Ulltofflor och djurmys

Igår kom V och T äntligen hem till Göteborg igen efter en vecka på Gotland.

Trots att vi sagt att vi inte ska köpa grejer till varann på resor och sånt, så envisas de alltid med att göra det.

Misstänker att det är mest för att ge mig skuldkänslor, men jag blir ju inte mindre glad för det ;)

Igår kom de hit med finaste presenterna:

Te och honung à la Gotland, och världens goaste tofflor - också à la Gotland såklart.

Eftersom jag inte orkat föra över bilder från kameran på ett tag så får jag nöja mig med att använda de bilder jag lagt ut på fejan.

Jobbade på Slättas i söndags. Eller ja, "jobbade" känns som en överdrift. Att vi varit värdelösa på att gå ut med info om att vi har öppet första söndagen i månaden i kombination med att många fortfarande har/är på g hem efter semestrar OCH att OS tagit över hela världens vardagsliv gjorde att det var såå lugnt.

Alltså...Såhär lugnt:

Idag vaknade jag med res-stress. Inte resfeber, men stress över att inte följa min ordinarie struktur (läs: tvångshandlingar innan avresa). Väckte hundarna och katten, vilket inte hör till vanligheten. Kissman brukar vara den första som är på benen och gapar efter mat.

Efter en morgonrunda och kaffe, cigg och mobilspel på balkongen var det hur som helst dags för det vanliga morgonmysandet:

Lilla prinsessan och jag på balkongen
Kärlek!

Idag är det en del att göra inför resan imån. Men jisses vad jag längtar! Ska bli så fasansfullt skönt så det går inte att beskriva med ord!

Älskade föräldrar

Vet ni?
För varje dag som går blir jag mer och mer tacksam över att jag har just mina föräldrar!

Jag har alltid känt mig rätt bortskämd, materiellt, samtidigt som jag visserligen någonstans känt att jag fått jobba för det. Jag har definitivt inte fått allting gratis.

Men vad jag inser nu att jag är mest bortskämd med av allt, det är fantastiska och kärleksfulla föräldrar.

När jag kollade mitt konto idag till exempel, då fanns där 500 :- extra där det stod "mysig semester". Vem har föräldrar som gör så?

Bortskämd! Inte med pengarna i sig, utan med den välvilja och kärlek som ligger bakom.

Försökte googla fram nåt bra citat om det där med tacksamhet över föräldrar, men då blev jag bara ännu mer övertygad om att min mor och far måste vara något alldeles extra ordinärt. Vad jag hittade var till exempel "Föräldrar är de sista människorna i världen som borde få ha barn." och "Föräldrar vill gärna att man ska utbilda sig till det de inte kunde bli." 

Så...jag fick helt enkelt ge upp att leta efter citat innehållande både föräldrar och tacksamhet.

Hittade dock ett annat som jag tycker stämmer, och att det gör mig tacksam:

"Det finns bara två bestående gåvor vi kan skänka våra barn.

Det ena är rötter, det andra är vingar."

// Hodding Carter

Tick tack

Idag är det trögt att komma igång.

Klockan tickar på och jag känner mig helt handlingsförlamad, trots att jag vet att det finns en massa borden.

Dagen är vigd åt Näckrosen. Årsmötet närmar sig och det finns en hel del att trixa med innan dess.

Möte kl. 15.00. Innan det hade jag tänkt fått gjort en del, men jag vet inte det...

Blev hur som helst klar med inlämningsuppgiften till skolan igår - efter en del panikande när datorn dog. 

Tackar högre makter för Fantastiska T! 

Han kom hit och återupplivade den och räddade min kväll, mitt år - mitt liv!

Tror att jag tar och går och lägger mig i badet en stund med en kopp kaffe och försöker samla krafter.

Har jag sagt att jag har fått en superfin badkarsbricka? Ska fota den och lägga ut här så småningom (när jag får tummen ur alltså...) 

Pappsen la ner hela sin själ i detta underverk/konstverk och nu vårdas den ömt och används flitigt.

Syre

De där djurena, alltså.
De är mitt syre, utan dem skulle livet inte vara möjligt.
Djur har alltid spelat en stor roll i mitt liv, kanske den största?
Jag har varit fast, från första katten Randis till sista tillskottet Ola.
(bortsett från Jäntan men hon är ju inte min. Hon har bara kidnappat en del av mitt hjärta)

Lite märkligt egentligen att mina två största fobier faktiskt är just djur: hajar och fåglar.
Hua!

