Things change

Igår stod jag i kassan på Slättas när en person från Det Förflutna dök upp.

En person som då hade makten, som var den som visste bäst. Igår var det jag som skulle serva honom och inte tvärtom.

Det är trots allt inte särskilt många människor jag inte går ihop med. Jag är visserligen inte bundis med alla jag träffar, men vanligtvis skär det sig inte i mötet med människor. Men den här personen, Han från Det Förflutna, och jag gick aldrig särskilt bra ihop. Jag hade för mycket åsikter. För mycket driv för att falla in i mallen.

Det var skönt att få byta roller, om så bara för ett par minuter. Han blev nervös av det, alldeles uppenbart, och tappade ut mynten på marken. Det gjorde mig glad på något sätt. Kände lite utav ett revansch-rus.

Det där med att ha "för mycket" åsikter är något som varit ganska genomgående under mina år inom psykiatri och dylikt. "För mycket", vem bestämmer när det blir det?

Det är inte så svårt att svara på den frågan. Det är nämligen så, att "för mycket" är vanligtvis när "hjälptagaren" har en åsikt som går emot "hjälpgivarens"... EN!

I många år kändes det som ett stort handikapp att ha intuitioner. Det blev inte bara en kamp inom mig själv, utan även mot min omgivning och De Som Vet Bäst. Det hände att jag stängde av den funktionen i mig bara för att vara till lags, trots att det skrek FEL i hela mig. Men jag fick inte lov att ha en åsikt om det, vad som var rätt och fel. Jag ansågs vara "sjuk" och som sjuk hade jag automatiskt sjuka åsikter och tankar. När jag var "sjuk" var jag (tydligen) det till 100%, det vill säga allt som rörde sig i mig och runt mig var osunt och symtom på en ohälsa.

Så kom jag till RSMH för 4½ år sedan, och plötsligt var det inte så längre. När jag argumenterade för saker var det en styrka, inte ett tecken på manipulations-symtomet i en diagnos. När jag använde mig av mina erfarenheter och berättade om bemötande och hur det påverkat mig, var det inte längre jag som hade missförstått och reagerat fel, för jag fick lov att inse att reaktioner inte kunde vara fel.

Jag tror att det är därför jag fastnat i RSMH. Föreningen har räddat mig på så många sätt, framför allt genom att låta mig hitta mig själv. Hitta och få lov att vara mig själv!

Genom mitt engagemang i RSMH har jag fått bekräftelse på att det inte är fel att tycka och tänka, att det inte är fel att säga emot.

Men mest av allt har jag sedan jag kom till föreningen stärkt min oerhörda tacksamhet över allt jag varit med om. Erfarenheter kan vara dyrköpta som tusan, de kan göra ont, men det är erfarenheter som jag fått, som jag har valet att göra något av. Jag kan välja att lägga dem bakom mig, gräva ner mig i dem eller att faktiskt använda mig utav dem på ett konstruktivt sätt. Jag kan välja att ha dem med mig i min vardag. och det är den bästa och mest lärorika skola jag någonsin kunnat gå i.

Mindre värd än en värphöna!

Nyss hemkommen från SVT debatt och upprörd som aldrig förr. Jag har fått mycket bekräftat ikväll, bland annat att personer med psykiatriska diagnoser som jag själv är mindre värda i dagens samhälle än en värphöna. Jo, det är sant! Socialstyrelsens egen utredare Mårten Gerle bekräftade det, som du kan se i torsdagens debattprogram på http://www.svt.se/ Ordagrant!

RSMH-Näckrosen blev inbjudna till att sitta i publiken under kvällens debatt och jag måste säga att det var mycket svårt att hålla tyst när Mr Gerle - som själv sitter högst upp på samhällets trappa och dinglar med benen - svarar att äldre och psykiskt sjuka har färre rättigheter än vad många av våra husdjur har. Den som ändå vore en frigående höna! Det är något att satsa på till nästa liv - om vi "psyksjuka" nu har rätt till ett sådant. Antagligen hamnar vi väl under marknivå då...

