Efter att ha kört och kört och därefter kört lite till på kringelikrok-vägar och undrat om vi någonsin skulle nå vårt mål rullade
Sarah och jag slutligen in på gårdsplan i Älekulla. Det var den tjugotredje december år 2006. Vi möttes i dörren av ett gäng härliga hundar och barn, första intrycket var aningens kaosartat. I det hemmet var allting precis som det var i mitt huvud då; rörigt, högljutt, lite smått kaotiskt som sagt och jag kände mig bara...hemma, helt enkelt. Okej okej, det låter inte som något bra betyg fast för mig var det verkligen precis just det. Det var just det som fick mig att fastna. Det var dessa härliga människor där jag bara kände mig både välkommen och bekväm till hundra procent som bidrog i allra högsta grad till ett av mitt livs största beslut - ett beslut jag aldrig någonsin ångrat en sekund.
Lägg dessutom på minnet att det var dagen innan julafton i en barnfamilj där de till råga på allt har den idiotiska traditionen vid namn "gummikaka". För er som inte vet vad detta innebär ska jag förklara det: Barnens faddrar/gudföräldrar ska komma med en låda innehållande en massa saker som gör halvmaniska barn fullkomligt galna!
Engela, våren 2007
Efter en kopp kaffe och lite prat hamnade jag på golvet för att studera tre ljuvliga valpar. Den allra första jag fastnade var Gimli, en cremefärgad/ljusbrun liten hane som hade blivit "adopterad" av mamma Saima men egentligen hörde till Månskimrans kennel. Därefter ålg mitt fokus på Felix, en grov liten pojke, svart utan nästan ett enda tecken som redan som liten valp såg lite maffig ut på något sätt. Men när jag väl fäste blicken på Fenix kände jag att det var han som var rätt för mig. Han var lite försiktigare än de andra två men busig och charmig, ganska nätt vilket bäst passade för mina ändamål och otroligt söt med sin vackra ansiktsteckning.
Felix (svart) och Gimli (ljus). Fenix står bakom benen på Jörgen
Vi lämnade Lapprufsets kennel med ett löfte om att jag skulle höra av mig inom en vecka då jag skulle ha tittat på en annan valp också. Jag hade lovat mig själv att inte ta "första bästa" men det var svårt att inte fatta ett förhastat beslut i det läget.
Fenixtrollet, 10,5 veckor
Dagarna släpade sig fram och när Sarah och jag kom till den andra kenneln nära Göteborg, till valparna som bara var ett par veckor gamla, kändes det inte alls på samma sätt som det gjort i Älekulla. Inte för att det var något fel på den kenneln, absolut inte, det kändes bara inte rätt på något sätt. Jag visste inte då att jag redan bestämt mig. Det var väl egentligen Sarah som insåg det då vi efteråt satt och fikade på Ikea och vägde för- och nackdelar. Eller rättare sagt, vände nackdelar med Älekulla till fördelar och tvärtom... När jag väl hade bestämt mig kändes det skönt, och när jag senare på kvällen meddelat Lena och pratat med henne i ungefär en evighet i telefon om allt mellan himmel och jord kändes det helt fantastiskt! Åh, vad jag älskade detta ställe och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få åka tillbaka, till MIN hund dessutom, min alldeles egna lilla Fenix.
Eftersom jag skulle få en ny lägenhet ett par veckor senare tog jag inte hem honom direkt utan pendlade istället dit varannan - var tredje dag för att lära känna min valp innan vi skulle flytta.
Hemkommen
Under de veckorna hann familjen Pettersson bli min andra familj. Hundarna som fanns där då (Danza, Mira, Saima, Majakka och Fila) kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så barnen då. Lilla Engela satt i sin stol mest hela tiden då, hon var bara ett drygt halvår gammal. Det är svårt att tänka sig när man ser yrvädret nu. Och Winnie, Carlan och Elin, Emil och "Totte"...det kändes bara så självklart på något sätt, att vara där, att vara en del av allt det där. Pappa Jörgen var lite blyg i början men jag kände ett speciellt band till honom ändå - inte så konstigt med tanke på hur mycket vi har gemensamt, hur lika vi är, men det visste jag inte förrän ett bra tag senare. Jag älskade Jörgen och Lena på stört.
Mamma Saima (Fjällfarmens Saima Saike)
Älekulla blev snart mitt andra hem och var under en lång tid en tillflyktsort då jag inte hade någon på närmre plan. Det är fortfarande ett ställe jag längtar till när kvällarna blir för långa, nätterna för tunga. Eller när dagarna är för fulla och jag bara vill få vara.
Familjen Pettersson har ställt upp i vått och torrt och funnits där i alla lägen. Jag vet alltid var jag har dem och det känns skönt. Jag är dem evigt tacksam för det.
Winnie och Lena
Hundarna har bytts ut under åren, det är bara Mira av de som var där då som finns kvar där nu och hon är en riktig pärla. Skulle så gärna vilja ha en lapsk vallhund efter henne någon gång, men så lär det inte bli tyvärr.
Mira (den bruna) med brorsan Prince
Och barnaskaran har utökats, den också. Wille och Samuel är mina små gudsöner och de är så speciella, så fantastiska. Jag älskar dem som om de vore mina egna barn och önskar att jag hade mera tid att vara med dem, men jag tror och hoppas att de en dag kommer att veta med sig att jag finns här för dem och att de alltid finns hos mig - precis som resten av familjen!
Samuel, Sam-Sam, Sammy-boy
.JPG)
Me and Willon (och Jörgen i bakgrunden)
.jpg)
.jpg)
I över ett år har Helsngborgstrippen till "farmor" Una blivit uppskjuten men nu äntligen. Vovvarna och jag kom hit igår och stannar tills imån. Una har skämt bort hundarna i mängder och de storälskar henne, vilket de faktiskt gör även UTAN köttbullar =) Ola och Una har blivt riktiga bundisar! =)
"Farmor Una" och jag
Ola och Una
Ola och Winnie
Winnie och Wille, 
...när det inte nalkades bulle, vill säga.
Mmmmm, det var längesen jag drack en så god cappucino!