Hur som helst.
Ett par år var jag djurlös. Mellan 2004 - 2006 ungefär. Den tiden var jag trasig, mer än någonsin.
Jag saknade liksom en bit av mig själv.
Sen kom Fenix. Min fina Hjärter Kung.
Underbara, älskade!
Han var inte bara en pusselbit i livets pussel; han var samtliga kantbitar och hela motivet. Innan honom var pusslet blankt. Trist och meningslöst.
Fenix gjorde mig till en Fågel Fenix, jag reste mig ur askan.

Hjärter Kung

Så kom Karisma och sen Ola. 

De gjorde pusslet komplett.

Prins Bus och Crazy Cat

Det är svårt att föreställa sig att det någonsin har funnits en tid då de inte var en del av mitt liv, min vardag. De som ger mig en mening och ett hopp
- de som är mitt allt!

Tvångskram.
Foto: Älskade V

Amor Vincit Omnia

Kärleken övervinner allt

Present-dokumentation

Förra veckan var det dags för lite släktkalas i H-vik. Tänkte ta och dokumentera alla fina grejor som blev mina då. Tänk vad snäll jag måste ha varit...

Det mesta av prylarna

Datorryggsäck från J, stövlar och ängel från m + p, ljus x 2, kopp, te och tekula från C, pengar från farmor och pengar från morfar och kort, presentkort på Cili & Papers + en lampskärm för omdekorering från V och T.

Karisma ville vara med och visa...

Kort à la V. Ett av de finaste hon gjort någonsin! Eller hur??

Insidan med ett fack för presentkort till CiLi & Papers och fin text

Blev så kär i den här koppen från C! Flitigt använd redan.

Skid- och hundjacka från m + p. Inte jättestor överraskning men lika glad för det!

bakifrån...

Ytterligare:
Lampskärmar à la Kajsa Krutrök med lampfötter från broder D och lilla A.
Badrock till Ola från Tant T
Pengar i Turkiet som blev till en tröja, en väska, ett par jeans, en scarf och en bikinikjol.


TUSEN TACK ALLIHOPA!

Vill också passa på att glädja alla likasinnade, om någon missat det, med att
SKUMTOMTARNA HAR KOMMIT!!!

Namnsdag

Grattis mig själv (och alla andra Saror) så hemskt mycket på namnsdagen. 

Tack tack.

Vet ni vad? Jag har världens bästa föräldrar.

Mamsen var här en sväng förut och jag fick en namnsdagspresent. 

Lite mer exklusiv än vanligt. Mycket mer till och med.

Tack snälla snällare snällaste!

Kolla:

Nu ska jag bara fixa så att tv:n går att se från balkongen också så kan jag flytta ut här på heltid. Tills vidare avsäger jag mig alla uppdrag som tänkas kan. Jag går i ide. Tack och hej.

Jag är för övrigt fortfarande arg, och jävligt less på föreningsarbete. Nu är det hur som helst bestämt att cafét stänger i alla fall den här helgen. Skönt! Jag orkar inte. Jävla lapp-jävlar. Och jävla lapp-uppsättar-jävel framförallt...

Intryck, uttryck och avtryck

Jag har funderat en del över det där med att göra intryck.
Det händer ju då och då, den senaste tiden ovanligt ofta, att man träffar på människor man mött under olika skeden i livet. Med min ps-historia i ryggen har jag varit i kontakt med hundratals människor (utan överdrift) som mött mig som sk "brukare" och själva haft rollen som personal/behandlare och liknande.
Jag har träffat på många som jag tyckt rätt så illa om, där bemötandet brustit radikalt.
Jag har träffat på några få som jag inte alls har kommit överens med.
Men jag har framför allt haft en enorm tur och stött på människor som varit oerhört empatiska, humoristiska, sympatiska och engagerade.

Många av dessa människor har gjort stora intryck hos mig, som i sin tur i ofta har lett till avtryck i mitt inre. Jag bär med mig så mycket värme ifrån dessa personer varje dag och är tacksam över att ha fått möjligheten att utvecklas med hjälp av dem. Jag bär med mig uttryck, både verbala såsom användbara fraser och citat, och minnen av hur folk uttryckt sig rent fysiskt på ett sätt som stärkt deras ord, exempelvis via beröring.
Även de möten som varit mindre lyckade eller glädjande i stunden har givit mig en erfarenhet som jag inte vill vara utan.