Jag vill verkligen tacka Uppdrag Granskning som lyfte frågan om ECT-behandling och mörkläggningen av biverkningarna som faktiskt kan vara permanenta skador på minnet. Att det sitter personer i en panel och ansvarar för Socialstyrelsens uttalanden och utredningar och uttrycker sig på ett oerhört kränkande och rent ut sagt idiotiskt sätt är tragiskt! Inte nog med det. I gårdagens program menade Gerle på att frågan om den 15 år gamla information om behandlingen hade lyfts om det inte hade varit för Uppdrag granskning svarar han nej. I kvällens debatt däremot hävdar han bestämt att det hade skett en förändring oavsett om SVT gjort ett reportage om detta.
Frågan jag ställer mig då är: Har han själv under dagen genomgått en ECT-behandling och glömt vad han spontant svarade på igår, eller hade han övat in en lögn? Kom den kanske rent utav automatiskt?

Som sagt, tacksamheten över just dessa reportage är stor, men vad ska till innan en ur brukarperspektiv till synes enkel upprustning av hur informationen till patienterna eventuellt överhuvudtaget lämnas sker??? LPT-lagen är omskriven till en mer lättläst version för att alla ska kunna ta del av den, hur svårt kan det då vara att göra det med även andra behandlingsformer, såväl medicinska som terapeutiska? Är det en fråga om pengar? Är det stolthet det handlar om, eller är det rent av ren dumhet? I vilket fall som helst finns det bara två ord att beskriva detta med: TRAGISKT och SKANDALÖST!

Vi brukarorganisationer arbetar med alla resurser vi har och lite till för att nå ut med vår ovärderliga erfarenhet, och visst sker det hela tiden en förbättring, men att sedan få höra att man är har lägre status än en värphöna - DÄR går gränsen för mig!

Inte för att jag har något emot värphöns, och mina egna husdjur värderar jag högre än mig själv på alla sätt, men därifrån till att stå allra längst ner på samhällstrappan - om vi ens kommit upp till första trappsteget...?! Vad mer ska vi göra?
Vi begär inte att alla ska dansa efter vår pipa. Inte heller begär vi en röd matta eller en fanfar. MEN vi begär att vi precis som människor med somatiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar ska få information om såväl sjukdomstillstånd, diagnos och behandlingsformer och framförallt, vi begär att vi ska bli behandlade med samma värdighet, bli lyssnade på, tagna på allvar och respekterade oavsett sjukdomsbild eller tillstånd. Vi begär att få tillträde till att klättra uppåt i trappan, kanske till och med förbi värphönsen! Debatten om information vid ECT-behandling är nu igång och kommer förhoppningsvis att användas mer restriktivt och mer upplysande, men vad gäller exempelvis anafranildroppet jag nämnde i gårdagens inlägg, när kommer biverkningsupplysningarna där? Själv fick jag googla mig till informationen och fick därigenom reda på att mina då nästan 15 biverkningar berodde på det.
Nej, psykiatriker, socialstyrelse, vårdguiden och andra inblandade parter - SKÄRPNING!
MEN, icke att förglömma, det finns änglar därute som sköter sitt jobb på ett exemplariskt sätt.
Som bemöter människor oavsett bakgrund, diagnos, ålder, kön etc. på ett värdigt sätt, som gör allt som står i sin makt för att vi ska få det vi behöver och faktiskt har rätt till. Låt oss inte glömma dem/er i denna debatt. Till er som brinner för det ni gör, som har engagemang och ett äkta människointresse, som är beredda att gå lite över gränserna ibland för att göra det bästa för era brukare:

FORTSÄTT MED DET NI GÖR!
Ni är ovärderliga!!!

Upprörande Uppdrag Granskning!

Någon mer än jag som såg och upprördes av dagens

Uppdrag Granskning?

ECT - electroconvulsive therapy

(Svenskt översatt till elektrokonvulsiv behandling)

eller varför inte Extremt Chockerande Terapi?

