Älskade föräldrar

Vet ni?
För varje dag som går blir jag mer och mer tacksam över att jag har just mina föräldrar!

Jag har alltid känt mig rätt bortskämd, materiellt, samtidigt som jag visserligen någonstans känt att jag fått jobba för det. Jag har definitivt inte fått allting gratis.

Men vad jag inser nu att jag är mest bortskämd med av allt, det är fantastiska och kärleksfulla föräldrar.

När jag kollade mitt konto idag till exempel, då fanns där 500 :- extra där det stod "mysig semester". Vem har föräldrar som gör så?

Bortskämd! Inte med pengarna i sig, utan med den välvilja och kärlek som ligger bakom.

Försökte googla fram nåt bra citat om det där med tacksamhet över föräldrar, men då blev jag bara ännu mer övertygad om att min mor och far måste vara något alldeles extra ordinärt. Vad jag hittade var till exempel "Föräldrar är de sista människorna i världen som borde få ha barn." och "Föräldrar vill gärna att man ska utbilda sig till det de inte kunde bli." 

Så...jag fick helt enkelt ge upp att leta efter citat innehållande både föräldrar och tacksamhet.

Hittade dock ett annat som jag tycker stämmer, och att det gör mig tacksam:

"Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn.

Det ena är rötter, det andra är vingar."

// Hodding Carter

Hur tänker du då...?

En vecka av späckat schema.

Helgen i Örebro var fin. Superfin! Den bästa på evigheter.
Vi åt och drack. Var nyktra, fulla och bakis. Skrattade och grät. 
Och jag kom väl ungefär till Hallsberg innan jag började toksakna E igen!

Kom hem och kollade tågtider- och priser. Vill tillbaka!
Jag tror egentligen inte att det bara E jag vill tillbaka till, även om det (såklart!) är den största anledningen.
Men jag tror också att det handlar om själva grejen, flykten från Göteborg. Från mig själv liksom.
Från måsten och borden!

Varför måste alla borden och måsten ta över viljan?
Alltså, varför kan man inte bara vilja det man måste? 
Som att städa till exempel. Göra läxor, skriva verksamhetsberättelse, borsta hund.

Avslutar med ett psykolog-citat.
Som hämtat ur en parodi av psykologer, en film om fördomarna om dem.
Men nej, det är hämtat ur verkligheten:
- Finns det någon möjlighet att byta tid i fortsättningen? (jag)
- Hur tänker du då? (psykologen)
På nåt sätt kan jag faktiskt tycka att det är lite skrämmande, det där...

Idol

Låt mig presentera en nyfunnen idol som kommer strax efter Astrid på rankinglistan:

JAN STENMARK!

Alltså för er som inte förstår ännu; Det här är så roligt så att jag nästan DÖR!

Klonade minikopior

Ni som hör till min generation, och även ni som är föräldrar till och 80-talister, minns ni Polly Pockets?
Jag har haft en liten dröm sedan några månader tillbaka som påminner lite om det - fast med riktiga människor.
Det finns så många i mitt liv som jag skulle vilja göra en klonad minikopia av origilalet och sedan bära med mig jämt och ständigt. När man behöver bli glad till exempel, då kan man plocka upp en sån där liten nisse och få höra knasiga saker som den personen brukar göra. Eller varför inte få en kram när den behövs som bäst av de som har den ovanliga förmågan att ge såna där magiska kramar som man bara drunknar av lugn i.
Ja, så vill jag ha det. Vissa vill jag har med mig hela tiden för att de uppfyller olika behov hos mig.

Polly Pockets, en viss nostalgi

Min kära mor är en sån person. 
Med två ord kan man beskriva henne ganska talande (och givetvis en massa superlativ utöver dem!)
Det första ordet är knäpp! Hon är sådär alldeles underbart knasigt knäpp. Det är inte ovanligt att hon säger ganska konstiga/korkade saker som hon försvarar med att "det lät bättre i huvudet". Hon kan också tappa komplicerade ord när hon pratar, som "näsborrar" till exempel. Såna ord är ju alldeles förståeligt att man inte Men det är ju inga problem för henne att förklara vad hon menar när de svåra orden försvinner ur vokabulären. Näsborrar kan ju alldeles förståeligt förklaras med att "han har ju änna 2 såna där gropar ovanför munnen". Och så bara alla underbara Bitte-uttryck hon har också.
Jag har länge tänkt skriva en citatbok: Bittes Bästa. En vacker dag kommer den ut, och den blir läsvärd. Jag lovar!

