Lite smått och gott sen sist

Morr! 

Nu är det ta mig tusan dags att blogga!!!

Skolan är avslutad, jag har ett jobb (!), semester är planerad, fritid har saknats, ny familjemedlem har tillkommit...

Jag tvingas helt enkelt att inse att det gått lite för lång tid sedan sist för att det ska vara möjligt att göra en rättvis sammanfattning av vad som hänt under tiden,

så här kommer helt enkelt ett axplock:

Hunderi har givetvis varit vardag.

Lappiskärlek!

 

Weeeiii, flygande kines på väg!

Något agilitypass har hunnits med:

Camilla provade också lite:

 Och här har vi då nya familjemedlemmen.

Visst är hon vacker?

Hon heter Iris, döpt efter favvo-chinchillan.

 För er som undrar var den gamla, bättre (sämre!) begagnade cykeln tog vägen, kan jag upplysa om följande:

Astrid-Hulda har gått i pension. Hon delar sovrum med Iris, men då jag misstänker att det ger henne ett rågat mått av mindervärdeskomplex ska jag istället skänka henne för organdonation.

Nån som (vet nån som) är intresserad?

Midsommar och finaste E:s 30-årsdag firades i Kumla och Örebro tillsammans med V och T.

Mysigt värre!

Roliga kundvagnar i Kumla!

Alltid mysigt att träffa barnen. Love!

Jäntan var lika pigg som vi andra dagen efter ;)

Canvastavlan var en av presenterna från mig, V och T.

 Är faktiskt nöjd med fotot.

Min ambition var; svartvit bild med känsla av harmoni.

Hur tycker ni att jag lyckades?

Mer då?

Har äntligen lyckats organisera i mitt badrum med hyllan jag köpte i julklapp till mig själv. 

Detta blev möjligt tack vara V!

 

Håller på med staketmålning i H-vik.

Innan målningen påbörjades skulle staketet högtryckstvättas och dessutom grävas fram lite här och var.

Evighetssysselsättning!

Lite scrappande har det också blivit sedan sist:

Äntligen har lampan blivit klar!

 V fick intala mig att allting inte behöver vara perfekt på en hemmagjord lampskärm, 

och ska jag tro på det så kan jag kanske våga vara lite nöjd.

Ett verk som jag är mindre nöjd med är det här,

men varför inte lägga ut lite sånt också?

Ett kort till Elin.
Kände mig inspirerad av henne när jag gjorde det,

så det var nog meningen att det skulle till Örebro.

 Mera (ny)scrappat finns på min skaparblogg som jag faktiskt lyckades uppdatera för några dagar sen.
Klicka här för att komma till ZaraLinnéa-bloggen.

Avslutar med att säga att det bara är FYRA dagar kvar till min och V:s årliga resa, en av de två bästa traditionerna jag har.
I år ska vi bo i den här stugan (i Mönsterås) och jag längtar något enormt!!!

Det får vara allt för nu.

Sedan sist:

Men jisses vad jag har varit dålig på att uppdatera här det sista. Till mitt försvar har jag i alla fall ett helt gäng med påbörjade inlägg som bara inte blivit klara. (jaja, jag erkänner, i vissa fall är det bara en rubrik eller ett par foton, men ändå...)

Vad har hänt sen sist då?

Fotat litegrann. Myst med djuren. Krånglat med FK. Kommit igång med RSMH lite efter mer eller mindre heluppehåll ett tag. 

Funderat över framtiden. Fått schema för kursen jag ska läsa under våren, pedagogisk psykologi på GU.

Umgåtts med vänner och familj. 

Spelat mobilspel.

Spenderat lite (för mycket) pengar på veterinär- och medicinkostnader för Ola-stackarn som haft öroninfektion. Tack vare fantastisk veterinär kostade veterinären till och mer mindre än medicinerna!

Tja, det var väl det av värde (och mindre värde...) jag kan komma på just nu.

