Panik

Jag hinner ju inte!

Orkar inte och hinner inte. Men måste och ska. 

Lovely...

Tiden är knas. Allt är knas.
Jag är alldeles slut. I huvudet och kroppen och överallt.
Vill dra täcket över huvudet i minst en vecka, men det går inte.

Tänker hela tiden, att om 1 vecka, eller om 2 veckor, DÅ blir det lugnare. Men det blir det aldrig.
Börjar fundera på hur f*n jag ska kunna återgå till ett normalt 100%-liv, när jag inte ens pallar i ett par veckor i sträck? Skit!!!
Eller ja, tillbaka till var väl kanske lite missvisande. Jag har aldrig haft ett 100%-liv. Har pendlat mellan 20-200 %. Alltid!

Jag är så innerligt tacksam för mina fantastiska djur som bara anpassar sig.
De står ut med att jag är en bitterfitta utan tålamod, med att inte alltid få tillräckligt med motion, med att bara flänga runt mellan olika ställen...
Jag önskar att jag hade mer tid för dem. Mer ork.
När jag väl är mitt i en aktivitet med dem är jag så tvärfokuserad och har oändligt med tålamod. Då finns ingenting annat och jag bara är i nuet.
Undrar varför jag inte tar mig tid till det oftare? För både deras och min egen skull!!!

Jag är så sugen på att komma igång och tävla rally med Fenix. Det går bara framåt framåt framåt när vi tränar det. Men då kommer nästa problem - ekonomi!
Kör fast i negativa tankespiraler och är kort och gott en äkta bitterfitta helt enkelt!
Och mina fyrbenta, de är...ja...
Underbara, älskade!