Zara som begrepp

Den där balansgången som kallas "att leva" är ibland, ganska ofta, svår. Även om jag är väldigt mycket mer stabil nu än jag var för några år sedan på alla sätt och vis, kan det ändå hända att jag faller ner emellanåt. En stor skillnad är att jag tar mig upp mycket fortare. Det är väl mer normalt nu, antar jag. Jag vet inte riktigt vad "normalt" är... Finns det n å g o n som vet det egentligen?!?
Hur som helst, det var det som hände igår. Hade fyllt på bägaren så att den redan var mer än full, och så hände något som fick allt att rinna över. Tappade balansen och föll för en stund, men efter en liten promenad och nån timma på Kedjerökarna AB:s metall-låda i kylan ihop med underbara V var luften inte lika tung längre. Hur skulle man kunna leva utan änglarna på jorden?

Gårdagen var förvirrande också. För min självbild. Det blir så konstigt när ens egen bild skiljer sig så kopiöst mot omvärldens. Jag kan mer känna det som att omvärldens syn på mig i många fall har blivit ett begrepp: RSMH-Zara. Hon ska vara bra den där Zaran, vore kul att träffa henne nån gång. Är ganska övertygad om att hon kan färdas med flygande mattor och trolla fram både det ena och det andra. Det är inte lätt att leva upp till det där, prestationsångesten blir stor. Jag har svårt att identifiera mig med den bilden av "mig" som många, speciellt inom RSMH och dylikt, tycks ha. Det är inte j a g ! ! ! Jag är dock tacksam för att jag landat såpass mycket i mig själv och faktiskt har lyckats hitta ett eget "jag", bygga upp någon slags självkänsla och självbild som är mer realistisk än den jag tidigare hade. Det hjälper mig att hantera prestationsångesten en aning. Jag är fortfarande sällan eller aldrig nöjd med mig själv eller det jag gör, men det är ändå inte så farligt om någon anser att jag inte lever upp till ryktet som "RSMH-Zara" - vem skulle kunna göra det? Jag kan tänka, att det är inte mitt problem att de blir besvikna, det är inte jag själv som målat upp bilden, det är inte m i n a ord som skapat den. Och därmed är det inte heller upp till mig att försvara den. Det är en ganska skön känsla - skön men ovan. Konstig men härlig.

Dagsrapport: Efter att ha varit ute på morgonpromenaden gick jag och la mig igen. Efter ett par timmar somnade jag om och sov till kl. 14 (!!!). Gjorde mig iordning lite snabbt och åkte upp till Slättas där V, E och Y jobbad idag. Drack gött kaffe och gick en sväng med Axel och 4 hundar (Ola, Fenix, Jänta och Lukas). Var stolt över O och L idag. För första gången någonsin kunde vi släppa ihop dem i "hundgården" utan att de brydde sig om varann, morrade inte ens åt varandra. Helt underbart. Övning ger färdighet - skam den som ger sig!
Åkte till Hällsvik efteråt för att träna lite med vovvarna. Tänkte försöka kombinera agility och burlekar, framförallt för Olas skull. Buren är ju oerhört värdeladdad för honom och jag behöver värdeladda även utanför. Leksaker fungerar ju inte på honom när han inte själv vill det. Det funkade rätt ok, men han var trött. Även Fenix skötte sig ok och var hyfsat pigg - för att vara sLapphund ;)