Slänger in några foton som tagits den sista månaden för att fylla ut ett trist inlägg:

Finaste hundarna!

Försökte skjuta fåglar med kanon...eller  kanske inte.

Fåglar, fåglar. Läskigt värre. 

Fortsätter att fota underliga föremål i naturen.

Lapphund i motljus.

Idag ska V hjälpa mig att hämta en tv-bänk jag köpt på blocket. Den ska målas om och grejas lite med men det får bli ett kommande projekt på obestämd framtid...
I eftermiddag blir det promenad med N och Ozzy.

Avstämning

Första advent.
Det är svårt att tänka sig att vintern och julen närmar sig med stormsteg, när hösten är som mest närvarande med sitt äkta-Göteborgs-regn-och-storm-väder.
I eftermiddag ska kartonger hämtas upp från källaren, julgardiner hängas upp, jul-mysbelysningen fram och glögg drickas (fast den tjuvstartade jag med igår...) i ett försök att hitta den rätta känslan och förbereda mig inför den kommande julstressen.

Kom just att tänka på att jag skrev ett Dagens Fem för ett par månader sedan om vad jag skulle ägna mig åt under hösten. Var tvungen att gå tillbaka och checka av vad jag faktiskt har uppfyllt av mina planer.
Såhär såg det ut den 7:e september på Dagens Fem-lista:
- Fortsätta kantarellsök-träningen med lapphunden
- Gå många och långa regniga skogspromenader
- Fota årstidens facination
- Dricka te på balkongen med mängder av värmeljus
- Intensivanvända värmetofflorna, förra årets julklapp från bästaste V och T


Så, hur har det gått nu då?
Kantarell-sök - inte i den utsträckning jag hade tänkt, men några pass har det allt blivit med Fantastiska Fenix
Regnskogs-promenader - Check!
Fota årstiden - Jodå, avklarat.
Te och ljus på balkong - En del te har druckits, en del ljus har tänts (och en del filtar har används)
Värme-tofflor-intensiv-användning - Nästan varje kväll får väl betraktas som duga?

Sammanfattning: Tycker nog att jag lyckats rätt så bra med mina tänkta höstaktiviteter. Här följer bildbevis:

Årstidens facination

Årstidens facination

Kantarellsök

Höstpromenad!

Värmetofflor

Årstidens facination

Kanske skulle ta och skriva en Dagens Fem Vintersysslor också? 
Tips mottages med stor tacksamhet!

Lysvik

Söndagen den 7 augusti packade V och jag in hundar, grejer och oss själva i bilen och gav oss av mot Värmland.

Efter 6 timmar på resande fot med lite stopp på vägen anlände vi till Lysvik.

Det började ju bra... För att komma upp till stugan var det en lång och rätt så brant gräsbacke, så när V ringde och sa att vi närmade oss sa kvinnan i luren vänligt att "det har ju regnat en del så vi får se om det går att komma uppför backen."

Hon körde före upp i sin bil och nej, just precis, vi kom inte upp.  

Efter ytterligare två försök sa hon att hon ringt sin man som skulle komma och köra upp bilen för oss. Lagom pinsamt! Funderade skarpt på att lämna tillbaka mitt körkort så fort vi anlänt till Göteborg veckan därpå.

Men han kom ut, berättade vilket ställe jag skulle ta fart på, och vips så var vi uppe. 4:e gången gillt (tror jag bestämt att det heter).

Vi installerade oss i stugan och gick en sväng med doggsen. Tänker presentera alla förnödenheter och andra attiraljer vi hade:

En elljusslinga utanför dörren. Misstänker dock att det bara var en elslinga, för något ljus såg vi aldrig från lamporna. 

Lite surrealistiskt kändes det på något sätt, när vi satt på altanen och åt och ett halvtfotbollslag sprang förbi på armlängds avstånd...

Järnvägsspår inom synhåll för två styck tågfacinerade lapphundar.

Någon dusch hade vi inte men i alla fall ett badkar...