Det är alltså inte konstigt att jag minns de här människorna när jag stöter ihop med dem, ibland flera år senare. Däremot blir jag alltid lika förvånad över att någon annan känner igen mig! Det är ju inte jag som gjort intryck. Det är jag som varit mottagare, inte tvärtom.

Någonstans blir jag väl glad också, och förundrad. Jag ser mig själv som någon som inte sticker ut ifrån mängden, eller åtminstone inte på något positivt sätt. Om jag har gjort intryck hos folk tänker jag mig därför att de minns mig med fasa, att jag väcker irritation som den provokatör jag i många fall (vet att jag) uppfattats som utan att det egentligen varit min avsikt - ibland är det helt enkelt inte uppskattat med egna åsikter om vad som är bäst för en!
Därför blir det hur som helst mycket märkligt att se en glädje över återseende i ögonen hos "personalfolket".

Ja, jag har funderat mycket över det här och än har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Kanske är det helt enkelt så att jag behöver börja  omvärdera mig själv? Jag kanske måste försöka inse att alla inte alltid ser detsamma hos mig som jag själv gör? Eller att jag faktiskt inte vet bäst vad andra tänker om och uppfattar av mig, trots allt?

En sak har jag i alla fall fått klart för mig:
Intryck, uttryck och avtryck är tre ord som ofta går hand i hand!

Från ett kort à la V
Klicka på bilden så ser du texten

Bortsett från detta är jag just nu:
- Lättad över att ha fått ett läkarintyg, äntligen!
- Stressad över att inte ha fått iväg (eller kunnat skriva ut!!!) ansökningsblanketten till FK
- Trött trots att jag borde vara utvilad...
- Mycket nöjd över hur min nya kaffetermos håller värmen så att jag slipper resa mig ur sängen för att fylla på koppen.
- Skuldfylld och ytterligare lite stressad över allt som borde och måste göras hemma, på kontor och café men som jag inte kommer igång med.
- Glad över att jag har slutfört projekt: balkongplantering (se nedan)
- Irriterad på internet-aset som krånglar!
Amen!

Tacksam

Det är så roligt att köpa grejer till Fenix. Han är så tacksam, precis som ett barn med nya leksaker!

När äckel-tjurmuskeln väl var uppäten gick han direkt på leksaken:

- Hmm...hur var det jag gjorde för att få den att låta?!

Karisma ville också vara med och leka.

- Den SKA kunna låta!

- Matte, hjälp!

Efter lekandet gick vi en kvällsrunda som vi avslutade med en cykeltur. Tog ett varv sunt kvarteret och han tyckte att det var så hiiimla roligt. Jag blir så glad när han är glad! Har bara "testcyklat" med honom innan, men det gick hur bra som helst!

Störst, bäst och vackrast...

Jaha, då var slappedagen slut. Min "söndag". Imorgon börjar vardagen igen. Åååh, vill ha fler såna här dagar! Nu nu nu!

Utlovad agilityfilm och stegräkning

Har bråkat med Windows live media maker ett bra tag för att kunna publicera det här, 

men nu hoppas jag att det ska funka.

Det är lite ihopklipp från gårdagens "träning"/hundaktivering i Hällsvik.

För övrigt har jag fastnat i stegräknarhysterin och konstaterat att jag tar kortare steg än jag trodde!

Har varit hos Sus ikväll. Pia var också där. Mys. Har inte träffat henne på evigheter!
Pratade lite gammalt och lite nytt, och jag är så glad. De är en av mina extrafamiljer, verkligen.
Jag har sån tur som har så mycket underbara människor omkring mig!
Tacksamheten rinner över åt alla håll och kanter.

Things change

Igår stod jag i kassan på Slättas när en person från Det Förflutna dök upp.

En person som då hade makten, som var den som visste bäst. Igår var det jag som skulle serva honom och inte tvärtom.

Det är trots allt inte särskilt många människor jag inte går ihop med. Jag är visserligen inte bundis med alla jag träffar, men vanligtvis skär det sig inte i mötet med människor. Men den här personen, Han från Det Förflutna, och jag gick aldrig särskilt bra ihop. Jag hade för mycket åsikter. För mycket driv för att falla in i mallen.

