Frustration

Då kommer ytterligare ett sånt där känsloinlägg då'rå...

Aggression och irritation är väl förvisso egentligen rätt så konstruktiva känslor - eller åtminstone skulle de kunna vara det. Men när man inte kan placera den där den hör hemma leder den bara till ytterligare en påfrestande känsla, dvs frustration.

För ja, jag är både irriterad och arg. Kämpar med att hålla händer i styr för att stå emot alla impulser som vill rikta ilskan direkt mot den person som är grunden till den i form av motagerande. Men det tänker jag inte göra. Jag ska vara kall i det här läget. Nej, jag ska agera kallt.
För kall är jag inte, jag kokar av ilska!

Det är ju inte så att han bara ger sig på oss han vill med det han gör. Han lyckas dessutom skrämma upp och få personer att må dåligt som inte har det minsta med saken att göra.
Det är han för korkad för att inse. Och framför allt för självisk!
Jag är så in i h-e trött på den där offerrollen han fastnat i. Han har klarat sig så länge på den men nu får det väl ändå räcka?!