig förr. Jag har fått mycket bekräftat ikväll, bland annat att personer med psykiatriska diagnoser som jag själv är mindre värda i dagens samhälle än en värphöna. Jo, det är sant! Socialstyrelsens egen utredare Mårten Gerle bekräftade det, som du kan se i torsdagens debattprogram på http://www.svt.se/ Ordagrant!

RSMH-Näckrosen blev inbjudna till att sitta i publiken under kvällens debatt och jag måste säga att det var mycket svårt att hålla tyst när Mr Gerle - som själv sitter högst upp på samhällets trappa och dinglar med benen - svarar att äldre och psykiskt sjuka har färre rättigheter än vad många av våra husdjur har. Den som ändå vore en frigående höna! Det är något att satsa på till nästa liv - om vi "psyksjuka" nu har rätt till ett sådant. Antagligen hamnar vi väl under marknivå då...

Jag vill verkligen tacka Uppdrag Granskning som lyfte frågan om ECT-behandling och mörkläggningen av biverkningarna som faktiskt kan vara permanenta skador på minnet. Att det sitter personer i en panel och ansvarar för Socialstyrelsens uttalanden och utredningar och uttrycker sig på ett oerhört kränkande och rent ut sagt idiotiskt sätt är tragiskt! Inte nog med det. I gårdagens program menade Gerle på att frågan om den 15 år gamla information om behandlingen hade lyfts om det inte hade varit för Uppdrag granskning svarar han nej. I kvällens debatt däremot hävdar han bestämt att det hade skett en förändring oavsett om SVT gjort ett reportage om detta.
Frågan jag ställer mig då är: Har han själv under dagen genomgått en ECT-behandling och glömt vad han spontant svarade på igår, eller hade han övat in en lögn? Kom den kanske rent utav automatiskt?

Som sagt, tacksamheten över just dessa reportage är stor, men vad ska till innan en ur brukarperspektiv till synes enkel upprustning av hur informationen till patienterna eventuellt överhuvudtaget lämnas sker??? LPT-lagen är omskriven till en mer lättläst version för att alla ska kunna ta del av den, hur svårt kan det då vara att göra det med även andra behandlingsformer, såväl medicinska som terapeutiska? Är det en fråga om pengar? Är det stolthet det handlar om, eller är det rent av ren dumhet? I vilket fall som helst finns det bara två ord att beskriva detta med: TRAGISKT och SKANDALÖST!

Vi brukarorganisationer arbetar med alla resurser vi har och lite till för att nå ut med vår ovärderliga erfarenhet, och visst sker det hela tiden en förbättring, men att sedan få höra att man är har lägre status än en värphöna - DÄR går gränsen för mig!

Inte för att jag har något emot värphöns, och mina egna husdjur värderar jag högre än mig själv på alla sätt, men därifrån till att stå allra längst ner på samhällstrappan - om vi ens kommit upp till första trappsteget...?! Vad mer ska vi göra?
Vi begär inte att alla ska dansa efter vår pipa. Inte heller begär vi en röd matta eller en fanfar. MEN vi begär att vi precis som människor med somatiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar ska få information om såväl sjukdomstillstånd, diagnos och behandlingsformer och framförallt, vi begär att vi ska bli behandlade med samma värdighet, bli lyssnade på, tagna på allvar och respekterade oavsett sjukdomsbild eller tillstånd. Vi begär att få tillträde till att klättra uppåt i trappan, kanske till och med förbi värphönsen! Debatten om information vid ECT-behandling är nu igång och kommer förhoppningsvis att användas mer restriktivt och mer upplysande, men vad gäller exempelvis anafranildroppet jag nämnde i gårdagens inlägg, när kommer biverkningsupplysningarna där? Själv fick jag googla mig till informationen och fick därigenom reda på att mina då nästan 15 biverkningar berodde på det.
Nej, psykiatriker, socialstyrelse, vårdguiden och andra inblandade parter - SKÄRPNING!
MEN, icke att förglömma, det finns änglar därute som sköter sitt jobb på ett exemplariskt sätt.
Som bemöter människor oavsett bakgrund, diagnos, ålder, kön etc. på ett värdigt sätt, som gör allt som står i sin makt för att vi ska få det vi behöver och faktiskt har rätt till. Låt oss inte glömma dem/er i denna debatt. Till er som brinner för det ni gör, som har engagemang och ett äkta människointresse, som är beredda att gå lite över gränserna ibland för att göra det bästa för era brukare:

FORTSÄTT MED DET NI GÖR!
Ni är ovärderliga!!!

Upprörande Uppdrag Granskning!

Någon mer än jag som såg och upprördes av dagens

Uppdrag Granskning?

ECT - electroconvulsive therapy

(Svenskt översatt till elektrokonvulsiv behandling)

eller varför inte Extremt Chockerande Terapi?

Som patient inom psykiatrin och med ett antal behandlingar inom slutenvården för bland annat depressioner har frågan naturligtvis inte undgått mig, även om jag själv aldrig genomgått just denna behandling. Biverkningar diskuteras givetvis, men inte alls i den utsträckning som är nödvändig, vilket inte minst blev tydligt i dagens Uppdrag Granskning. Ett mycket upprörande men oerhört sevärt och bra program som finns att se på nätet (http://www.svt.se/). Gör det!

För er som inte känner till terapi-formen går den till så att elektrisk ström sänds igenom hjärnan på den nedsövda patienten med hjälp av elektroder som framkallar ett mindre epileptiskt anfall. Behandlingsformen används främst på personer med depressioner och har visat på mycket goda resultat - men också lett till skräckfall som tyvärr förnekas av de flesta behandlare. (Jag återkommer till detta.)

Jag har vid flertalet tillfällen delat rum och ännu fler gånger delat avdelning med patienter som genomgått denna behandling under vårdtillfället. Det är fruktansvärt att se! Den första behandlingstiden har personerna i fråga ofta varit så djupt nere att de knappt kunnat ta sig upp ur sängen alls, utan i princip enbart sovit och gråtit. Att man kan må sämre i början av en antidepressiv behandling är i och för sig inget specifikt för ECT, utan är även vanligt vid många andra medicinska behandlingar. Att de däremot inte har närminne nog att komma ihåg var de är någonstans, än mindre varför, eller att de inte känner igen sina närstående har jag inte varit med om med andra medicinska alternativ.

Är det då så att ECT är enda utvägen?

Kanske ibland. Men enligt mig är ECT är en "trendbehandling" och i mina ögon finns det inga tvivel om det! Anafranildropp eller ECT-behandling anses numera vara den optimala lösningen på alla depressiva problem. Det är uppfattningen jag fått varenda gång jag de senaste åren tagit steget över tröskeln till en slutenvårdsavdelning inom prykiatrin. I dagens program nämns vid flertalet tillfällen att ECT är det sista alternativet men den uppfattningen har jag verkligen inte fått. Snarare är det så att (framförallt) en patient som kommer in efter ett självmordsförsök mer eller mindre automatiskt blir "tilldelat" ECT-behandling.

Vad som kanske var allra mest upprörande i programmet var en broschyr som finns i två upplagor - en till personal och en till patienter. I broschyren till personal framgår det att risker om bestående minnesproblem kan förekomma, däremot nämns det inte någonstans i broschyren som (i bästa fall) lämnas till patienten. DOCK vill jag tillägga, att en person i en djup depression, som ju är den vanligaste målgruppen här, ofta inte är särskilt förmögna att varken ställas inför ett sådant beslut (-Vill du ha ECT-behandling?) eller ta till sig informationen som står i en lång och svårläst broschyr. Att försöka läsa sig igenom en sådan med koncentrationssvårigheter (som ju är ett av de vanligaste symptomen vid depression) är ungefär som att sticka till en fullt frisk människa Nationalencyklopedin och be denne lära sig texten innantill. Dessutom på en mycket begränsad tid!