Det andra ordet jag skulle vilja beskriva henne med är omständig. Inte när det gäller att göra saker, utan bara att berätta om dem. Ska hon säga att hon i lördags åkte till Maxi med lilla A för att träffa Nicke Nyfiken så kan hon utan svårigheter få det till en 5-minutersberättelse. "Det stod i Torslandatidningen en dag, i det senaste numret av den, att Nicke Nyfiken skulle komma till Ica Maxi. Och A var ju här då så vi sa det att vi måste åka dit med henne. Och när vi kom dit träffade vi morfar. Han hade blivit av med sitt bankkort och skulle gå till banken, men jag fick tala om för honom att det inte var någon idé att gå till eftersom det var lördag och banken är ju stängd på lördagar. Och så hade man ju ingen aning om var Nicke var någonstans så................" och så en stund till.

Jag skulle nog, utan att veta säkert, tippa på att det är mer regel än undantag att hon faktiskt inte kommer ihåg vad det är hon från början tänkte komma fram till.
Och om man ställer en fråga där man förväntar sig ett ja eller ett nej, och hon börjar med sina utläggningar, då brukar jag själv efter en stund undra vad det egentligen var jag frågade om?
Ibland blir man full i skratt av det där, ofta(st) blir man tokig!

Finaste mamman i Belek, Turkiet, oktober 2011

Men vet ni vad det värsta av allt är?

JAG ÄR PRECIS LIKADAN!!!

Guld

Vaknade imorse av mig själv, utan att bli väckt av varken väckarklocka eller hungriga hundar. Det var helt underbart!
Puffpojken låg som vanligt tätt intill benen under täcket och till och med lappisen var uppe i sängen. Han låg tryckt mot mig och hade borrat in sin nos under min haka. Myspojk!

Gick upp och såg att det var ett märkligt alldeles jättehärligt ljus ute och bestämde mig för att ta med kameran ut på morgonrundan.

Det sägs att "morgonstund har guld i mun" och imorse förstod jag verkligen det uttrycket!

Dryg!

Spanar

 Resten av dagen har jag ägnat åt att plocka här hemma och möblera runt i skåp, bytt lite glödlampor, promenerat med pojkarna, spelat lite backgammon med mams på King och nu väntar jag på att finaste Ella ska komma hit och pyssla lite.
Och så har jag pratat i telefon med världens bästa E också. Icke att förglömma. Är ledsen över att hon bor så långt borta, men glad över att allt löst sig för henne. Hon har verkligen förtjänat lite flyt - hon om nån!

Livets mening

"Frågan är inte vad som är meningen med livet,
 utan vad som är livets mening för dig."

/Källa: Okänd

Och här är mitt livs mening:

Foto: Daniel Elfvelin

Mammor och hönsmammor

Idag är det mors dag. 

Jag vet att de allra flesta säger precis som jag; att de har världens bästa mamma. Men tyvärr är det ju så att det inte stämmer för alla andra. Själv har jag fullt upp med att vara tacksam över att min mamma är just världens finaste, så jag hinner inte med så mycket empati för er andra som inte är lika lyckligt lottade. 

Tänkte även ta tillfället i akt att skicka iväg en kram till alla mina hönsmammor såhär på mors dag: Elisabet, Lena, Sussi, Ywonne...

Och så bestämde vi oss för att hålla stängt på Slättas idag också. 

Ska komma skurar vid 12 och regna sen framåt 14-tiden. Nu vill jag hemskt hemskt hemskt gärna att det gör det också...

Amen!