Som patient inom psykiatrin och med ett antal behandlingar inom slutenvården för bland annat depressioner har frågan naturligtvis inte undgått mig, även om jag själv aldrig genomgått just denna behandling. Biverkningar diskuteras givetvis, men inte alls i den utsträckning som är nödvändig, vilket inte minst blev tydligt i dagens Uppdrag Granskning. Ett mycket upprörande men oerhört sevärt och bra program som finns att se på nätet (http://www.svt.se/). Gör det!

För er som inte känner till terapi-formen går den till så att elektrisk ström sänds igenom hjärnan på den nedsövda patienten med hjälp av elektroder som framkallar ett mindre epileptiskt anfall. Behandlingsformen används främst på personer med depressioner och har visat på mycket goda resultat - men också lett till skräckfall som tyvärr förnekas av de flesta behandlare. (Jag återkommer till detta.)

Jag har vid flertalet tillfällen delat rum och ännu fler gånger delat avdelning med patienter som genomgått denna behandling under vårdtillfället. Det är fruktansvärt att se! Den första behandlingstiden har personerna i fråga ofta varit så djupt nere att de knappt kunnat ta sig upp ur sängen alls, utan i princip enbart sovit och gråtit. Att man kan må sämre i början av en antidepressiv behandling är i och för sig inget specifikt för ECT, utan är även vanligt vid många andra medicinska behandlingar. Att de däremot inte har närminne nog att komma ihåg var de är någonstans, än mindre varför, eller att de inte känner igen sina närstående har jag inte varit med om med andra medicinska alternativ.

Är det då så att ECT är enda utvägen?

Kanske ibland. Men enligt mig är ECT är en "trendbehandling" och i mina ögon finns det inga tvivel om det! Anafranildropp eller ECT-behandling anses numera vara den optimala lösningen på alla depressiva problem. Det är uppfattningen jag fått varenda gång jag de senaste åren tagit steget över tröskeln till en slutenvårdsavdelning inom prykiatrin. I dagens program nämns vid flertalet tillfällen att ECT är det sista alternativet men den uppfattningen har jag verkligen inte fått. Snarare är det så att (framförallt) en patient som kommer in efter ett självmordsförsök mer eller mindre automatiskt blir "tilldelat" ECT-behandling.

Vad som kanske var allra mest upprörande i programmet var en broschyr som finns i två upplagor - en till personal och en till patienter. I broschyren till personal framgår det att risker om bestående minnesproblem kan förekomma, däremot nämns det inte någonstans i broschyren som (i bästa fall) lämnas till patienten. DOCK vill jag tillägga, att en person i en djup depression, som ju är den vanligaste målgruppen här, ofta inte är särskilt förmögna att varken ställas inför ett sådant beslut (-Vill du ha ECT-behandling?) eller ta till sig informationen som står i en lång och svårläst broschyr. Att försöka läsa sig igenom en sådan med koncentrationssvårigheter (som ju är ett av de vanligaste symptomen vid depression) är ungefär som att sticka till en fullt frisk människa Nationalencyklopedin och be denne lära sig texten innantill. Dessutom på en mycket begränsad tid!

Som förespråkare (och föreläsare) för gott bemötande inom psykiatrin blir jag också oerhört frustrerad över att höra hur personer som blivit drabbade av permanenta minnesskador blir nekade att detta kan ha med ECT:n att göra, precis som det ofta förekommer förnekelser till att andra biverkningar för olika mediciner (allt ifrån viktuppgång till klåda...you name it) kan orsakas av olika antidepressiva medel pga att "de förekommer endast i sällsynta fall". Allt detta "det händer inte mig"-tänk övergår därigenom till "det händer inte min patient"-tänk, vilket är så fruktansvärt kränkande. En patient, särskilt inom psykiatrin, har redan en "offerstämpel" i pannan och ligger i underläge. Det är läkarens förbannade PLIKT att ta oss på allvar! Om inte, byt jobb! Att arbeta med människor med en människosyn som går ut på att "min kunskap är mer värd än din" , trots att det är jag som sitter med facit i många fall, är bland det värsta som finns ur min aspekt. Likväl som en opedagogisk lärare inte bör undervisa, eller en brevbärare som inte vet hur en brevlåda ser ut inte bör dela ut post. Vad är egentligen skillnaden?

