Bästa julen

Hoppas att ni haft en fin jul, allihopa?! Själv har jag haft den bästa julen på åratal. Jag har sluppit undan den värsta jul(klapps)hysterin, haft det rätt så lugnt och firat med (några av) dem jag älskar mest, inklusive V och T.

Fina julklappar har jag som vanligt fått i överflöd. Bland favoriterna finns den här:

Det är ett halsband med en ängel i Tiger Eye Gemstone från min fina bror.

"Tiger eye lets you see everything. Use it for insight and you can be a lucky person. When used in a jewlery, the tiger eye may bring good luck and protection from the evil eye to the wearer. It is also known to bring clear thinking and insight.

Tiger eye is a stone for the mind, not the body. Tiger eye is used to focus the mind. It will cause the mind to have feeling of oneness and feel more direct in alln thoughts. It makes one aware of one's own needs related to the needs of others."

Beslut

Jag har funderat lite på det där med beslut. Så ofta är det beslutsfattandet i sig som är det svåraste. Jag och beslutsångest går så gott som alltid hand i hand. Vissa gånger gäller det valet mellan djungelvrål eller Marabou sweizernöt. Ibland är problemet vad jag ska önska mig av ett lyckoben.

Men ibland är själva beslutsfattandet inte svårt överhuvudtaget. Konsekvenserna av valet blir däremot en kamp.

Tro, ork och lust är lätt att tappa

Lätt när stora drömmar trängs med saknaden

Och vinden blåser hårt emot din kappa

Men i sinom tid så vänder allt tillbaks igen

Håll ut! Håll ut!

Förr eller senare spricker en bubbla

Håll ut några dagar till

Guld är inte det enda här som glimmar

När jakten går på allt som liknar räddningen

Och lyckan varar bara några timmar

Det är inte den vi söker, inte den min vän

Håll ut, Håll ut...

Världen ligger helt i dina händer

och allting ser så gulligt ut från ovan

Himlen ser så praktfull ut från marken

Håll näsan över ytan tills det vänder

Håll ut, Håll ut...

/ Winnerbäck

Vinter!

Årets första snö är här. Den som inte uppskattar den kan omöjligen ha sett en lapphunds totala lycka över att tumla runt i den.

När Fenix sticker ner huvudet i snöhögarna så att bara de stora öronen sticker upp, eller hoppar jämfota och rusar runt med glädjen strålandes omkring sig, då blir jag lycklig. Jag blir alldeles varm inombords och kan inte låta bli att le. Finaste Fenix, hans stämningsläge smittar av sig till mig precis som det så ofta gör, och i årets första snö kan uppfylls jag inte av något annat än total lycka.

Ola är inte riktigt lika nöjd med snön, men han ställer som vanligt gärna upp som stillastående modell medan Fenix kör sitt eget race - ordagrant! Och visst är han fin, lillprinsen?

Fotosession

Ulf hade en liten fotosession med mig och Fenix på Påtår en dag för en skoluppgift.

Uppgift: Porträttfoto som ska visa vem/hur personen är. Händer ska finnas med på foton.En av mina favoritbilder faktiskt, även om (eller kanske just för att?) varken jag eller Fenix syns särskilt väl.

Fotot ovan är nog ändå det jag tycker beskriver mig bäst. Eller vad säger ni?

Samtliga foton tagna av: Ulf Lindahl 2010

All helgona

Gjorde enligt tradition en gravdekoration till mormors grav igår. Ska dit med mamma om en liten stund och ställa dit den och tända ljus.

Måste ändå säga att saknaden inte är större idag än alla andra dagar. Saknaden finns alltid med mig, men det gör hon också!

That's the shit!