Intryck, uttryck och avtryck

Jag har funderat en del över det där med att göra intryck.
Det händer ju då och då, den senaste tiden ovanligt ofta, att man träffar på människor man mött under olika skeden i livet. Med min ps-historia i ryggen har jag varit i kontakt med hundratals människor (utan överdrift) som mött mig som sk "brukare" och själva haft rollen som personal/behandlare och liknande.
Jag har träffat på många som jag tyckt rätt så illa om, där bemötandet brustit radikalt.
Jag har träffat på några få som jag inte alls har kommit överens med.
Men jag har framför allt haft en enorm tur och stött på människor som varit oerhört empatiska, humoristiska, sympatiska och engagerade.

Många av dessa människor har gjort stora intryck hos mig, som i sin tur i ofta har lett till avtryck i mitt inre. Jag bär med mig så mycket värme ifrån dessa personer varje dag och är tacksam över att ha fått möjligheten att utvecklas med hjälp av dem. Jag bär med mig uttryck, både verbala såsom användbara fraser och citat, och minnen av hur folk uttryckt sig rent fysiskt på ett sätt som stärkt deras ord, exempelvis via beröring.
Även de möten som varit mindre lyckade eller glädjande i stunden har givit mig en erfarenhet som jag inte vill vara utan.

Det är alltså inte konstigt att jag minns de här människorna när jag stöter ihop med dem, ibland flera år senare. Däremot blir jag alltid lika förvånad över att någon annan känner igen mig! Det är ju inte jag som gjort intryck. Det är jag som varit mottagare, inte tvärtom.

Någonstans blir jag väl glad också, och förundrad. Jag ser mig själv som någon som inte sticker ut ifrån mängden, eller åtminstone inte på något positivt sätt. Om jag har gjort intryck hos folk tänker jag mig därför att de minns mig med fasa, att jag väcker irritation som den provokatör jag i många fall (vet att jag) uppfattats som utan att det egentligen varit min avsikt - ibland är det helt enkelt inte uppskattat med egna åsikter om vad som är bäst för en!
Därför blir det hur som helst mycket märkligt att se en glädje över återseende i ögonen hos "personalfolket".

Ja, jag har funderat mycket över det här och än har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Kanske är det helt enkelt så att jag behöver börja  omvärdera mig själv? Jag kanske måste försöka inse att alla inte alltid ser detsamma hos mig som jag själv gör? Eller att jag faktiskt inte vet bäst vad andra tänker om och uppfattar av mig, trots allt?

En sak har jag i alla fall fått klart för mig:
Intryck, uttryck och avtryck är tre ord som ofta går hand i hand!

Från ett kort à la V
Klicka på bilden så ser du texten

Bortsett från detta är jag just nu:
- Lättad över att ha fått ett läkarintyg, äntligen!
- Stressad över att inte ha fått iväg (eller kunnat skriva ut!!!) ansökningsblanketten till FK
- Trött trots att jag borde vara utvilad...
- Mycket nöjd över hur min nya kaffetermos håller värmen så att jag slipper resa mig ur sängen för att fylla på koppen.
- Skuldfylld och ytterligare lite stressad över allt som borde och måste göras hemma, på kontor och café men som jag inte kommer igång med.
- Glad över att jag har slutfört projekt: balkongplantering (se nedan)
- Irriterad på internet-aset som krånglar!
Amen!

Maskrosbarnet

Det är just vad han är det, lilla Cajsa-Ola Heiki - ett maskrosbarn.

Jag är så himla, himla glad att han hamnade hos just Lina.

Och jag är självklart himla, himla glad att jag fick äran att ta hand om honom sedan.

Hur kan man förklara sånt genom något annat än ödets makt?

"Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.