Det var skönt att få byta roller, om så bara för ett par minuter. Han blev nervös av det, alldeles uppenbart, och tappade ut mynten på marken. Det gjorde mig glad på något sätt. Kände lite utav ett revansch-rus.

Det där med att ha "för mycket" åsikter är något som varit ganska genomgående under mina år inom psykiatri och dylikt. "För mycket", vem bestämmer när det blir det?

Det är inte så svårt att svara på den frågan. Det är nämligen så, att "för mycket" är vanligtvis när "hjälptagaren" har en åsikt som går emot "hjälpgivarens"... EN!

I många år kändes det som ett stort handikapp att ha intuitioner. Det blev inte bara en kamp inom mig själv, utan även mot min omgivning och De Som Vet Bäst. Det hände att jag stängde av den funktionen i mig bara för att vara till lags, trots att det skrek FEL i hela mig. Men jag fick inte lov att ha en åsikt om det, vad som var rätt och fel. Jag ansågs vara "sjuk" och som sjuk hade jag automatiskt sjuka åsikter och tankar. När jag var "sjuk" var jag (tydligen) det till 100%, det vill säga allt som rörde sig i mig och runt mig var osunt och symtom på en ohälsa.

Så kom jag till RSMH för 4½ år sedan, och plötsligt var det inte så längre. När jag argumenterade för saker var det en styrka, inte ett tecken på manipulations-symtomet i en diagnos. När jag använde mig av mina erfarenheter och berättade om bemötande och hur det påverkat mig, var det inte längre jag som hade missförstått och reagerat fel, för jag fick lov att inse att reaktioner inte kunde vara fel.

Jag tror att det är därför jag fastnat i RSMH. Föreningen har räddat mig på så många sätt, framför allt genom att låta mig hitta mig själv. Hitta och få lov att vara mig själv!

Genom mitt engagemang i RSMH har jag fått bekräftelse på att det inte är fel att tycka och tänka, att det inte är fel att säga emot.

Men mest av allt har jag sedan jag kom till föreningen stärkt min oerhörda tacksamhet över allt jag varit med om. Erfarenheter kan vara dyrköpta som tusan, de kan göra ont, men det är erfarenheter som jag fått, som jag har valet att göra något av. Jag kan välja att lägga dem bakom mig, gräva ner mig i dem eller att faktiskt använda mig utav dem på ett konstruktivt sätt. Jag kan välja att ha dem med mig i min vardag. och det är den bästa och mest lärorika skola jag någonsin kunnat gå i.

Borta bra men hemma bäst?

Måste ju presentera mitt alldeles utomordentligt fina sovrum...

V hade hand om hyllorna. Nu har jag gjort om lite, ytterst lite, för att jag ska få plats med lite fler böcker som ska flytta upp från källaren.

Många av mina kära olevande djur har fått flytta till förrådet (till mitt hjärtas förtret - AJ, vad jag lider med de stackarna som just nu får sova i en byrålåda där nere i mörkret och kylan)

Lady får såklart bo kvar i lägenheten, och hon har sällskap av GB:s Benzo, Prins Gralman och Gizmo.

Hund- och hästhyllan, och vovven jag fick av fina Nalle som lämnade oss för ett år sedan.

Är riktigt nöjd med hur hon la upp morfars gamla skolböcker och mammas "mina vänner"-bok. Snyggt, eller hur?

Nemi får också sin egna plats...

Uppifrån och ner:

Uppe på hyllan har Karisma sin plats som hon bara älskar.

Nästa hylla: Uppslags-, citat- och ordspråksböcker. Har ju en viss förkärlek för det de två sistnämnda.

Sedan: Pyssel- och inredningsböcker.

Och min fina diktbok jag fick av farmor Una 26-årspresent är ju värld att visa upp, inte sant?

(Det tomma utrymmet på vänstersidan väntar på påfyllning av böcker från källaren.)

Djurena har sina egna platser såklart: Karisma sin elementbädd, Fenix sin bia-bädd...och Ola sin resväska! Alla nöjda och glada.

Och så till det som egentligen är en tv-hylla...