Fick en jättefin diktbok av min fina "farmor" Una när jag fyllde år, och jag säger bara en sak: Anna Greta Wide is the shit!
Jag fastnade för boken redan i förorden, måste få dela med mig av dem för jag tycker att de är så störtsköna helt enkelt:

"Alltså: Välkommen!
Kanske hittar du något som passar just dej, några ord att spara, gömma, suga på, lägga under kudden, läsa för din bästa vän eller älskade.
Läs gärna med stor respekt, men ta det inte för respektfullt.
Blädddra.
Hoppa över.
Lägg undan.
Ta fram igen.
Ta en siffra ur luften och slå upp just den sidan.
Skriv små stjärnor eller utropstecken i kanterna.
Stryk under.
Stryk över.
Skriv JA! eller NEEEEEJJJ!
Eller riv ut ett blad och sätt upp det ovanför sängen.
Eller...lägg boken åt sidan och skriv en egen dikt!
Allt är tillåtet..."

Boken är en antologi, men på något sätt har alla dikter av Anna Greta Wide berört mig. Mycket. Som den här till exempel:

Försiktigt

Jag talar om oro och ensamhetskval.
Jag tigger dig om att förstå mig.
Men ändå - jag sållar försiktigt mitt tal.
Jag släpper dig inte inpå mig.

Försiktigt, försiktigt! Man vet inte än,
kan inte så säkert bedöma...
Men vad är jag rädd för - du är ju min vän -
nu har jag väl inget att gömma?

Åjo, säger skräcken som bor i min själ. -
Javisst, det är alldeles riktigt:
det sanna inom en skall tigas ihjäl -
försiktigt, försiktigt, försiktigt!

Tingsryd inom räckhåll

Kära V har satt lite press på mig nu angående rapport à la Tingsryd. Tyvärr kommer ingen sådan idag, men jag lovar att få tummen ur inom kort. V kom med den briljanta idén om att dela upp The amazing story of Tingsryd. Med andra ord, du kan läsa det mesta av historien, det som inte hamnar på denna sida, här på fantastiska V:s blogg. Och kom ihåg, den som väntar på något gott...

Fenix och Jänta i Smålands skogar

To be continiued!

Clown-katten

Hade en liten fotosession med min katt för ett tag sen när jag hade fått låna en systemkamera.

Hon är så knäpp, min Karisma. Hade aldrig kunnat drömma om att få en så härlig, personlig, galen, gosig, omtänksam, känslig, temperamentfull, healande och alldeles underbar liten clownkatt.

Karisma har många egenheter och en hel del tvång. Ofta påverkar hennes tvång även hennes omgivning och hon är en fena på att manipulera! Bland annat måste clownkatten säga "prosit" när någon nyser, varpå personen i fråga måste titta henne i ögonen och svara "tack". Gör man inte detta slutar hon inte att jama... Det händer ju då och då att det är en stängd dörr emellan nysaren och jamarenvilket naturligtvis innebär vissa problem för en katt med OCD. Vill man inte lyssna till ett konstant "maaaaauuuuiiii waaaaooooooo mmmmmmmmmmmaaaaaaaaaaaaoooo" får man helt enkelt hoppa upp ur badkaret (eller var man nu befinner sig), titta på katten och artigt (eller lätt förbannat i det läget) tacka. Karisma känner av minsta ångest hos mig och kommer och lägger sig på mitt bröst. Där ligger hon sen kvar tills jag andas lugnare, djupare. Detsamma gäller om man är ledsen, då vill hon vara nära. När B som är diabetiker passade henne för några veckor sedan larmade hon att han hade lågt socker på samma sätt. Så klok hon är, min lilla pärla!

Hon pratar näst intill konstant, den här lilla katten. Passar alldeles utmärkt in i vår lilla familj, med andra ord; varken jag, Fenix eller Ola är kända för att vara överdrivet tystlåtna.

Den mest irriterande egenskapen hon besitter är emellertid kleptomanin. Inte nog med att hon snor allting, hon gömmer det dessutom också! Hon plockade loss mössen på en av sina leksaker på "kattbalkongen". Dessa återfanns långt senare bakom ett par ramar på näst översta hyllan i sovrummet.

Hon älskar att sno min pendel, men jag är inte säker på om det är den eller smyckepåsen den ligger i som hon egentligen vill åt. Frågan är bara hur hon ska kunna använda den? Helt genomtänkt verkar det ju inte vara, trots allt.

