Några ord om...

...döden.

Tänk att det ska vara så tungt att prata om döden. Jag tycker på något sätt att det är fint. Orättvist i många fall, javisst. Det säger jag absolut ingenting om. Men samtidigt så är det ju (något av) det mest naturliga livet har att ge oss. Så många frågetecken, så många spekulationer, ingen som faktiskt vet...

Hur som helst så hittade jag en annons i GP för ett par dagar sen med en av de finaste texterna om döden jag någonsin sett och ville så hemskt gärna dela med mig av dessa ord;

Vad är döden? Egentligen inget märkvärdigt.

Jag har bara gått in i nästa rum.

Jag är fortfarande jag och du är du.

Vad vi var för varandra tidigare

är vi fortfarande för varandra.

Tilltala mig med mitt vanliga namn.

Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort.

Förändra inte din röst.

Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg.

Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt.

Låt mitt namn höra till vardagslivet,

som det alltid har gjort.

Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga.

Livet är likadant som det alltid har varit.

Dess betydelse har inte förändrats,

det fortsätter oupphörligt.

Varför ska jag vara borta bara för att du

inte kan se mig?

Jag väntar på dig under en tid,

någonstant mycket nära dig, alldeles runt hörnet.

Var lugn, allt är i sin ordning.

/Henry Scott Holland

Jag tycker att det är en så fin tanke, det känns så tryggt. De finns bara där i rummet bredvid. De hör vad vi säger, de väntar. Ingen är borta, glädjen måste leva vidare. Skratten måste överleva, måste överleva dig och mig och precis allting!

Glöm aldrig det! (Och hjälp mig att påminna mig själv om så skulle behövas nån gång...)