Som det stod i annonsen på Blocket så hade vi mycket riktigt sjöutsikt 

(observera, sjö- och inte havsutsikt. Jag hade vissa problem med denna detalj till V:s förtret)

Vi hade en egen sommarstuga till stugan. Dessvärre hittade vi inte nyckeln dit förrän vid hemrese-städningen så vi såg aldrig hur det såg ut där inne.

Nåväl, lyxigt kändes det i alla fall.

Vi hade utemöbler som lämpade sig alldeles ypperligt för bisarr fotokonst och...

...även som hundgrindar till altanen.

På tal om det så hade vi alltså även en mysig altan med mindre välfungerande infravärme.
Men vem behöver det när det var så hett ute som 8 grader om kvällarna när vi satt där?
(Det funkade ju alldeles utmärkt med täcken och dubbla tröjor)

Ni vet hur talessättet lyder:
"Ingen semester utan trägubbe med stånd" (?)

Och vad är en uteplats utan plastblommor?

Backen var lite klurig under regnig sommartid men vintertid har stughyrare tillgång till denna eminenta snöskyffel!

Under veckan klarade vi av alla större orter i närheten såsom Torsby och Sunne.
En regnig dag åkte vi till Arvika för att besöka en lageroutlet. När vi väl kom fram fanns den inte där, men vi hittade lite reaprylar på lindex och kapp-ahl istället...
En dag var vi i Ransäter, Munkfors, och gick på antikmässa. Massor av fina grejer och mängder av Goebel-änglar. Köpte dock ingenting där själv men V fick tag på två superfina rådjur och en skål som hon velat ha länge.

Och så plockade vi svamp. Fortsatte där vi avslutade förra sommaren i Fenix kantarellsök-träning och han kom ihåg allting. Han hittade flera ställen och jag var en stolt matte till lättlärd hund. Fast vi behöver träna mera... Någon som har koll på bra kantarellställen i närheten av Göteborg att dela med sig av?

Jaa, det var väl veckan i korta drag.
Hoppar över det där med punktering en fredag kväll mitt i ingenstans där alla däckbytar-ställen är helgstängda, och tvärförbannade tjurar som inte uppskattar däckbyte intill hagen...
Tack för mig.

Intryck, uttryck och avtryck

Jag har funderat en del över det där med att göra intryck.
Det händer ju då och då, den senaste tiden ovanligt ofta, att man träffar på människor man mött under olika skeden i livet. Med min ps-historia i ryggen har jag varit i kontakt med hundratals människor (utan överdrift) som mött mig som sk "brukare" och själva haft rollen som personal/behandlare och liknande.
Jag har träffat på många som jag tyckt rätt så illa om, där bemötandet brustit radikalt.
Jag har träffat på några få som jag inte alls har kommit överens med.
Men jag har framför allt haft en enorm tur och stött på människor som varit oerhört empatiska, humoristiska, sympatiska och engagerade.

Många av dessa människor har gjort stora intryck hos mig, som i sin tur i ofta har lett till avtryck i mitt inre. Jag bär med mig så mycket värme ifrån dessa personer varje dag och är tacksam över att ha fått möjligheten att utvecklas med hjälp av dem. Jag bär med mig uttryck, både verbala såsom användbara fraser och citat, och minnen av hur folk uttryckt sig rent fysiskt på ett sätt som stärkt deras ord, exempelvis via beröring.
Även de möten som varit mindre lyckade eller glädjande i stunden har givit mig en erfarenhet som jag inte vill vara utan.

Det är alltså inte konstigt att jag minns de här människorna när jag stöter ihop med dem, ibland flera år senare. Däremot blir jag alltid lika förvånad över att någon annan känner igen mig! Det är ju inte jag som gjort intryck. Det är jag som varit mottagare, inte tvärtom.