När jag pendlar föresten, då ska hon alltid vara med. Hon försöker inte leka med den, som hon gör med allt annat, utan vill mest stryka sig emot den, låta litegrann och ligga i närheten. Att katter är mediala är väl ingen som säger emot?!

Karisma är kortsint som en hund med temperament som en äkta katthona. Jag älskar denna lilla varelse såå innerligt! Lilla Kassi, Kissma, Kasskass - kärt barn har många namn.

Det händer mycket omkring mig nu. Det är mycket att stå i och jag är besviken, arg, förvirrad, osäker, less, rädd, frustrerad och mycket annat. Framtiden är väldigt oviss men vet att det kommer att lösa sig och förhoppnings både snart och till det bättre. En dag i taget. Kan inte säga så mycket mer om det för tillfället men jag återkommer så fort jag kan.

Inte en enda dag

Två år har redan gått sen mormor lämnade oss. Förstår inte. Det känns både som evigheter och som en kort stund på samma gång.
Sedan den eftermiddagen, den 19 augusti 2008 efter 1½ dygns vaka, har det inte gått en enda dag utan:
...att delar av det där dygnet återspelats i mitt huvud.
...att jag saknat så att det gör ont.
...att jag både ler och gråter, i alla fall på insidan, av alla mina minnen.
...att jag har känt tacksamhet över att jag hann säga allt jag ville.

TILL MORMOR

Två år har nu gått
Men saknaden består
Minnen väcks av stort och smått
Och lämnar djupa sår

Det är med dig jag vill dela allt
Och utan dig känns det svårt
Som ständig vinter, mörkt och kallt
Jag saknar allt som var vårt:

Minns du snögubben som fyllde år
Eller kaffet vi bryggde i lekparken?
Minns du björnbärsplock bland snår
Eller snöturerna med sparken?

Minns du…


Kom nyss hem ifrån graven. Älskar kyrkogårdar om kvällarna.
Jag vill inte bli uppiggad just nu. Jag orkar inte det. Jag har ont. Jag vill vara bitter, ledsen. Jag vill tycka att det är orättvist - för det är det. Det finns de som påstår att det är lättare när någon är gammal...bullshit! Min mormor var inte gammal, hon borde inte ha varit det. Det var alldeles för tidigt. Hon var min bästa vän, den jag älskade mest på jorden. Hon var speciell. Jag vill få lov att sakna. Jag är trött på att springa...
Mormor, jag älskar dig. Jag glömmer aldrig!

Egentligen...

Klockan närmar sig halv6 och egentligen är jag ganska trött. Egentligen. Klockan ringer om knappt 4½ timma men jag kommer inte riktigt till ro. Dessutom tycker jag att det är så vansinnigt skönt om nätterna. Det är svalt både ute och inne, telefonen låter inte särskilt mycket eller ofta, man behöver inte ens ha dåligt samvete för att man är hemma men låter bli att dammsuga... Det är dessutom mörkt och lugnt och stilla, allting. Jag har liksom ingen lust att försöka sova... (fastän det nästan är ljust ute nu)

Jag är, precis som jag så ofta är, både trött och rastlös.
Jag vill promenara, sticka ut på en lång härlig skogspromenad men samtidigt vill jag inte lämna sängen. Vill scrappa men orkar inte plocka fram grejer, jag har till och med lust att baka. Varför har jag alltid som mest energi på nätterna?

Jag har en teori:
Kan det vara så enkelt som att alla "måsten" inte bedövar och förlamar om nätterna? Är det prestationsångesten och vardagskraven som får mig att tappa orken på dagarna? Kan det verkligen vara så enkelt?

Underbara Fenix

Jag vet inte. Jag vet inte så mycket just nu. Lite lätt förvirrad som vanligt.

Lapprufsets Kennel, mitt andra hem!