Maskrosbarn kan som vuxen utveckla en fungerande social tillvaro trots en extremt svår uppväxt i en dysfunktionell  familj av multiproblem-karaktär. Den klassiska bilden av föräldraskapet är en ensamstående psykiskt sjuk förälder med någon form av missbruk. Inom familjen begås ofta övergrepp (våld i nära relationer) och barn utsätts för svår psykisk och ibland även fysisk misshandel. Att benämna de barn som klarar sig som osårbara är missvisande. Även om de överlever misären och även i många fall tar hand om och sköter om sina föräldrar blir de också känslomässigt skadade. Familjens hemlighet innebär en social tortyr och där pågår något som omgivningen har liten eller ingen kännedom om. Barnet är ofta ensamt och utsatt för den vuxnes oförmåga att klara sig själv och sin roll som förälder. När en förälder i praktiken så grovt sviker sitt barn för det med sig svåra upplevelser som man sedan bär med sig."
(Källa: Wikipedia)

"Aliis si licet, tibi non licet"

Ord?

Jag har börjat skriva såå många gånger de senaste dagarna, men det har slutat med att jag raderat hela skiten.

"Hela skiten" har inte varit så mycket å andra sidan, jag liksom tappar orden. I huvudet har jag massor av idéer, tankar och annat att dela med mig av, men när jag väl lägger händerna på tangentbordet försvinner meningarna med ljusets hastighet.

Det är så frustrerande!

Årsmöte i Vårgårda idag för VG-distriktet, RSMH. Skulle egentligen åkt fem stycken från oss men när stunden för avfärd var inne var vi bara två tappra själar kvar på tåget; V och jag.

Det blev mysigt i alla fall. Får som vanligt prestationsångest när det känns lite som att "alla känner apan..." Jag hatar den där RSMH-Zara ibland (oftast! Men ibland mer än vanligt...) Hon är (uppenbarligen) inställsam, pretantiös och sådär äckligt duktig. Det är inte jag, hon är inte jag!

Fick ett trist besked. Ett dödsfall. En sån människa som jag bara träffat några gånger, på lite möten och ett par kurs-veckor, men som det känns som att man liksom känner. Förstår du vad jag menar?

Som man tänker på med jämna mellanrum och liksom saknar men aldrig får tummen ur att höra av sig till trots att man lovat - och som man givetvis ångrar i efterhand!

En sån där människa som är sådär varm och jordnära och empatisk och alldeles fantastisk. Det gjorde ont att höra det, ont i själen. Men det var inte jag som var där, det var den där RSMH-Zara. Och RSMH-Zara är empatisk men känner ingenting själv.

När jag kom hem till mig själv däremot, när RSMH-Zara stannat kvar någonstans emellan Vårgårda och Göteborg, när jag hämtat hundarna och stängt dörren om mig till min lägenhet, mitt hem, min borg, då kom sorgen. Och som vanligt när sorgen över en förlorad människa kommer över mig, då dyker allting upp. Gammalt som nytt. Det gör ont helt enkelt, men det är samtidigt den där naturliga sortens smärta, den tillåtna, den som tillhör det som kallas för livet.

"Döden ändrar allt,

suddar bort allt.

Även misstagen."

// Heile Selassie

One of those days

Ett par timmar hos bror och brorsdotter med (bl.a) brödbak blev en välbehövlig paus från frustrationen och förvirringen som annars varit konstant närvarande idag.

Hönan eller ägget?

Ibland är det svårt att veta, men i det här fallet är frustrationen en följd av förvirringen. När jag är sysselsatt med konkreta, praktiska uppgifter kommer jag in i ett flow men däremellan är det mest kaos i huvudet. Och det gör mig frustrerad, det där kaoset. Jag har svårt att sortera ljud och intryck så enda gången någonting funkar är när jag är 110 % inne i någonting... Hatar när det är såhär!

"Diem perdidi"

Vårkänsla?

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Har inget emot solsken numera, vilket jag är extremt tacksam över. Jag kan till och med tycka om det!

Fågelkvittret däremot skulle jag gärna vara utan. Vid närmare eftertanke skulle jag gärna vara utan fåglar överhuvudtaget. Enda fördelen med dem är att de drar ner myggpopulationen en aning...

