Playground by night

Fick lust att fota lite en kväll och hur det gick att med stenar, lekplatsbåtar och annat som vikarierande stativm insåg jag att det trots allt gick att få rätt så skarpa bilder med en slutartid på 30 sek... 

En glädjedos

Det mycket som hänger i luften just nu.
Är både orolig och uppgiven inför det på samma gång.

Ibland får man såna där glädje-doser när de som mest behövs.

Som vänliga ord till exempel.

Goa grannar.

Att reda ut missförstånd. 

Eller bara få klart för sig att man är paranoid.

Och glädjedos = styrkedos!

Och så gjorde jag en header till fina Sea:s blogg för några dagar sen, mest för att jag tycker att det är roligt att mixtra med bilder och sånt. Inte så mycket för att jag verkligen tänkte att hon ville använda den. Men så blev fallet. Och jag tänker tillåta mig att (i alla fall för en stund) tro på att hon använder den för att hon tycker om den och tycker att den passar, och inte bara för att vara snäll. Så det så!

Ord?

Jag har börjat skriva såå många gånger de senaste dagarna, men det har slutat med att jag raderat hela skiten.

"Hela skiten" har inte varit så mycket å andra sidan, jag liksom tappar orden. I huvudet har jag massor av idéer, tankar och annat att dela med mig av, men när jag väl lägger händerna på tangentbordet försvinner meningarna med ljusets hastighet.

Det är så frustrerande!

Årsmöte i Vårgårda idag för VG-distriktet, RSMH. Skulle egentligen åkt fem stycken från oss men när stunden för avfärd var inne var vi bara två tappra själar kvar på tåget; V och jag.

Det blev mysigt i alla fall. Får som vanligt prestationsångest när det känns lite som att "alla känner apan..." Jag hatar den där RSMH-Zara ibland (oftast! Men ibland mer än vanligt...) Hon är (uppenbarligen) inställsam, pretantiös och sådär äckligt duktig. Det är inte jag, hon är inte jag!

Fick ett trist besked. Ett dödsfall. En sån människa som jag bara träffat några gånger, på lite möten och ett par kurs-veckor, men som det känns som att man liksom känner. Förstår du vad jag menar?

Som man tänker på med jämna mellanrum och liksom saknar men aldrig får tummen ur att höra av sig till trots att man lovat - och som man givetvis ångrar i efterhand!

En sån där människa som är sådär varm och jordnära och empatisk och alldeles fantastisk. Det gjorde ont att höra det, ont i själen. Men det var inte jag som var där, det var den där RSMH-Zara. Och RSMH-Zara är empatisk men känner ingenting själv.

När jag kom hem till mig själv däremot, när RSMH-Zara stannat kvar någonstans emellan Vårgårda och Göteborg, när jag hämtat hundarna och stängt dörren om mig till min lägenhet, mitt hem, min borg, då kom sorgen. Och som vanligt när sorgen över en förlorad människa kommer över mig, då dyker allting upp. Gammalt som nytt. Det gör ont helt enkelt, men det är samtidigt den där naturliga sortens smärta, den tillåtna, den som tillhör det som kallas för livet.

"Döden ändrar allt,

suddar bort allt.

Även misstagen."

// Heile Selassie

Inte en enda dag

Två år har redan gått sen mormor lämnade oss. Förstår inte. Det känns både som evigheter och som en kort stund på samma gång.
Sedan den eftermiddagen, den 19 augusti 2008 efter 1½ dygns vaka, har det inte gått en enda dag utan:
...att delar av det där dygnet återspelats i mitt huvud.
...att jag saknat så att det gör ont.
...att jag både ler och gråter, i alla fall på insidan, av alla mina minnen.
...att jag har känt tacksamhet över att jag hann säga allt jag ville.

TILL MORMOR

Två år har nu gått
Men saknaden består
Minnen väcks av stort och smått
Och lämnar djupa sår

Det är med dig jag vill dela allt
Och utan dig känns det svårt
Som ständig vinter, mörkt och kallt
Jag saknar allt som var vårt:

Minns du snögubben som fyllde år
Eller kaffet vi bryggde i lekparken?
Minns du björnbärsplock bland snår
Eller snöturerna med sparken?

Minns du…


Kom nyss hem ifrån graven. Älskar kyrkogårdar om kvällarna.
Jag vill inte bli uppiggad just nu. Jag orkar inte det. Jag har ont. Jag vill vara bitter, ledsen. Jag vill tycka att det är orättvist - för det är det. Det finns de som påstår att det är lättare när någon är gammal...bullshit! Min mormor var inte gammal, hon borde inte ha varit det. Det var alldeles för tidigt. Hon var min bästa vän, den jag älskade mest på jorden. Hon var speciell. Jag vill få lov att sakna. Jag är trött på att springa...
Mormor, jag älskar dig. Jag glömmer aldrig!