Efter att ha kört och kört och därefter kört lite till på kringelikrok-vägar och undrat om vi någonsin skulle nå vårt mål rullade Sarah och jag slutligen in på gårdsplan i Älekulla. Det var den tjugotredje december år 2006. Vi möttes i dörren av ett gäng härliga hundar och barn, första intrycket var aningens kaosartat. I det hemmet var allting precis som det var i mitt huvud då; rörigt, högljutt, lite smått kaotiskt som sagt och jag kände mig bara...hemma, helt enkelt. Okej okej, det låter inte som något bra betyg fast för mig var det verkligen precis just det. Det var just det som fick mig att fastna. Det var dessa härliga människor där jag bara kände mig både välkommen och bekväm till hundra procent som bidrog i allra högsta grad till ett av mitt livs största beslut - ett beslut jag aldrig någonsin ångrat en sekund.
Lägg dessutom på minnet att det var dagen innan julafton i en barnfamilj där de till råga på allt har den idiotiska traditionen vid namn "gummikaka". För er som inte vet vad detta innebär ska jag förklara det: Barnens faddrar/gudföräldrar ska komma med en låda innehållande en massa saker som gör halvmaniska barn fullkomligt galna!

Engela, våren 2007

Efter en kopp kaffe och lite prat hamnade jag på golvet för att studera tre ljuvliga valpar. Den allra första jag fastnade var Gimli, en cremefärgad/ljusbrun liten hane som hade blivit "adopterad" av mamma Saima men egentligen hörde till Månskimrans kennel. Därefter ålg mitt fokus på Felix, en grov liten pojke, svart utan nästan ett enda tecken som redan som liten valp såg lite maffig ut på något sätt. Men när jag väl fäste blicken på Fenix kände jag att det var han som var rätt för mig. Han var lite försiktigare än de andra två men busig och charmig, ganska nätt vilket bäst passade för mina ändamål och otroligt söt med sin vackra ansiktsteckning.

Felix (svart) och Gimli (ljus). Fenix står bakom benen på Jörgen

Vi lämnade Lapprufsets kennel med ett löfte om att jag skulle höra av mig inom en vecka då jag skulle ha tittat på en annan valp också. Jag hade lovat mig själv att inte ta "första bästa" men det var svårt att inte fatta ett förhastat beslut i det läget.

Fenixtrollet, 10,5 veckor

Dagarna släpade sig fram och när Sarah och jag kom till den andra kenneln nära Göteborg, till valparna som bara var ett par veckor gamla, kändes det inte alls på samma sätt som det gjort i Älekulla. Inte för att det var något fel på den kenneln, absolut inte, det kändes bara inte rätt på något sätt. Jag visste inte då att jag redan bestämt mig. Det var väl egentligen Sarah som insåg det då vi efteråt satt och fikade på Ikea och vägde för- och nackdelar. Eller rättare sagt, vände nackdelar med Älekulla till fördelar och tvärtom... När jag väl hade bestämt mig kändes det skönt, och när jag senare på kvällen meddelat Lena och pratat med henne i ungefär en evighet i telefon om allt mellan himmel och jord kändes det helt fantastiskt! Åh, vad jag älskade detta ställe och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få åka tillbaka, till MIN hund dessutom, min alldeles egna lilla Fenix.

Eftersom jag skulle få en ny lägenhet ett par veckor senare tog jag inte hem honom direkt utan pendlade istället dit varannan - var tredje dag för att lära känna min valp innan vi skulle flytta.

Hemkommen

Under de veckorna hann familjen Pettersson bli min andra familj. Hundarna som fanns där då (Danza, Mira, Saima, Majakka och Fila) kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så barnen då. Lilla Engela satt i sin stol mest hela tiden då, hon var bara ett drygt halvår gammal. Det är svårt att tänka sig när man ser yrvädret nu. Och Winnie, Carlan och Elin, Emil och "Totte"...det kändes bara så självklart på något sätt, att vara där, att vara en del av allt det där. Pappa Jörgen var lite blyg i början men jag kände ett speciellt band till honom ändå - inte så konstigt med tanke på hur mycket vi har gemensamt, hur lika vi är, men det visste jag inte förrän ett bra tag senare. Jag älskade Jörgen och Lena på stört.

Mamma Saima (Fjällfarmens Saima Saike)

Älekulla blev snart mitt andra hem och var under en lång tid en tillflyktsort då jag inte hade någon på närmre plan. Det är fortfarande ett ställe jag längtar till när kvällarna blir för långa, nätterna för tunga. Eller när dagarna är för fulla och jag bara vill få vara.
Familjen Pettersson har ställt upp i vått och torrt och funnits där i alla lägen. Jag vet alltid var jag har dem och det känns skönt. Jag är dem evigt tacksam för det.