Som förespråkare (och föreläsare) för gott bemötande inom psykiatrin blir jag också oerhört frustrerad över att höra hur personer som blivit drabbade av permanenta minnesskador blir nekade att detta kan ha med ECT:n att göra, precis som det ofta förekommer förnekelser till att andra biverkningar för olika mediciner (allt ifrån viktuppgång till klåda...you name it) kan orsakas av olika antidepressiva medel pga att "de förekommer endast i sällsynta fall". Allt detta "det händer inte mig"-tänk övergår därigenom till "det händer inte min patient"-tänk, vilket är så fruktansvärt kränkande. En patient, särskilt inom psykiatrin, har redan en "offerstämpel" i pannan och ligger i underläge. Det är läkarens förbannade PLIKT att ta oss på allvar! Om inte, byt jobb! Att arbeta med människor med en människosyn som går ut på att "min kunskap är mer värd än din" , trots att det är jag som sitter med facit i många fall, är bland det värsta som finns ur min aspekt. Likväl som en opedagogisk lärare inte bör undervisa, eller en brevbärare som inte vet hur en brevlåda ser ut inte bör dela ut post. Vad är egentligen skillnaden?

NÄR ska läkare inse att mina erfarenheter är resurser, att mitt ord är värt lika mycket som deras? Jag har visserligen inte betalt min erfarenhet med CSN-lån, men med år och lidande. När ska DET börja räknas???

Missförstå mig inte nu.

Jag menar INTE att ECT inte kan vara en bra behandling, men den SKA vara ett val!

Jag menar inte heller att min kunskap som patient är den enda och den mest väsentliga, men det är TILLSAMMANS vi kan bli bäst. Det är när läkaren med sin akademiska utbildning i samråd med mig som (inom psykiatridiskussion sk.) brukare bildar ett team så jämbördigt som möjilgt som kan vi uppnå mest! Det är först då vi kan få till en riktigt bra psykiatrivård.

DET är min självklara övertygelse!!!

Life's a bitch...

Ola Ola Ola. Det är tur för honom att han är såå älskad! Och synd att jag är så DUM!

Förra tisdagen kastrerades han, senare samma kväll lyckades han bita upp alla stygn (utom 1). Morgonen därpå syddes han ihop igen och har därefter haft tratten på sig nästan hela tiden (bortsett från promenader). Igår kväll, två dagar innan stygnen skulle tas (TVÅ!) lyckades han under ett obevakat ögonblick bita upp ena såret helt igen. När det var nästan läkt. FAN! Idag blir alltså ännu ett veterinärbesök, en ökad penicillinkur, flera stygn...Den här kastreringen blev inte bara mycket dyrare än jag hade tänkt mig utan också en väldigt utdragen process. Suck! Hur kan jag vara så dum att jag lämnar honom osedd i mer än 10 sek? Fast Fenix hade ju inte ens nån tratt på sig de sista dagarna... Men detta misstag tänker jag INTE göra om IGEN med Ola! Nu får han leva som golvlampa resten av året. Minst!

-"Typiskt kattbeteende" sa veterinären för övrigt...som om det var nåt nytt att Ola är hälften hund-hälften katt?! Återigen - SUCK! Och inte nog med det. Min kära vilda katt har lyckats paja min dator, och det är ju inte direkt så att jag (nu) kommer att ha råd att köpa nån ny det närmsta decenniet. Även för henne gäller - det är tur att hon är älskad! Och, även här var det i grund och botten mitt fel...!