Förvirrad!

Mycket i huvudet idag, i hela mig. Det finns fördelar med mail, och det finns nackdelar - precis som det finns med sanning.

Ibland blir allting bara för mycket, och mitt upp i allt detta råder inget annat än förvirring och en känsla av ensamhet. Ibland går jag bara vilse i mig själv, helt enkelt.

Samtidigt vet jag att jag aldrig är ensam. Jag har mina änglar, både i himmelen och på jorden, och allting kommer att lösa sig tillslut. Det vet jag. Fastän jag ibland går vilse finns det dom som hjälper mig att hitta "exit" igen. Hitta ut, hitta FRAM!

Ett extra tack till SELENE, ELINA och VERONICA!

Ni har fått det att snurra till ordentligt däruppe, och ibland behövs det!

Visdomsord

"Ångest är fantasins baksida"

/min kloka lilla Liisa

Till Ems

Det kommer en vår...

När löven faller av
och det varma byts mot kallt.
Då kan det kanske verka
som om man förlorat allt.

Men under allt det kala
bidar knopparna sin tid
- helt säkra på att våren
låter grönskandet ta vid.

Så är ju även livet
som vi fått att leva här.
Då finns alltid nåt som väntar...
Någon mer att hålla kär...

Så jag önskar dig allt gott...
Just det du bäst behöver...
Tills värmen återvänder
Och sorgen din är över.

/Siv Andersson

Emsan, min fina fina Ems.

Jag vet lika väl som du att all sorg inte kommer att försvinna, men jag vet att den inte alltid kommer att göra såhär ont.

Jag finns här min älskade vän, och du finns ständigt i mina tankar!

Äntligen Helsingborg

En Olafavoritbild

Ovan: Ola i Hällsvik 2009-07-11

Ola på väg till Helsingborg: Visst ser han inte det minsta gay ut med "nästan-äkta-diamant-halsband" (ljusblått till vårt försvar!) och rosa blommor i håret =P Hehe...I över ett år har Helsngborgstrippen till "farmor" Una blivit uppskjuten men nu äntligen. Vovvarna och jag kom hit igår och stannar tills imån. Una har skämt bort hundarna i mängder och de storälskar henne, vilket de faktiskt gör även UTAN köttbullar =) Ola och Una har blivt riktiga bundisar! =) "Farmor Una" och jag Ola och Una

Fenixen trivs ute i gången där det är svalt och skönt...

Ola kör med den bekväma varianten med egen fåtölj!

Una och (trött) Ola...

...och igen. Något piggare här =)

Ska försöka att ha liiiite mera text idag, men som vanligt det sista så blir det mest bilder... Min egen dator är fortfarande inte fixad/bytt vilket i alla fall delvis ursäktar (enligt MITT sätt att se på det...!) de långa uppehållen. Men jag ber om ursäkt för det i alla fall... =)

Mer då?! Älekullavisit. Hem, hem till Älekulla. Underbara V och syster Ems var också med. Var en mysig dag. Fat fotona nedan är från de senaste två visiterna där. Kära V har nänligen blivit lite av fostermor till Jänta - vilket ju ger även mig anledning att åka dit oftare (dock aldrig riktigt så ofta som jag skulle vilja!)

Goa lilla knas-Winnie

Ola och WinnieWinnie och Wille,

myyycket stolt gudmor är jag till denna lilla goiting!

SIST MEN ABSOLUT INTE MINST VILL JAG SKÄNKA EN TANKE TILL EMMA OCH HENNES FAMILJ, OCH BE ALLA ER SOM LÄSER ATT GÖRA DET OCKSÅ.

Emma, att förlora en bror är mer än jag kan föreställa mig. Du vet att jag älskar dig och går genom eld för dig om det behövs, men jag vet att inte ens det kan få honom tillbaka, fysiskt närvarande. Jag lider med dig, med din familj, och du vet att jag finns här för dig.

EMMA

min älskade syster, min fantastiska vän och underbara ängel;

Du är aldrig ensam!

Dagens dikt

På dagens meny blir det en dikt av Nils Ferlin. (Tack Meja som gav mig den från början.) Kanske något dyster, men det passar å andra sidan min sinnesstämning. Denna dikt talar till mig idag, precis som "Addicted" gjorde häromdagen. Punkt.

Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:

mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

- Så ber jag, vänligen, bara

gott folk att låta mej vara.

