Ni som hör till min generation, och även ni som är föräldrar till och 80-talister, minns ni Polly Pockets?
Jag har haft en liten dröm sedan några månader tillbaka som påminner lite om det - fast med riktiga människor.
Det finns så många i mitt liv som jag skulle vilja göra en klonad minikopia av origilalet och sedan bära med mig jämt och ständigt. När man behöver bli glad till exempel, då kan man plocka upp en sån där liten nisse och få höra knasiga saker som den personen brukar göra. Eller varför inte få en kram när den behövs som bäst av de som har den ovanliga förmågan att ge såna där magiska kramar som man bara drunknar av lugn i.
Ja, så vill jag ha det. Vissa vill jag har med mig hela tiden för att de uppfyller olika behov hos mig.
 |
| Polly Pockets, en viss nostalgi |
Min kära mor är en sån person.
Med två ord kan man beskriva henne ganska talande
(och givetvis en massa superlativ utöver dem!)
Det första ordet är
knäpp! Hon är sådär alldeles
underbart knasigt knäpp. Det är inte ovanligt att hon säger ganska konstiga/korkade saker som hon försvarar med att "
det lät bättre i huvudet". Hon kan också tappa komplicerade ord när hon pratar, som "
näsborrar" till exempel. Såna ord är ju alldeles förståeligt att man inte Men det är ju inga problem för henne att förklara vad hon menar när de svåra orden försvinner ur vokabulären. Näsborrar kan ju alldeles förståeligt förklaras med att "
han har ju änna 2 såna där gropar ovanför munnen". Och så bara alla underbara Bitte-uttryck hon har också.
Jag har länge tänkt skriva en citatbok: Bittes Bästa. En vacker dag kommer den ut, och den blir läsvärd. Jag lovar!
Det andra ordet jag skulle vilja beskriva henne med är
omständig. Inte när det gäller att
göra saker, utan bara att berätta om dem. Ska hon säga att hon i lördags åkte till Maxi med lilla A för att träffa Nicke Nyfiken så kan hon utan svårigheter få det till en 5-minutersberättelse. "
Det stod i Torslandatidningen en dag, i det senaste numret av den, att Nicke Nyfiken skulle komma till Ica Maxi. Och A var ju här då så vi sa det att vi måste åka dit med henne. Och när vi kom dit träffade vi morfar. Han hade blivit av med sitt bankkort och skulle gå till banken, men jag fick tala om för honom att det inte var någon idé att gå till eftersom det var lördag och banken är ju stängd på lördagar. Och så hade man ju ingen aning om var Nicke var någonstans så................" och så en stund till.
Jag skulle nog, utan att veta säkert, tippa på att det är mer regel än undantag att hon faktiskt inte kommer ihåg vad det är hon från början tänkte komma fram till.
Och om man ställer en fråga där man förväntar sig ett ja eller ett nej, och hon börjar med sina utläggningar, då brukar jag själv efter en stund undra vad det egentligen var jag frågade om?
Ibland blir man full i skratt av det där,
ofta(st) blir man tokig!
 |
| Finaste mamman i Belek, Turkiet, oktober 2011 |
Men vet ni vad det värsta av allt är?
JAG ÄR PRECIS LIKADAN!!!
.JPG)
