Things change

Igår stod jag i kassan på Slättas när en person från Det Förflutna dök upp.

En person som då hade makten, som var den som visste bäst. Igår var det jag som skulle serva honom och inte tvärtom.

Det är trots allt inte särskilt många människor jag inte går ihop med. Jag är visserligen inte bundis med alla jag träffar, men vanligtvis skär det sig inte i mötet med människor. Men den här personen, Han från Det Förflutna, och jag gick aldrig särskilt bra ihop. Jag hade för mycket åsikter. För mycket driv för att falla in i mallen.

Det var skönt att få byta roller, om så bara för ett par minuter. Han blev nervös av det, alldeles uppenbart, och tappade ut mynten på marken. Det gjorde mig glad på något sätt. Kände lite utav ett revansch-rus.

Det där med att ha "för mycket" åsikter är något som varit ganska genomgående under mina år inom psykiatri och dylikt. "För mycket", vem bestämmer när det blir det?

Det är inte så svårt att svara på den frågan. Det är nämligen så, att "för mycket" är vanligtvis när "hjälptagaren" har en åsikt som går emot "hjälpgivarens"... EN!

I många år kändes det som ett stort handikapp att ha intuitioner. Det blev inte bara en kamp inom mig själv, utan även mot min omgivning och De Som Vet Bäst. Det hände att jag stängde av den funktionen i mig bara för att vara till lags, trots att det skrek FEL i hela mig. Men jag fick inte lov att ha en åsikt om det, vad som var rätt och fel. Jag ansågs vara "sjuk" och som sjuk hade jag automatiskt sjuka åsikter och tankar. När jag var "sjuk" var jag (tydligen) det till 100%, det vill säga allt som rörde sig i mig och runt mig var osunt och symtom på en ohälsa.

Så kom jag till RSMH för 4½ år sedan, och plötsligt var det inte så längre. När jag argumenterade för saker var det en styrka, inte ett tecken på manipulations-symtomet i en diagnos. När jag använde mig av mina erfarenheter och berättade om bemötande och hur det påverkat mig, var det inte längre jag som hade missförstått och reagerat fel, för jag fick lov att inse att reaktioner inte kunde vara fel.

Jag tror att det är därför jag fastnat i RSMH. Föreningen har räddat mig på så många sätt, framför allt genom att låta mig hitta mig själv. Hitta och få lov att vara mig själv!

Genom mitt engagemang i RSMH har jag fått bekräftelse på att det inte är fel att tycka och tänka, att det inte är fel att säga emot.

Men mest av allt har jag sedan jag kom till föreningen stärkt min oerhörda tacksamhet över allt jag varit med om. Erfarenheter kan vara dyrköpta som tusan, de kan göra ont, men det är erfarenheter som jag fått, som jag har valet att göra något av. Jag kan välja att lägga dem bakom mig, gräva ner mig i dem eller att faktiskt använda mig utav dem på ett konstruktivt sätt. Jag kan välja att ha dem med mig i min vardag. och det är den bästa och mest lärorika skola jag någonsin kunnat gå i.