NÄR ska läkare inse att mina erfarenheter är resurser, att mitt ord är värt lika mycket som deras? Jag har visserligen inte betalt min erfarenhet med CSN-lån, men med år och lidande. När ska DET börja räknas???

Missförstå mig inte nu.

Jag menar INTE att ECT inte kan vara en bra behandling, men den SKA vara ett val!

Jag menar inte heller att min kunskap som patient är den enda och den mest väsentliga, men det är TILLSAMMANS vi kan bli bäst. Det är när läkaren med sin akademiska utbildning i samråd med mig som (inom psykiatridiskussion sk.) brukare bildar ett team så jämbördigt som möjilgt som kan vi uppnå mest! Det är först då vi kan få till en riktigt bra psykiatrivård.

DET är min självklara övertygelse!!!

Boooring!

Hostar som en blådåre... ...och är sjuuuukt uttråkad!

Och kanske liiiite lite sjuk också.

För övrigt har jag idag konstaterat att min teori stämmer:

Har du feber ska du springa ifrån den, inte stanna i sängen.

Min har nämligen höjts av att jag gjorde det sistnämnda. Morr!

Ingen rök utan eld!

Idag blir inget långt inlägg, bara lite uppdatering. Imorgon, mina damer och herrar, kommer jag hem för gott. Förhoppningsvis. Utskrivning och hem till Biskopsgården med vovve och kisse. Hääärligt! Ni anar inte hur mycket jag saknar min säng! Framförallt efter att ha tillbringat en natt i den i helgen. Dagen har väl segat sig fram lite som vanligt idag. Läkarsamtal på förmiddagen, kort promenad och mys-besök på eftermiddagen. Konstigt att just de timmarna med trevligt sällskap går så fort... Imån kväll ska Emsan och jag ut och fira friheten =) Undrar om vi inte skulle ha nån ceremoni också, en liten ritual där man eldar upp nycklar eller så?! Eller, kanske sno med en sån där riiiktigt ful sjukhus-nattskjorta och bränna! Den idén gillar jag skarpt! Jag gillar föresten det mesta skarpt som innebär att man eldar upp saker. På tal om det har jag försökt få komma till MG och testa hur flamsäkra gardinerna där egentligen är, men det verkar inte gå vägen. Förstår inte detta, experiment skadar väl aldrig. Okey, ibland då; Ingen rök utan eld!

Adelia och jag är grannar för tillfället. Hon ligger på Drottning Silvias sedan i lördags (tillsammans med Daniel och Johanna så klart). Hon har fått RS-virus (heter det så?) och behöver hjälp för att andas. Skruttan! Nu har hon väl snart fått sin beskärda del kan man tycka! Håller tummarna för att det ska vända nu så att de kan få komma hem snart igen.

Nu börjar det bli mycket att komma ikapp med vad gäller RSMH, känner jag. De här fem veckornas "semester" (eller kompledigt kanske!) har samlat på sig mängder av saker att ta tag i även om jag har gjort lite smågrejer då och då härifrån, samt möte förra veckan och söndagsöppet igår. Dessutom har jag samlat på mig massor av nya erfarenheter av vilka en del ska dokumenteras för att förhoppningsvis kunna påverka och bidra till en förändring av vården i framtiden. Det är fördelen med att ha en brukarorganisation som håller en bakom ryggen! Så, imån hinner jag inget RSMH alls, men på onsdag blir det rivstart. Måste få gjort en del nere på kontoret och på eftermiddagen är det Brukarråd här på Östra. Hmm, folk pratar om nån "balans", någon som kan förklara det ordet? =) Nej, jag älskar att ha saker att göra hela tiden, that's me!