Winnie och Lena

Hundarna har bytts ut under åren, det är bara Mira av de som var där då som finns kvar där nu och hon är en riktig pärla. Skulle så gärna vilja ha en lapsk vallhund efter henne någon gång, men så lär det inte bli tyvärr.

Mira (den bruna) med brorsan Prince

Och barnaskaran har utökats, den också. Wille och Samuel är mina små gudsöner och de är så speciella, så fantastiska. Jag älskar dem som om de vore mina egna barn och önskar att jag hade mera tid att vara med dem, men jag tror och hoppas att de en dag kommer att veta med sig att jag finns här för dem och att de alltid finns hos mig - precis som resten av familjen!

Samuel, Sam-Sam, Sammy-boy

Me and Willon (och Jörgen i bakgrunden)

de ideellt besjälade

För femte kvällen i rad sätter jag igång datorn när jag kommer hem, kryper ner under täcket med laptopen i knät för att uppdatera bloggen. Idag har jag bestämt mig för att det faktiskt ska bli ett inlägg att publicera också.

Det har varit så svårt att hitta orden ett tag, eller det är svårt. Om dagarna och ända fram tills jag väl ska försöka åstadkomma något har jag så många idéer om vad jag vill skriva om, men sen är allting som bortblåst. Det är oerhört frustrerande. Vanligtvis är jag vän med skrivandet men ibland är det som nu, att formuleringarna och idéerna liksom trollas bort innan de når fram till skärmen.

Fenix med jobbarkompisen Melker

Om en vecka sker det ofattbara. Jag ska vara ledig, en hel vecka. Fly ifrån stan tillsammans med V och bara vara. Vi ska dra till metropolen Tingsryd (där en kopp kaffe kostar 1,50:-)... Längtar såå mycket! Inte bara efter kaffet alltså, utan över att bara bara vara, tillsammans med V och våra underbara hundar som ska få gå lösa på tomten till stugan vi hyrt.

Kan inte hjälpa att jag känner mig dum när jag påstår att jag inte varit "ledig" så länge på evigheter, för jag känner att så länge jag är sjukskriven och bara jobbar ideellt så räknas det liksom inte. Kanske är dumt att tänka så, jag vet inte. Det känns ändå inte rätt. Sättet att tänka för "de ideellt besjälade" fick jag höra idag. Hur som helst så längtar jag och börjar räkna ner dagarna, samtidigt som jag har (alldeles för) mycket att hinna med innan, som att göra klart bidragsansökningar för Näckrosen, baka till Slättas för 2 veckor (det tillsammans med V och E i alla fall), göra en kortbeställning, handla lite grejer, åka till min alternativa familj i Älekulla, STÄDA och skaffa kattvakt. Till exempel. Känner mig stressad och uppjagad, samtidigt lugn och trött. Knepig kombination... Måste nog hur som helst försöka sova lite nu. Börjar till och med bli riktigt sova-trött.

Min lilla trollunge

inbrott

Varför blir det alltid så när jag har ett par beställningar att jag skjuter upp det till sista sekund trots att jag i vissa fall (som det här) har vetat om det i flera månader innan? Blir ju så trött på mig själv!
Det här är ju i och för sig inget specifikt för scrapbooking - skjuta-upp-syndromet. Önskar bara att jag kunde lära mig nån gång!

Har ett kort kvar som måste göras IDAG. Inspiration? Ja tack, det vore trevligt!

Ingen vidare bra dag idag (märks det?). Är irriterad och var arg en bra stund förut. Haft inbrott på Slättas och det känns bara så värdelöst gjort att göra inbrott i ett café som drivs på 100 % ideell basis. Skit.

Nu ger jag upp. Lägger mig i soffan med en popcornskål och kollar på desperate housewives ett par timmar framöver. Jag orkar inget annat just nu, jag är lat!

paus från rusningstrafiken

V hittade ett gratis och roligt fotoredigeringsprogram på nätet för oss som är mer eller mindre borttappade själar när det gäller photoshop; fotoflexer. Har lekt lite grann med det idag när jag har pausat från rusningstrafiken.

