Längtan

Känns som att jag kört fast.
Tiden flyger men det är ändå ingenting som flyter på.
Allting är så motigt.
Känns som att livet bara består av måsten just nu och jag letar efter vad jag egentligen vill utan resultat.

Min skyddsängel är väldigt närvarande sedan en tid tillbaka, känner jag.
Ibland vill jag bara lämna över och låta någon annan (henne?), styra - men hur konstruktivt är det egentligen?

Känner mig malplacerad i de flesta sammanhang, utanför i diskussioner och empatiskt inkompetent.
Jag har stängt av (igen). Inte för att jag inte vill känna, utan för att jag inte riktigt kan.
Så jag drar mig till Ensamheten och Tystnaden istället, men där går jag vilse.
Längtar efter Tryggheten och Lugnet och Värmen, men var bor den?

Jag går hellre vilse i småländska skogar (i sällskap) än i min lägenhet (själv)!