Nogklagat för idag. Ber om ursäkt! Vi har haft goa stunder den senaste veckan också! I måndags exempelvis, då vi var i Slottsskogen med mamma och hennes dagbarn. Hundarna fick glass (och jag fick plocka strössel i alla de färger ur Olas päls resten av dagen...). Sitting Bull var hur som helst en riktig favorit! Igår blev det en sväng ner till havet med hundarna och Veronica innan jag, V och mamsen skulle till IKEA för att kolla in grejer till deras hall som håller på att renoveras i skrivande stund. Inte lika lätt som jag hade trott att inreda där - mardrömsrum! Och skit-Ikea som inte har dörrar till alla garderober! (Förlåt, jag tror bestämt att jag klagade lite igen, men jag blev så ARG!) Hur som helst, Ola i hamnen:

Som sagt, jag vet att jag gnällt mycket i detta inlägg, och ja, life's a bitch - så känner jag just nu. Men oavsett hur mycket allt går fel ibland har jag faktiskt den enorma förmånen att få ha dessa beloved dogs hos mig. Jag kan skatta mig lycklig!

Bortsprungen hund

Så var ännu en dag till ända. Dagskassan på Slättas blev över förväntan och alla var väl rätt nöjda och glada vid (arbets)dagens slut. Varit massor eller en hel del folk hela dagen. Kl. 16.00 bommades det igen men ett gött gäng stannade kvar och laddade för (ännu en) grillkväll. Emma ångrade sig och ville inte grilla med oss. Trist! Hade velat ha henne med! Ywonne hade gått hem tidigare på dagen men kom tillbaka, likaså Bengan. Och så hade vi ju Veronica och Tomas, Selene och Mats, Sirpa och Axel. Och så jag, Fenix, Lukas och Turbo.

Medans A och T åkte iväg för att handla och köra hem E, gick V och jag wn runda med vovven innan det var dags för mig att hoppa i dammen. Ja, alltså "Lilla Slättadamm". Bengan hade åkt på hedersuppdraget att rengöra dammen vilket han gjorde för ett par dagar sen. Nu var det dags för mig att dekorera - dvs tvätta och lägga i sand, grus, stenar och växter. Fick hjälp av stans goaste finne =) Men fy satan vad det var kallt! Kändes som ett hiiimla bra utgångsläge när man skulle sitta stilla och ute i några timmar därefter. Eller inte. Frös som en liten gnu, men vad gör väl det med så trevligt sällskap, goa majskolvar och sjuuukt många härliga skratt. Det är ett helt underbart gäng, det där, man kan inte annat än känna sig hemma!

Och så var det ju det där med gårdagens lilla episod i Slottsskogen. Vet inte ens om jag hittar ord att beskriva det med. Har du någon gång sett ett rådjur hoppa över vägen strax framför dig tätt följt av en skällande hund? Har du därefter hittat hunden ca 40 minuter senare? Har du fångat in den tacksamma och mycket törstiga hunden, ringt polis, blivit kasst bemött av dem, fått höra att de ringer upp senare och bett dig ta hand om hunden så länge? Ja, kanske. Det är väl inte ett helt otänkbart scenario kanske.

Har du däremot efter att ha tagit hand om hunden i ca 45 minuter-en timma stött på ägaren som kommer cyklande, svär åt dig för att du har hans hund i koppel, som knäpper loss det och kastar mot dig och därefter skrikandes cyklar därifrån? Har du sett honom vända cykeln och cykla tillbaka förbi dig i rasande tempo med den totalt slutkörda hunden bredvid sig, fortfarande lika högljudd och aggressiv, för att sedan försvinna bakom krönet? Det hade aldrig vi varit i alla fall. BådeLina och jag stod där som tysta fågelholkar och undrade vad fan det var som hade hänt??? Vi hann inte undra särskilt länge innan vi hörde en hund yla och gny, och eftersom vi misstänkte att det var han som slog hunden skyndade vi oss åt hållet han försvunnit, men ingen hund och ingen man inom sikte. Gick ner mot Villa Belparc och hörde honom stå och skrika på ett gäng på en av ängarna... Jag orkar inte ens skriva vad som hände mer, men historien tog i alla fall inte slut riktigt än. Jag blir bara så fruktansvärt arg, rädd (över hur folk behandlar sina djur), "förundrad" över hur människor kan fungera (eller snarare INTE fungera), förvirrad och minst tio saker till. Allt kändes som en halvtaskig parodi, fast jag vet inte riktigt på vad. Verkligt kändes det då i alla fall inte!