Har tankar på att överföra min dagbokstradition med "Dagens ängel/änglar" även hit. Vad tros om det? Ex. från gårdagen:

Dagens ängel nr. 1: Elisabet för en kommentar i bloggen, och en sms-kram när den behövdes som mest.

(Dagens ängel för idag kommer alltså senare ikväll/imån om ni, kära läsare, så önskar.)

Änglar finns!

Hade precis besök av två änglar och för en stund var allt mörker borta med vinden!

"Friends are Like Angels Who Lift Our Feet When Our Wings Have Trouble Remembering How to Fly"

Tack Emma och Anna!

Addicted

Visst är det märkligt ändå med låttexter. Man kan lyssna på en låt till leda och plötsligt en dag känns det som att den liksom talar till en. Eller så är det kanske bara jag som känner så? Hur som helst så fick jag en sån "uppenbarelse" igår, när jag lyssnade på Kelly Clarkson, "Addicted". Skrämmande, men det är precis så det är! Precis så det känns! Så här kommer den, förklaringen till att jag sitter på en sluten avdelning trots att jag hade lovat mig själv att aldrig hamna här igen:

It's like you're a drug

It's like you're a demon I can't face down

It's like I'm stuck

It's like I'm running from you all the time

And I know I let you have all the power

It's like the only company I seek is misery all around

It's like you're a leech

Sucking the life from me

It's like I can't breathe

Without you inside of me

And I know I let you have all the power

And I realize I'm never gonna quit you over time

It's like I can't breathe

It's like I can't see anything

Nothing but you

I'm addicted to you

It's like I can't think

Without you interrupting me

In my thoughts

In my dreams

You've taken over me

It's like I'm not me

It's like I'm not me

It's like I'm lost

It's like I'm giving up slowly

It's like you're a ghost that's haunting me

Leave me alone

And I know these voices in my head

Are mine alone

And I know I'll never change my ways

If I don't give you up now

It's like I can't breathe

It's like I can't see anything

Nothing but you

I'm addicted to you

It's like I can't think

Without you interrupting me

In my thoughts

In my dreams

You've taken over me

It's like I'm not me

It's like I'm not me

I'm hooked on you

I need a fix

I can't take it

Just one more hit

I promise I can deal with it

I'll handle it, quit it

Just one more time

Then that's it

Just a little bit more to get me through this

I'm hooked on you

I need a fix

I can't take it

Just one more hit

I promise I can deal with it

I'll handle it, quit it

Just one more time

Then that's it

Just a little bit more to get me through this

It's like I can't breathe

It's like I can't see anything

Nothing but you

I'm addicted to you

It's like I can't think

Without you interrupting me

In my thoughts

In my dreams

You've taken over me

It's like I'm not me

It's like I'm not me

Jag önskar att "you" var en fysisk person, något att ta på, men "you" är bara i mitt huvud, i min själ. Okey, det här blev ett intimt och självutlämnande inlägg. Det ska inte hända för ofta, promise!

Avslutar med ett citat ur "vänner-boken" som jag citerade ur igår. Väljer ett som liksom igår passar in på situationen jag är i nu:

"Ett delat skratt skapar vänskapsband. När människor skrattar tillsammans upphör de att vara unga eller gamla, lärare eller elever, chefer eller anställda. De blir då istället en grupp människor."

tvivel

Här står livet i farstun, så nära inpå men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör och jag ser hur du tänker på nåt hur du längtar dig bortsom en fågel i bur En obehaglig distansen konstig känsla nånstans Det känns tomt - eller hur?

Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår när du somnar om natten, precis som jag utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset Du lever för skratten, precis som jag /Winnerbäck

Mitt allmäntillstånd...

Den där själsliga smärtan och obefogade tomhetskänslan är svår, men svårast är ändå att inse att det var precis såhär det var! Det var såhär det kändes under större delen av min uppväxt och det gör ont! Jag hade glömt, vill inte minnas. Varför?

Vilse?

Står i ett vägskäl och är så förbannat medveten om allt jag borde känna; hoppfullhet, glädje... Listan är lång. Men allt jag känner är hopplöshet, press och en enorm tomhet. Stressad och orkeslös på samma gång, rastlös men (emotionellt) apatisk. Har jag gått vilse i den mörka tunneln igen?

Förlåt mig för det bittra inlägget...!

Och TACK till änglarna LENA och SARAH (och alla högre makter) för Fenix. Lena för att du födde upp och sålde mitt underverk till mig (trots att jag är jag!) och Sarah för att du hittade honom åt mig. Fenix kan alltid få mig att känna värme och le ända in i benmärgen, han får mig att leva!