DAGENS ÄNGLAR

• EMMA för allt. Love you, raring! Jätteroligt med lappis-tänket också, vi ska allt hitta den finaste, goaste lilla tik till dig så småningom.
• ADELIA som är så duktig och kämpar på. Lilla dockan min!
• ELISABET för att...jag vet inte. Det bara ÄR så, idag (liksom alla andra dagar då hon inte är Madam Sadam) är hon en ängel, helt enkelt!

  DAGENS CITAT "Att vara uttråkad är att tillåta sig att hänga i luften ett tag." /Patricia Tudor-Sandahl

  Och som vanligt när jag bara ska skriva liteså blir det såhär...

PROJEKT: Coca cola-sanering

En regnig (vad annars?) kväll i februari kommer en likgiltig och trött patient över tröskeln till avdelning 365 tillsammans med sin neurotiska småpedantiska kontaktperson/hönsmamma. Patienten lägger sina grejer på sängen medan hönsmamman nervöst står och repeterar ”oj oj oj, åh herregud, oj oj oj, ska du sova med det här, oj oj oj, herregud.” Patienten undrar vad det är frågan om och följer hönsmammans blick till bruna fläckar i taket, på väggen, garderoben... Det såg ut som om någon haft coca-cola-krig ungefär. (Önskar att jag hade fotat detta men det är lätt att vara efterklok.) Likgiltig patient kan tänka sig att sova i det rummet ändå, fläckarna stör henne inte det minsta. Hönsmamman däremot får stanna vid McDonalds på hemvägen för att lugna ner sig och komma över den värsta chocken.

På avdelningen blir klockan alltmer och nattpersonalen knackar på dörren för att komma in och hälsa. Patienten hör dörren öppnas följt av ett ”åh herregud vad här ser ut!” Patienten som sitter uppkrupen i sängen får ur sig ett ”jag är oskyldig” varpå den upprörda nattvakten säger: ”Åh, hej föresten! Nej, vi tror inte att det är du heller, det är nog någon som har råkat öppna en coca-colaflaska. Det här får de städa imorgon.” Patienten suckar och tänker, att det måste ha varit minst 20 flaskor cola som ”råkat” öppnas för att få till det där.

Natten går och en ny dag gryr. En dag utan cola-sanering. Och flera dagar kommer och går. Besökare ser fläckarna så fort de kommer in i rummet, men patienten bryr sig fortfarande lika lite om dem som städerskorna gör.

Så en dag, två veckor efter den där regniga kvällen, möter patienten avdelningschefen hack i häl på vårdaren von Osten då de rusar in i hennes rum. De stirrar på fläckarna och pratar med upprörda röster till varandra.

Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var en ganska enkel sak att städa upp efter cola-kriget. Att man kunde be en städerska, eller kanske en av vådarna, att ta en svamp med lite medel på och gnugga bort det bruna öriket som bredde ut sig över ca. 2-3 kvadratmeter. Om man inte visste bättre, som sagt! I själva verket var avdelningschefens celebra besök i ett patientrum bara början på en lång byråkratisk process.

Dagen efter, eller om det var senare på eftermdidagen, klampar fem personer in i rummet. De intresserar sig så mycket för tak-kladdet att de knappt noterar att det sitter en smått förvånad patient i sängen. Patienten iakttar roat kris-gruppen som kallats ihop för att med gemensamma krafter försöka komma på hur man kan besegra de onda fläckarna. Hon lyssnar noga till den seriösa konversationen som äger rum där hon själv är närvarande men frånvarande, skrattar inombords åt dagens i-landsproblem och skakar på huvudet.

- Är det kaffe eller cola?

- Jag tror att det är kaffe.

- Nej, det är cola.

- Ta en pappersbit och gnugga så känner du på lukten vad det är!

- Nej, det kan inte vara kaffe.

- Ska man måla över det?

- Nej, det går aldrig. Först måste det städas bort och först därefter kan man måla.

- Men vi behöver alla papper underskrivna innan vi kan göra något.