Jag var som sagt där för att träffa L för första gången med hunden. Fenix och Ola brydde sig inte särskilt mycket om varandra överhuvudtaget vilket ju faktiskt var rätt positivt. Ola var inte rädd för honom, inte ens när de släpptes och Fenix försökte få igång honom, och Fenix var rätt bra på att läsa av Olas signaler. Efter några timmars älgletande, hundfångande, polisringande mm följde vi L och O till spårvagnen innan vi gick tillbak till bilen och åkte hem. På väg till vagnen hade de börjat smälla och skjuta raketer (jag HATAR påsk, nyår och andra smällar-högtider!) och Fenix blev ju som vanligt rädd och stressad, men han lugnades faktiskt en hel del av Ola och började dra sig något närmare honom vilket O accepterade.

Ola är såå cool, bryr sig inte om något av det Fenix reagerar på i olika situationer mm. Han var dock väldigt reserverad så jag känner att jag inte fick se så mycket av honom. De kommer hem till mig nån dag i helgen så vi får väl se hur det går då. Jag vill ju så gärna...!

Ett tips om ni ska ringa polisen angående en försvunnen hund (eller vad som helst, skulle jag tro) är att veta i alla fall NÅT av följande; - Var du bor. - Vad du har för telefonnummer. Att svara att man inte kan sin adress och inte lärt sig sitt telefonnummer var tydligen lite sådär halvpopulärt. MEN, mina vänner, den här gången var det inte JAG som var sådär förvirrad =)

Det blir många änglar idag, just för att jag har så himla gott om sådana! Inte alla som har min tur vad gäller det...

DAGENS ÄNGLAR:

• FENIX. Åh, vad jag älskar denna lilla varelse, aldrig mött en hund med så stor personlighet! Har gett oss många skratt under kvällen.
• UNA för ett fantastiskt fint mail. Saknar henne!
• LINA. Så roligt att äntligen träffa henne efter allt skrivande hit och dit. Helt underbart go och rolig tjej. Från idag även framtidsplaner ihop som pyromaner alt. bankrånade (eller både och). Obs! Beställningsvara, inget ideellt arbetande mer!
• AXEL för ett jättefint sms nu ikväll. Tack.
• TOMAS, VERONICA, YWONNE, SIRPA, MICHA, SELENE och MATS för en jättehärlig kväll. Alltid skönt att skratta sådär mycket, trots att jag var helnykter chaufför. (Nästa gång tänker jag inte köra!)

Jag VET att jag blivit dålig på dagens citat. Börjar få lite ont om dem. Eller nej, egentligen inte, men de jag har i huvudet är nästan slut.

Hund på språng

Måste börja inlägget med

DAGENS CITAT:

"Om Nasse inte är här kan det bara betyda en sak...

- att han är någon annanstans!"

/ Tiger

Efter en skogspromenad med mamma fastnade jag framför Disney-dags och Nalle Puh. Och lika fast blev jag i citatet. Det är så underbart... klokt! Så enkelt, intelligent, jag vet inte. Jag fastnade bara helt enkelt. Kan ha lite att göra med vår käre Nasse nr 2 - känns tryggt att veta att eftersom han inte är här, så är han någon annanstans! Kan också ha något att göra med den där bristande humorkvaliteten jag har nämnt tidigare. På tal om Nalle Puh föresten, jag måste få ett expertutlåtande här. I mitt M.I.G-spel finns följande fråga: Nämn fem av Nalle Puh's djurvänner. Jag envisas alltid med att svara Kristoffer-Robin fastän jag vet att det inte står med som svar, men håll med mig, är det NÅGON som är djurVÄN så är det väl han??!!??

