Begravning

R.I.P

Brith Tullock

min älskade mormor, min bästa vän

Klockan 12.00 ringde klockorna i Torslanda kyrka idag. Dags för begravning av min mormor, min solstråle.

Så fint det var allting. Mängder av blommor och cirka 70-80 familjemedlemmar och vänner samlade för att säga hejdå. Kändes så konstigt allting. Hur skulle jag kunna säga hejdå när jag inte ens kan förstå att hon aldrig mer kommer att ringa mig bara för att fråga hur det är? Och varför säga hejdå? Hon finns ju kvar, i mig, i dem - varenda litet steg jag tar så är hon hos mig!

Vet inte vad mer jag ska skriva idag, alla ord är främmande och frånvarande. Det finns bara ett stort svart tomrum i hela mig och jag är så innerligt trött! Vad hände med den där lättnaden alla pratar om att man ska känna efter en begravning? Allt jag känner är saknad, smärta, sorg, tomhet och förvirring, allt i ett enda kaos.