- Det är inge problem, chefen har varit här och tittat och godkänt.

- Och i garderoben också, den måste tömmas innan vi kan arbeta vidare här.

Patienten ser hur von Osten kör ut den egentligen högre rangordnade sköterskan och dennes praktikant med ett högtidligt: ”jag tar över det här nu.” Det hela är så absurt och skrattretande att det knappt går att beskriva. Kvar i rummet finns nu alltså von Osten och två stycken från en städfirma – och så patienten, som finns men inte syns. Den ena av städerskorna tar upp sin mobiltelefon och pratar med allvarlig röst, låter väldigt likt en polisradio faktiskt, och säger följande: - Jag är på 365:an nu och jag kommer att behöva din hjälp här imorgon. Hon konstaterar för personen på andra sidan tråden att man behöver vara flera för att städa upp det här, och lämnar även en utförlig beskrivning av brottsplatsen. Därefter lämnar tre upprörda personer rummet, och kvar sitter en förvirrad patient och skrattar för sig själv.

Följande morgon plockar patienten ur alla grejer ut garderoben. Det knackar på dörren och någon säger att det ska städas, att hon behöver gå ut. Så hon tar sitt cigarettpaket och går ut på balkongen. Därefter går hon in i sitt rum för att hämta datorn där och möts av en smått absurd syn. Troligtvis har Sahlgrenskas Universitetssjukhus bestämt sig för att ta sig an ett gäng arbetslösa människor och ge dem en meningsfull sysselsättning (för det är så det heter nu för tiden). I rummet, nästan vadandes i vatten som täcker så gott som hela golvet, finns inte mindre än fyra personer. Nästan en timma senare är saneringen klar och patienten kan återvända till rummet tillsammans med sitt besök, älskade V, som dök upp under städtiden.

Man skulle kunna tro att sagan var slut här, men det kommer liiiite till. För här sitter patienten med sin besökare i godan ro, när dörren plötsligt slits upp utan knackning, och von Osten ordagrant stormar in i rummet för att försäkra sig om att fläckarna är förintade för all framtid. Nu var det bara såhär, att allt gick inte riktigt bort.

- Har de inte varit här och städat? (Von Osten)

- Jo, de var här ett helt gäng förut. (Patienten)

(Von Osten drar ner rullgardinen och ser till sin fasa att de har missat att skura den.)

- Men, de har ju glömt den här!! (Von Osten)

- Ja, och de har inte torkat av garderoberna heller. (V)

Von Osten stirrar stint på besökaren i sisådär 10 sekunder, med ett uttrycksom verkar undra om han halluciner eller om det faktiskt finns ytterligare en alldeles levande människa i rummet. Von Osten ser både arg, förvirrad, chockad och förvånad ut. Utan att säga något mer lämnar han sedan rummet och drar igen dörren efter sig. Kvar sitter patienten och hennes besökare och tittar förvirrat på varandra innan de börjar asgarva.

Man undrar ju bara, varför satsar de alla resurser på städning? Tänk om samma engagemang och energi kunde läggas på patienter istället för cola-fläckar!

telefon-tjejen

Japp, jag har lyckats! Vid tidigare tillfällen då jag varit inlagd har jag varit den mest sociala, den/en av dem som samlat ihop andra, hyrt film etc. En av dem som sätter smek/öknamn på andra patienter. Men den här gången, mina vänner, är det annorlunda. JAG har blivit den som fått ett namn av "en av dem". Jag är telefontjejen! Måste faktiskt säga att jag är lite stolt över att vara en ensamvarg här, jag är inte här för att skaffa ytliga "vänner" som man kommer jättebra överens med innanför lås och bom, men väl på utsidan har man ingenting alls gemensamt. När man har tröttnat på att prata skit om vårdare, telefontjejer mm. Jag är inte "en av dem"!

