Grannar

Vaknade (för) tidigt. 

Fick veta att grannen inte finns mera. Nu är hans fru ensam efter 60 år tillsammans.

Och hennes tårar spred sig och gjorde min blick grumlig under morgonrundan.

Hennes smärta när hon berättade, den gjorde så vansinnigt ont i mig också.

Nu dricker jag äckligt kaffe och spelar facebook-spel med hundarna intill mig, sovandes, på balkongen.

Funderar på vilka av alla "borden" eller "måsten" jag ska ta tag i idag?

Det snurrar runt i huvudet på mig, kan inte riktigt sortera. 

Vet inte hur jag ska komma igång eller med vad?

Telefonen har plingat inne i sovrummet men jag orkar inte gå dit och hämta den.

Det är LilaStolen:s fel! (för det är så skönt att skylla ifrån sig...)

Idag har farbror Melcer fått somna in.

R.I.P

Ord?

Jag har börjat skriva såå många gånger de senaste dagarna, men det har slutat med att jag raderat hela skiten.

"Hela skiten" har inte varit så mycket å andra sidan, jag liksom tappar orden. I huvudet har jag massor av idéer, tankar och annat att dela med mig av, men när jag väl lägger händerna på tangentbordet försvinner meningarna med ljusets hastighet.

Det är så frustrerande!

Årsmöte i Vårgårda idag för VG-distriktet, RSMH. Skulle egentligen åkt fem stycken från oss men när stunden för avfärd var inne var vi bara två tappra själar kvar på tåget; V och jag.

Det blev mysigt i alla fall. Får som vanligt prestationsångest när det känns lite som att "alla känner apan..." Jag hatar den där RSMH-Zara ibland (oftast! Men ibland mer än vanligt...) Hon är (uppenbarligen) inställsam, pretantiös och sådär äckligt duktig. Det är inte jag, hon är inte jag!

Fick ett trist besked. Ett dödsfall. En sån människa som jag bara träffat några gånger, på lite möten och ett par kurs-veckor, men som det känns som att man liksom känner. Förstår du vad jag menar?

Som man tänker på med jämna mellanrum och liksom saknar men aldrig får tummen ur att höra av sig till trots att man lovat - och som man givetvis ångrar i efterhand!

En sån där människa som är sådär varm och jordnära och empatisk och alldeles fantastisk. Det gjorde ont att höra det, ont i själen. Men det var inte jag som var där, det var den där RSMH-Zara. Och RSMH-Zara är empatisk men känner ingenting själv.

När jag kom hem till mig själv däremot, när RSMH-Zara stannat kvar någonstans emellan Vårgårda och Göteborg, när jag hämtat hundarna och stängt dörren om mig till min lägenhet, mitt hem, min borg, då kom sorgen. Och som vanligt när sorgen över en förlorad människa kommer över mig, då dyker allting upp. Gammalt som nytt. Det gör ont helt enkelt, men det är samtidigt den där naturliga sortens smärta, den tillåtna, den som tillhör det som kallas för livet.

"Döden ändrar allt,

suddar bort allt.

Även misstagen."

// Heile Selassie

Några ord om...

...döden.

Tänk att det ska vara så tungt att prata om döden. Jag tycker på något sätt att det är fint. Orättvist i många fall, javisst. Det säger jag absolut ingenting om. Men samtidigt så är det ju (något av) det mest naturliga livet har att ge oss. Så många frågetecken, så många spekulationer, ingen som faktiskt vet...

Hur som helst så hittade jag en annons i GP för ett par dagar sen med en av de finaste texterna om döden jag någonsin sett och ville så hemskt gärna dela med mig av dessa ord;

Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.

Jag har bara gått in i nästa rum.

Jag är fortfarande jag och du är du.

Vad vi var för varandra tidigare

är vi fortfarande för varandra.

Tilltala mig med mitt vanliga namn.

Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.

Förändra inte din röst.

Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.

Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.

Låt mitt namn höra till vardagslivet,

som det alltid har gjort.

Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.

Livet är likadant som det alltid har varit.

Dess betydelse har inte förändrats,

det fortsätter oupphörligt.

Varför ska jag vara borta bara för att du

inte kan se mig?

Jag väntar på dig under en tid,

någonstant mycket nära dig, alldeles runt hörnet.

Var lugn, allt är i sin ordning.

/Henry Scott Holland

Jag tycker att det är en så fin tanke, det känns så tryggt. De finns bara där i rummet bredvid. De hör vad vi säger, de väntar. Ingen är borta, glädjen måste leva vidare. Skratten måste överleva, måste överleva dig och mig och precis allting!

Glöm aldrig det! (Och hjälp mig att påminna mig själv om så skulle behövas nån gång...)

Julstök och saknad!

Julstök, uppskjuten julstress och aaaalldeles för snart julafton. Bilderna är till minne av mormor.

Andra julen utan dig, saknar dig oändligt. Förstår fortfarande inte hur livet går vidare.

Min tröst är att jag VET att jag finns med dig, precis som du alltid kommer att finnas med mig!

Mormor, jag älskar och saknar dig.
Du finns alltid i mitt hjärta, i mina tankar - i mina drömmar och i mina beslut!

Jag saknar min bästa vän!

R.I.P Majsan

Lilla Majsan.

Mycket speciell och personlig katt. Och knäpp =) Knappt 14,5 år - ingen ålder för en katt. Men allt gick snabbt i alla fall, mindre än ett dygn. Konstigt, hon är borta. På riktigt...! Jag hoppas att hon hamnar i en himmel (eller var man nu hamnar) utan hundar, fullt med rosenrabatter att ligga i och många duntäcken att sussa på.

Godnatt min vän.

Sov gott!