Fotot är ett av mina favoriter på V när hon och Jänta sitter och tittar ut över havet. Det togs för någon vecka sen när vi fick för oss att ta en tripp till Björkö en eftermiddag/kväll. Hur som helst, dagens fotoflexerresultat blev såhär:

Vet inte om det beror på värmen (sommaren brukar ju inte vara min bästa tid), att jag sovit alldeles för lite under en rätt så lång period, all stress som varit det sista (mestadels mental sådan), en kombination av allt ovanstående eller något helt annat, men jag har varit helt dödstrött den senaste veckan. Har bara velat sova, så idag gjorde jag det.

Skulle egentligen jobbat på Slättas idag men underbara Ywonne skickade ett sms igårkväll och sa att hon kunde ta mitt pass. (Hon till och med frågade om hon fick...!) Och det sa jag ju inte nej till.

Vaknade och gick en kortis med hundarna strax efter klockan 10, somnade om efter nån timma och sov till 14-tiden då det var dags att gå ut en runda till. Även denna blev kort, till Torget och tillbaka. Ägnade resten av eftermiddagen åt att sitta vid datorn och pilla med diverse saker.
Det var riktigt skönt att komma ut på en långpromenad när klockan blev 8. Tog en sväng förbi Maria och tog en cigg med henne. Stackaren hade väntat på VM-finalen i en månad, och så kommer jag och stjäl av hennes tid JUST när den börjar ;) Nåväl, jag stannade inte så länge.

Maria, min älskade syster, min Stora My. Jag tror att jag glömt att nämna att jag återfått kontakten med henne, inte sant? Visserligen har vi aldrig tappat den helt, och hon är en sån människa som jag bara vet att jag kommer att ha kontakt med hela livet, men hon försvann från jordens yta ett tag. Och hur stor är egentligen sannolikheten att hon dyker upp alldeles nära mig, bara 5 minuters gångsväg bort? Inte särskilt stor men tydligen tillräckligt!

Så underbart att se henne igen, få krama henne, få stilla det dåliga samvetet något för att jag inte funnits där när hon behövt som mest. Underbart att få skratta med henne och minnas tillsammans. Helt enkelt underbart!

Har inte scrappat på länge men lägger ut ett par kort som jag gjort tidigare i år: Ett bröllopskort jag gjorde på beställning. Ovan är framsida, under baksida. Det här gjorde jag till en tjej som slutade att jobba hos oss på Påtår: Extremt dåliga foton...råkade radera dem från kameran innan jag lagt över till datorn men hade ett på mobilen i alla fall. Blev faktiskt lite nöjd med det här.

Sommaren är jobbig för Fenix. Skönt att vi har Hällsvik där han kan få bada (vada!) av sig ibland i alla fall. Extra roligt är det när Jänta alias "Bambi" är med! Dom är så knäppa och så roliga.
Jänta försöker sig på att ta simmärket "Baddaren" där delmomenten är följande:
Hoppprov - märkestagaren ska hoppa i vattnet fem gånger. (avklarat) br> Bubbelprov - märkestagaren ska göra "kaffekokaren" i vattnet. (avklarat)
Glidprov - detta moment jobbar hon fortfarande på.

Kom ÄNTLIGEN iväg en sväng hem till Älekulla i veckan. Spontantripp med bilen full av hundar. Ola fick träffa sin potentiella flickvän Neko (som är på bilden med V) och det verkar lovande. Synd bara att han är kastrerad, tokstor för sin ras och dessutom reggad som blandras pga oseriösa (och odjurvänliga!!!) uppfödare. Blir inga valpar gjorda där, inte. Mina gudsöner bara växer och växer...förstår inte detta. Lilla Samuel blir ett år om bara ett par månader...

...och Willon är över två år. REDAN!

Om det nu är sant att tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, så kommer jag inte ens hinna upp ur sängen innan det är dags att gå och lägga mig igen om 20 år!