Idag har jag haft finbesök =) Emma har varit här större delen av dagen. Vi var ute en KORT sväng i regnet, sen har vi mest tjötat tror jag...var tog tiden vägen? Veronica och Tomas kom förbi en liten stund vid kvart över 7 ungefär, tills besökstiden tog slut - mest för att reta Nassir (eller Nasse som vi numera kallar honom). Och det gick ganska bra. Han blir grinigare än vanligt bara av att se mig eller Veronica, och båda två på en gång kan han inte alls hantera. Han ser väl mig i kvadrat antar jag, eftersom vi är en person själsligt men med två kroppar. Måste vara mardröm för honom! Fast, jag måste säga att han är ruskigt oprofessionell. Jag har inget ansvar att hälsa på eller ens vara artig mot honom - därmed inte sagt att jag får bete mig hur som helst. Men han har faktiskt ett ansvar där. Ända är det jag som säger hej (väldigt sällan nu dock) och han som nickar knappt nämnbart och biter ihop. Eller så är det bara det att "hejet" fastnar i mustaschen. Vad vet jag... Hur som helst, har varit helvirrig idag och ramlat in på andra spår mer än vanligt! Förvirring är för övrigt en av biverkningarna till Anafranilet, får jag räkna med det är jag uppe i 14. Kommer till det snart. Fast, jag vet inte om jag är mer förvirrad nu än i vanliga fall? Hmm...på tal om?! Och på tal om själsfränder, idag kom vi på att vi till och med har uppfödare till våra djur som liknar varandra med massuppfödning, kaos mm. Och båda är vi helt fast vid dem också! Sjukt...! Sannolikheten är en på miljonen - om ens det.En grej till jag har hunnit med idag, förutom att få dropp så att även överarmen är halvpajad på vänstersidan nu, har jag googlat på Anafranils biverkningar. Det är rätt många det. 31 stycken tror jag närmare bestämt att det var, och det var enbart de vanliga (alltså mer en 1 av 100). Av dessa 31 har jag bara 13 (eller möjligtvis 14 då) olika biverkningar..."bara". Kan ju säga direkt att jag INTE ska fortsätta med den medicinen när droppet är slut, inte en chans!

DAGENS ÄNGLAR:

• EMMA för mysigt sällskap som alltid. Har saknat dig!
• VERONICA & TOMAS som var så gulliga och tänkte på mig när de var på scrapbook-mässan. Hade så gärna velat gå med! Men jag fick en hel maaaassa grejer av dem. (Fast jag borde fått betala dem! Morr!)
• SUSSI - du är helt från Mölndal, men du är störtskön! Greatest hönsmamman ever!
• GRETHE för ett värmande mail. Tack!

DAGENS CITAT "Ålderdom existerar inte. Det finns människor som är mindre unga än andra, det är allt."

/Simone de Beauvoir

Jag har min alldeles egen tolkning av detta citat. Det är ni också fria att ha! (kommentera gärna hur ni tolkar...)

Vill även be om ursäkt för det bild-lösa inlägget!

Personal Pajar Patient

Borde kanske börja med att varna känsliga läsare, fast ni har väl redan sett bilderna vid det här laget. Det är väl det man kollar innan texten, åtminstone brukar jag göra det.

Hur som helst, det här är alltså en dokumentation av vad jag som PP (proffs-patient) kallar PPP (eftersom förkortningar är i tiden). Det står alltså för Personal Pajar Patient.Något gick snett då jag skulle få mitt dropp igår... Resultatet blev vad ni ser här. Ett tag trodde jag nästan att handen skulle sprängas. Allra mest komiskt var ju förstås att det inte fanns någon sjuksköterska i närheten när det hände (jag menar, det är ju bara ett sjukhus, kan man begära att det ska finnas vårdpersonal då?!) så de fick springa och leta upp en. Syns inte så tydligt på den här bilden, men det här är alltså en ca 1,5 cm grop in i handen där tejpen satt på bilderna ovanför. Tyckte att det var riktigt komiskt.

Skulle vilja avsluta det här inlägget med att tacka högre makter för att jag fått förmågan att se det komiska i allting. Livet blir lite enklare då, det är tillräckligt komplicerat nu!