Ko-samlingen har minskat drastiskt, men några kunde jag inte slita mig ifrån... Ko-Joe och Ko-dak hör ju såklart till favvisarna, liksom Ko-ffein, Ko-lera och Ko-kain =)

Men det bästa av allt:

Jag har fått till två stycken minnas-mormor-hyllor.

Man FÅR tycka att det är deprimerande att ha dödsannonser och begravningsprogram uppe, men jag vill ha det så...

Begravningsprogram och tack-kort har förresten min svägerska KajsaKrutrök gjort. Såå himla duktig.

Eddie Shakespeare, Charlie Shakespeare och Alexius Shakespeare får bo i samma skåp.

Boken, Till min älskade mormor, fick hon av mig för många herrans år sen. När hon sen försvann ifrån oss ville jag behålla den...

Pumorna, de är mormor för mig. Och så foton. Älskar både de ovanför med mormor och mig, och det under med mormor, morfar och min fina Olle (Oliver). Saknar honom också...

Jaa, det var väl det mesta...

Jag är så nöjd, och så tacksam för all hjälp av V, och så glad att jag fått till mina mormor-hyllor! Min fina, fina, fantastiska mormor, alla dagars Dagens Ängel!

Det där med Dagens Ängel är för övrigt en tradition jag ska försöka komma ihåg att lägga in i fortsättningen...!

Jaha, så råkade klockan bli kvart över 2 idag igen... Förstår inte riktigt hur det går till. Datortid och Vårgårdatid har faktiskt fasligt många likheter...!

Finbesök

Det har varit en bra dag med helt fullt av underbarhet omkring mig. Var på bt1 större delen av dagen där jag faktiskt tillsammans med - och kanske tack vare! - söta S fick gjort det allra mesta av det som skulle göras. Stället vimlar ju för övrigt av underbarisar och det är väl just det som gör det svårt att komma därifrån när man egentligen har tänkt...

Senare ikväll fick vi finbesök här hemma. Broder Johan kom förbi och granskade lägenheten och gav mig feng shui-beröm, åt scones, drack te och tjötade ett tag. Mysigt mysigt. Och Fenix blev såklart överlycklig. Han är så kär i Johan.

När brorsan åkte hemåt satte jag, Fenix och Ola oss i bilen och åkte hem till E där V redan var. Vi ägnade oss åt popcorn-ätning (och poppning med vissa komplikationer), rökning, Big Brother-kollning (!), genomgångar av vänlistor på fb med en och annan baktanke samt lite googling. På nåt konstigt sätt var klockan helt plötsligt 1 när vi började bege oss hemåt.

Jaa ni, det är ju det jag säger. Det är få förunnat att ha så många fantastiska varelser, 2- och 4-benta, omkring sig.

Avundsjuka? Det borde ni vara!

"En ängel är någon du tycker dig ha känt för evigt...

även om ni just mötts."

// okänt ursprung

Älskade djur

Idag är en sån där dag då jag alldeles, alldeles svämmar över av kärlek till mina fantastiska djur. De är så underbart knasiga och vansinnigt roliga. Åh, jag är så lycklig över att ha dem i mitt liv. De gör mig varm och lyser upp min tillvaro. De lugnar och underhåller. De är min familj, mitt allt.

Fenix.

Så smart, så humoristisk och diplomatisk. Så generös och omtänksam och uttrycksfull och kärleksfull. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska någon såhär mycket!

Och Karisma

Underbara lilla fina Kissma. Hon är precis den katt jag alltid önskat mig; rolig, lekfull och gosig. Och dessutom är hon en helgalen, karismatisk (såklart) och mycket bestämd och envis healingkatt. Och rätt så mycket "mattes katt".

Sen har vi ju det senaste tillskottet i vår udda familj

Ola

Underbara lilla Ola. En katt i hundformat. Så personlig och minst lika rolig som de andra två. Så speciell helt enkelt. Han är en ögontjänare av stora mått och har en on- och en offknapp som det tog ett tag att hitta...i alla fall on-knappen. Han pendlar mellan att vara clown och halvgrinig farbror och det är just det där som är det fantastiska med Ola. Han är ytterligheterna i alla lägen. Och alldeles, alldeles underbar!

Jag har en sån tur. Jag har egentligen precis allt jag behöver - och lite till - i min underliga lilla familj och jag är så obeskrivligt tacksam över att få ha dem hos mig!