En annan fördel skulle väl också vara att de skänker ett och annat gott skratt för personer i min omgivning med jämna mellanrum. Och ett gott skratt förlänger ju livet har jag hört. Jag däremot kommer att dö till följd av hjärtinfarkt utlöst av fågelskrämmare. Alltså, fågelskrämmare som i skrämmande fåglar. Kalla mig paranoid om du vill men jag vet att de är ute efter att döda mig!

Tänkte att jag skulle skapa lite vårkänsla här i bloggen också vilket är anledningen till den omgjorda designen och headern. Känner att jag inte lyckades så bra med det, jag är en höstmänniska helt enkelt, men det är i alla fall inte snö-och-uppenbara-vinter-foton i rubriken längre.

Kommer antagligen att byta headern snart igen för trots att själva fotot är en favvo misslyckades jag en del med själva redigeringen av den. Och nu orkar jag inte mera idag. Skit!

Något ni kommer få se mer av är mina latinska citat som du fått ett exempel på i den nya headern i alla fall. Har som jag nu nämner för (minst!) tusende gången en förkärlek till citat och latin.

Idag: Lite flytthjälp åt världens bästa Sea, lite IKEA-hyllbygge, lite pizza, lite kattgräs-och-ett-par-grejer-till-inköp på Hornbach och alldeles vansinnigt gott om underbarisar. En rätt så bra dag helt enkelt.

Och jag behöll skärpan ända tills kvällen började närma sig och jag blev mer förvirrad än vanligt. Tur att jag hade V med mig då som kunde styra upp läget lite när jag fick min ordinarie beslutsångest för de mest basala ting.

Lyckades också alldeles utmärkt med bedriften att paja min fot litegrann genom att resa mig ur en säng...starkt jobbat! Är j-ligt trött på det där nu; både den satans värken och att den blir trasig av att jag gör ingenting. Återigen: Skit!

(Vill även framföra ett förlåt för inlägg utan några foton i...!)

En hylla av minnen

Säg inte

att ingenting blir kvar

av den vackraste fjäril livet gav.

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...

Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över

Därav dess styrka,

dess bördighet för det som ännu inte

förstörts inne i oss

Den som inte har sorgen

har intet

Den som inte har sorgen

kan ta sig till med vad som helst

Med vem som helst!

Den som inte har sorgen

har aldrig förlorat någonting,

aldrig ägt någonting

Smärtan och försoningen

finns inte hos den som aldrig

har haft sorgen

Och dikten växer bara

ur sorgen,

ur den sorg som beretts ett rum

i glädjens hjuls nav

och där klarnat till blick

och förståelse

/Claes Andersson

Gråt inte för att jag är död

Du har min röst

den finns i dig

den kan du höra när du vill

Du har mitt ansikte

min kropp

Jag finns i dig

Du kan ta fram mig

när du vill

Allt som finns kvar

av mig

är inom dig

Så är vi jämt tillsammans

/Barbro Lindgren

Skyddsänglar

"Skyddsänglarna flyger ibland så högt att vi inte kan se dem,

men de tittar alltid ner på oss."

// Jean Paul Richter

Ängeln på fotot har jag fått av V och T

Klicka på fotot för förstoring

Finbesök

Det har varit en bra dag med helt fullt av underbarhet omkring mig. Var på bt1 större delen av dagen där jag faktiskt tillsammans med - och kanske tack vare! - söta S fick gjort det allra mesta av det som skulle göras. Stället vimlar ju för övrigt av underbarisar och det är väl just det som gör det svårt att komma därifrån när man egentligen har tänkt...

Senare ikväll fick vi finbesök här hemma. Broder Johan kom förbi och granskade lägenheten och gav mig feng shui-beröm, åt scones, drack te och tjötade ett tag. Mysigt mysigt. Och Fenix blev såklart överlycklig. Han är så kär i Johan.

När brorsan åkte hemåt satte jag, Fenix och Ola oss i bilen och åkte hem till E där V redan var. Vi ägnade oss åt popcorn-ätning (och poppning med vissa komplikationer), rökning, Big Brother-kollning (!), genomgångar av vänlistor på fb med en och annan baktanke samt lite googling. På nåt konstigt sätt var klockan helt plötsligt 1 när vi började bege oss hemåt.