Någonstans blir jag väl glad också, och förundrad. Jag ser mig själv som någon som inte sticker ut ifrån mängden, eller åtminstone inte på något positivt sätt. Om jag har gjort intryck hos folk tänker jag mig därför att de minns mig med fasa, att jag väcker irritation som den provokatör jag i många fall (vet att jag) uppfattats som utan att det egentligen varit min avsikt - ibland är det helt enkelt inte uppskattat med egna åsikter om vad som är bäst för en!
Därför blir det hur som helst mycket märkligt att se en glädje över återseende i ögonen hos "personalfolket".

Ja, jag har funderat mycket över det här och än har jag inte kommit fram till särskilt mycket. Kanske är det helt enkelt så att jag behöver börja  omvärdera mig själv? Jag kanske måste försöka inse att alla inte alltid ser detsamma hos mig som jag själv gör? Eller att jag faktiskt inte vet bäst vad andra tänker om och uppfattar av mig, trots allt?

En sak har jag i alla fall fått klart för mig:
Intryck, uttryck och avtryck är tre ord som ofta går hand i hand!

Från ett kort à la V
Klicka på bilden så ser du texten

Bortsett från detta är jag just nu:
- Lättad över att ha fått ett läkarintyg, äntligen!
- Stressad över att inte ha fått iväg (eller kunnat skriva ut!!!) ansökningsblanketten till FK
- Trött trots att jag borde vara utvilad...
- Mycket nöjd över hur min nya kaffetermos håller värmen så att jag slipper resa mig ur sängen för att fylla på koppen.
- Skuldfylld och ytterligare lite stressad över allt som borde och måste göras hemma, på kontor och café men som jag inte kommer igång med.
- Glad över att jag har slutfört projekt: balkongplantering (se nedan)
- Irriterad på internet-aset som krånglar!
Amen!

Tingsryd inom räckhåll

Kära V har satt lite press på mig nu angående rapport à la Tingsryd. Tyvärr kommer ingen sådan idag, men jag lovar att få tummen ur inom kort. V kom med den briljanta idén om att dela upp The amazing story of Tingsryd. Med andra ord, du kan läsa det mesta av historien, det som inte hamnar på denna sida, här på fantastiska V:s blogg. Och kom ihåg, den som väntar på något gott...

Fenix och Jänta i Smålands skogar

To be continiued!

Lapprufsets Kennel, mitt andra hem!

Efter att ha kört och kört och därefter kört lite till på kringelikrok-vägar och undrat om vi någonsin skulle nå vårt mål rullade Sarah och jag slutligen in på gårdsplan i Älekulla. Det var den tjugotredje december år 2006. Vi möttes i dörren av ett gäng härliga hundar och barn, första intrycket var aningens kaosartat. I det hemmet var allting precis som det var i mitt huvud då; rörigt, högljutt, lite smått kaotiskt som sagt och jag kände mig bara...hemma, helt enkelt. Okej okej, det låter inte som något bra betyg fast för mig var det verkligen precis just det. Det var just det som fick mig att fastna. Det var dessa härliga människor där jag bara kände mig både välkommen och bekväm till hundra procent som bidrog i allra högsta grad till ett av mitt livs största beslut - ett beslut jag aldrig någonsin ångrat en sekund.
Lägg dessutom på minnet att det var dagen innan julafton i en barnfamilj där de till råga på allt har den idiotiska traditionen vid namn "gummikaka". För er som inte vet vad detta innebär ska jag förklara det: Barnens faddrar/gudföräldrar ska komma med en låda innehållande en massa saker som gör halvmaniska barn fullkomligt galna!

Engela, våren 2007

Efter en kopp kaffe och lite prat hamnade jag på golvet för att studera tre ljuvliga valpar. Den allra första jag fastnade var Gimli, en cremefärgad/ljusbrun liten hane som hade blivit "adopterad" av mamma Saima men egentligen hörde till Månskimrans kennel. Därefter ålg mitt fokus på Felix, en grov liten pojke, svart utan nästan ett enda tecken som redan som liten valp såg lite maffig ut på något sätt. Men när jag väl fäste blicken på Fenix kände jag att det var han som var rätt för mig. Han var lite försiktigare än de andra två men busig och charmig, ganska nätt vilket bäst passade för mina ändamål och otroligt söt med sin vackra ansiktsteckning.