Så, var har denna dag tagit vägen?! Förmiddagen ägnades åt Karismas hyllningsfilm. Mamma kom och hämtade mig vid PS halv1 och vi tog vägen via Coop på Backaplan där vi inhandlade lite leksaker till födelsedagsbarnet och henner marodör till bror. Han är helt hopplös med leksaker nu, Fenix. Den tillverkade som gör något han inte kan pulverisera på 5 minuter vill jag komma i kontakt med! Fast, ta i trä, än så länge har han låtit Karismas grejer vara hela idag (observera IDAG!)

Kom hem till lilla kissen strax efter halv2 och en stund senare kom Axel också. Det blev ett 1-årskalas på tre 2-benta och två 4-benta. =)

Drog som sagt med mamsen ut på en skogspromenad uppe vid Mossen. Som alltid sa hon innan vi gick att hon hade dåliga skor och inte ville gå där det var vått. Och...som vanligt blev det mina vägar och därmed till att vada fram då och då längs stockar och stenar. Fenix, den lille jäveln, var inte mycket värd emellanåt. TVÅ GÅNGER fick han upp ett spår och stack, var borta i ca 5 min och vi hörde honom skälla typ en kilometer (minst) bort. Min kära moder blev som alltid hypernervös och trodde att han hade gått ner sig i Mossen. Försökte förklara för henne att Mossen låg åt andra hållet + att han hade skällt konstant om han fastnat nånstans. Nåväl, efter andra rundan han hade varit iväg och jag morrat åt honom var han ganska mör. Trodde jag. Det tog inte ens 5 minuter innan han började leka med kopplet. Suck! Antar att han skulle springa av sig de fyra (nästan fem!) senaste veckorna av koppelpromenader.

Nu ska vi strax kila ner till Sussi. Ska väl kolla lite melodifestival och dricka lite te. Har ingen större lust att röra mig alls just nu, Karisma ligger så mysigt i mitt knä. Tänk att jag nästan helt varit utan mina djur i över en månad! Hur har jag överlevt? Vad skulle jag göra utan deras underbara fosterföräldrar?!

DAGENS ÄNGEL är såklart ingen mindre än KARISMA, dels för att hon fyller år, dels för att hon är världens goaste! Gissa om hon och Fenix var glada att se varann, det har de bara gjort en gång den senaste månaden.

"Min tid är viktigare än din"

Irriterad! Har änna varit det mycket det sista, eller hur?! Kanske är naturligt när man sitter innanför låsta dörrar och beslut tas över ens huvud och kommunikation inte alls existerar, när andra ska bestämma när man ska äta och sova, vara inne eller ute. Kanske är naturligt att reagera då man är 25 fysiska år och några därtill mentalt och blir omyndigförklarad? Vad vet jag...Fenix-besök och mysstund

Hur som haver...situationen är nu denna. Inte fått några läkarsamtal på en vecka. Senaste planen för nuvarande vecka var följande: Samverkansmöte på måndag, sedan dagpermissioner och även nattpermis i slutet av veckan. Idag är det onsdag, klockan är 14.20 och jag har fortfarande inte fått nåt läkarsamtal - därmed heller inte permis. Hade planerat att åka till stan idag och köpa presenter till alla födelsedagsbarn/vuxna och dopbarn. Hade också planerat att spendera nästan en heldag med mamsen imån och sen gå på rallylydnadskursen på kvällen. Hade tänkt ha nattpermis från fredag till lördag, då det är dop. Det var MINA planer det. Rimliga, vettiga. Varför mötet i måndags blev inställt vet ni ju redan, och jag var inte speciellt ledsen över det heller. MEN, nu är det såhär att det är läkarbrist, och då är det bara "de akuta" som hinns med. Hela avdelningen skriker att "er tid är inte viktig". Som patient behöver man inte tänka, inte planera, inte ens drömma. Man ska vakna och somna vid medicinutdelningen, man ska äta på de konstigaste tider (lunch: 11.15, middag: 15.15) och däremellan helst vara tyst och stilla. Gaaaah, jag blir så trött (se bilden ovan om du skulle tvivla...!). Jag kan inte heller få mitt dropp som tar 2-3 timmar IFALL jag ändå skulle komma iväg nånstans idag, för medicinerna har inte kommit från apoteket. (Det ligger ju för fan hundra meter bort, knappt, jag kan ta min droppställning och kila ner och hämta det själv.)