Jaa ni, det är ju det jag säger. Det är få förunnat att ha så många fantastiska varelser, 2- och 4-benta, omkring sig.

Avundsjuka? Det borde ni vara!

"En ängel är någon du tycker dig ha känt för evigt...

även om ni just mötts."

// okänt ursprung

Starkare än du

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.

Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.

Du kan förtrycka det med hot och våld.

Du kan förneka vad det innerst vill.

Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå

en sanning, som är prövande att nå,

och som du kanske tvivlar på ännu:

Ditt liv är mycket starkare än du.

Anna Greta Wide

That's the shit!

Fick en jättefin diktbok av min fina "farmor" Una när jag fyllde år, och jag säger bara en sak: Anna Greta Wide is the shit!
Jag fastnade för boken redan i förorden, måste få dela med mig av dem för jag tycker att de är så störtsköna helt enkelt:

"Alltså: Välkommen!
Kanske hittar du något som passar just dej, några ord att spara, gömma, suga på, lägga under kudden, läsa för din bästa vän eller älskade.
Läs gärna med stor respekt, men ta det inte för respektfullt.
Blädddra.
Hoppa över.
Lägg undan.
Ta fram igen.
Ta en siffra ur luften och slå upp just den sidan.
Skriv små stjärnor eller utropstecken i kanterna.
Stryk under.
Stryk över.
Skriv JA! eller NEEEEEJJJ!
Eller riv ut ett blad och sätt upp det ovanför sängen.
Eller...lägg boken åt sidan och skriv en egen dikt!
Allt är tillåtet..."

Boken är en antologi, men på något sätt har alla dikter av Anna Greta Wide berört mig. Mycket. Som den här till exempel:

Försiktigt

Jag talar om oro och ensamhetskval.
Jag tigger dig om att förstå mig.
Men ändå - jag sållar försiktigt mitt tal.
Jag släpper dig inte inpå mig.

Försiktigt, försiktigt! Man vet inte än,
kan inte så säkert bedöma...
Men vad är jag rädd för - du är ju min vän -
nu har jag väl inget att gömma?

Åjo, säger skräcken som bor i min själ. -
Javisst, det är alldeles riktigt:
det sanna inom en skall tigas ihjäl -
försiktigt, försiktigt, försiktigt!

Inte en enda dag

Två år har redan gått sen mormor lämnade oss. Förstår inte. Det känns både som evigheter och som en kort stund på samma gång.
Sedan den eftermiddagen, den 19 augusti 2008 efter 1½ dygns vaka, har det inte gått en enda dag utan:
...att delar av det där dygnet återspelats i mitt huvud.
...att jag saknat så att det gör ont.
...att jag både ler och gråter, i alla fall på insidan, av alla mina minnen.
...att jag har känt tacksamhet över att jag hann säga allt jag ville.

TILL MORMOR

Två år har nu gått
Men saknaden består
Minnen väcks av stort och smått
Och lämnar djupa sår

Det är med dig jag vill dela allt
Och utan dig känns det svårt
Som ständig vinter, mörkt och kallt
Jag saknar allt som var vårt:

Minns du snögubben som fyllde år
Eller kaffet vi bryggde i lekparken?
Minns du björnbärsplock bland snår
Eller snöturerna med sparken?

Minns du…


Kom nyss hem ifrån graven. Älskar kyrkogårdar om kvällarna.
Jag vill inte bli uppiggad just nu. Jag orkar inte det. Jag har ont. Jag vill vara bitter, ledsen. Jag vill tycka att det är orättvist - för det är det. Det finns de som påstår att det är lättare när någon är gammal...bullshit! Min mormor var inte gammal, hon borde inte ha varit det. Det var alldeles för tidigt. Hon var min bästa vän, den jag älskade mest på jorden. Hon var speciell. Jag vill få lov att sakna. Jag är trött på att springa...
Mormor, jag älskar dig. Jag glömmer aldrig!

"Något budskap har jag inte.
Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne."

/Astrid Lindgren