Felix (svart) och Gimli (ljus). Fenix står bakom benen på Jörgen

Vi lämnade Lapprufsets kennel med ett löfte om att jag skulle höra av mig inom en vecka då jag skulle ha tittat på en annan valp också. Jag hade lovat mig själv att inte ta "första bästa" men det var svårt att inte fatta ett förhastat beslut i det läget.

Fenixtrollet, 10,5 veckor

Dagarna släpade sig fram och när Sarah och jag kom till den andra kenneln nära Göteborg, till valparna som bara var ett par veckor gamla, kändes det inte alls på samma sätt som det gjort i Älekulla. Inte för att det var något fel på den kenneln, absolut inte, det kändes bara inte rätt på något sätt. Jag visste inte då att jag redan bestämt mig. Det var väl egentligen Sarah som insåg det då vi efteråt satt och fikade på Ikea och vägde för- och nackdelar. Eller rättare sagt, vände nackdelar med Älekulla till fördelar och tvärtom... När jag väl hade bestämt mig kändes det skönt, och när jag senare på kvällen meddelat Lena och pratat med henne i ungefär en evighet i telefon om allt mellan himmel och jord kändes det helt fantastiskt! Åh, vad jag älskade detta ställe och jag kunde knappt vänta tills jag skulle få åka tillbaka, till MIN hund dessutom, min alldeles egna lilla Fenix.

Eftersom jag skulle få en ny lägenhet ett par veckor senare tog jag inte hem honom direkt utan pendlade istället dit varannan - var tredje dag för att lära känna min valp innan vi skulle flytta.

Hemkommen

Under de veckorna hann familjen Pettersson bli min andra familj. Hundarna som fanns där då (Danza, Mira, Saima, Majakka och Fila) kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Och så barnen då. Lilla Engela satt i sin stol mest hela tiden då, hon var bara ett drygt halvår gammal. Det är svårt att tänka sig när man ser yrvädret nu. Och Winnie, Carlan och Elin, Emil och "Totte"...det kändes bara så självklart på något sätt, att vara där, att vara en del av allt det där. Pappa Jörgen var lite blyg i början men jag kände ett speciellt band till honom ändå - inte så konstigt med tanke på hur mycket vi har gemensamt, hur lika vi är, men det visste jag inte förrän ett bra tag senare. Jag älskade Jörgen och Lena på stört.

Mamma Saima (Fjällfarmens Saima Saike)

Älekulla blev snart mitt andra hem och var under en lång tid en tillflyktsort då jag inte hade någon på närmre plan. Det är fortfarande ett ställe jag längtar till när kvällarna blir för långa, nätterna för tunga. Eller när dagarna är för fulla och jag bara vill få vara.
Familjen Pettersson har ställt upp i vått och torrt och funnits där i alla lägen. Jag vet alltid var jag har dem och det känns skönt. Jag är dem evigt tacksam för det.

Winnie och Lena

Hundarna har bytts ut under åren, det är bara Mira av de som var där då som finns kvar där nu och hon är en riktig pärla. Skulle så gärna vilja ha en lapsk vallhund efter henne någon gång, men så lär det inte bli tyvärr.

Mira (den bruna) med brorsan Prince

Och barnaskaran har utökats, den också. Wille och Samuel är mina små gudsöner och de är så speciella, så fantastiska. Jag älskar dem som om de vore mina egna barn och önskar att jag hade mera tid att vara med dem, men jag tror och hoppas att de en dag kommer att veta med sig att jag finns här för dem och att de alltid finns hos mig - precis som resten av familjen!

Samuel, Sam-Sam, Sammy-boy

Me and Willon (och Jörgen i bakgrunden)