Ursäkta mitt smått upprörda inlägg, behövde bara klaga av mig lite. Är trött trött trött på att vara här nu, jag vill hem till mina djur! Till min knas-katt Karisma (som jag ska lägga ut nya bilder på sen...sevärda vill jag lova!) och min Fenix. Det var allt just nu, jag återkommer senare med dagens ängel/änglar och citat!

Dagens dubbel!

Och "Dagens änglar" går till: VERONICA. Haft besök av min andra själsliga hälft. Pratat om allt mellan himmel och jord, sånt som bara en själ kan överföra till sig själv liksom... Hmm, ingen idé att förklara det där närmre. Hon är numera även anhörig argumentatör! FENIX, min ängel i vått och torrt! Så underbart att få se hans glädje, den smittade av sig litegrann och jag kände lite hopp återvända. Älskade lilla pälsboll, hur kan någon betyda så mycket?!

Nu är det såhär, att jag egentligen inte tycker om att hänga ut folk i negativa sammanhang, men GAAAAAH, jag är så jävla pissförbannad att jag gör ett undantag idag! Anledningen till det heter Nassir och är sjuksköterska på avdelningen. Efter att ha blivit lovad att Fenix och Karisma är välkomna att hälsa på mig när som helst (under besökstid) kommer mamma med Fenix. Vi står där på varsin sida av glasdörren och jag ser glädjen i honom och den smittar av sig och för en liten stund återvänder allt hopp och allting. Efter en liten stund kommer Nassir och öppnar dörren, Fenix skuttar in och hälsar på både mig och V och jag känner bara LYCKA! Fram tills fucking Nassir säger "hunden måste ut" med sin jävla överklasstämma! Jag säger först att jag har blivit lovad att få ta in honom men det jävla rövhålet (ursäkta mig, men jag menar det!) ger sig inte utan kör på sitt race. Jag blir sååå jävla arg och vi börjar ha världens argumentation. Och den jäveln bara står och hånler åt mig. Till slut får jag träffa Nixen i exakt 30 minuter i ett besöksrum precis innanför entrén. Vänligt, mycket! När halvtimman var slut och mamma, Veronica och lilltrollet gått var jag i upplösningstillstånd. Gick ut på balkongen och rökte, grät och laddade med allt jag ville säga till N när han sa något till mig vid med.utdelningen: "Vilket jävla resursslöseri att skicka iväg dig av alla människor på kurs i bemötande och brukarinflytande, nog för att det behövs, men hos dig sitter väl trångsyntheten så djupt rotad att det inte går att rubba. För det är fan-i-mig enbart p.g.a maktmissbruk som du är här - inte för att hjälpa människor, utan för att utöva din makt. Tragiskt! Men jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om dig också, för den kärlek du kan få av en hund, är mer än du någonsin kommer få uppleva i hela ditt jävla liv!" Tyvärr kom han ordlöst in och ut ur rummet med medicinerna så jag fick inte ösa ur mig allt det där, därför kommer det istället här. Med en BP/EIP-diagnog vill man inte gärna starta en konflikt/argumentation (men däremot väldigt gärna avsluta den!!!)

Det var allt för mig idag. GODNATT GOTT FOLK och tack för klagostunden!