Hur tänker du då...?

En vecka av späckat schema.

Helgen i Örebro var fin. Superfin! Den bästa på evigheter.
Vi åt och drack. Var nyktra, fulla och bakis. Skrattade och grät. 
Och jag kom väl ungefär till Hallsberg innan jag började toksakna E igen!

Kom hem och kollade tågtider- och priser. Vill tillbaka!
Jag tror egentligen inte att det bara E jag vill tillbaka till, även om det (såklart!) är den största anledningen.
Men jag tror också att det handlar om själva grejen, flykten från Göteborg. Från mig själv liksom.
Från måsten och borden!

Varför måste alla borden och måsten ta över viljan?
Alltså, varför kan man inte bara vilja det man måste? 
Som att städa till exempel. Göra läxor, skriva verksamhetsberättelse, borsta hund.

Avslutar med ett psykolog-citat.
Som hämtat ur en parodi av psykologer, en film om fördomarna om dem.
Men nej, det är hämtat ur verkligheten:
- Finns det någon möjlighet att byta tid i fortsättningen? (jag)
- Hur tänker du då? (psykologen)
På nåt sätt kan jag faktiskt tycka att det är lite skrämmande, det där...

Saknad

Ibland slår saknaden till sådär vansinnigt hårt.
Egentligen tror jag att det är en hel massa jag saknar, eller sörjer över.
Men allt läggs in i en enda skepnad.
Det gör ont! O N T !

Jag minns inte längre hur kramarna kändes.
Men jag minns detaljer.
Små små detaljer.
Det är där hon finns.
Det är där hon alltid kommer att finnas.
Alltid!

Wohoo...

...jag lyckades! Med lite fix och trix i Picasas webalbum-helvete fick jag äntligen fram headern igen.

Idag fyller lilla (stora numera!) Elin år, och jag är inte där.
Hade lovat att komma om det var regn så att vi hade stängt i cafét, men "tyvärr" kom regnet senare och det blev till att öppna i alla fall.
Jag saknar min Älekulla-familj så himla mycket! Varför blir det aldrig av att jag tar mig dit?
Varje gång jag är helledig, vilket ju faktiskt numera är minst en dag i veckan, tänker jag att jag ska åka dit.
Men när dagen väl kommer är jag helt slut och orkar sällan med mycket annat än hundpromenader.
Tar mig sällan iväg någonstans alls de dagarna!
Men åh, vad jag saknar dem!

Snart bär det av till Värmland. Kände mig rätt stressad ett tag, som att det var så mycket att göra och alldeles för lite tid. Men nu börjar det kännas "klart". Har ju dock inte packat ännu, men med mina fantastiska packa-listor är ju inte det något problem! ;)