Ord?

Jag har börjat skriva såå många gånger de senaste dagarna, men det har slutat med att jag raderat hela skiten.

"Hela skiten" har inte varit så mycket å andra sidan, jag liksom tappar orden. I huvudet har jag massor av idéer, tankar och annat att dela med mig av, men när jag väl lägger händerna på tangentbordet försvinner meningarna med ljusets hastighet.

Det är så frustrerande!

Årsmöte i Vårgårda idag för VG-distriktet, RSMH. Skulle egentligen åkt fem stycken från oss men när stunden för avfärd var inne var vi bara två tappra själar kvar på tåget; V och jag.

Det blev mysigt i alla fall. Får som vanligt prestationsångest när det känns lite som att "alla känner apan..." Jag hatar den där RSMH-Zara ibland (oftast! Men ibland mer än vanligt...) Hon är (uppenbarligen) inställsam, pretantiös och sådär äckligt duktig. Det är inte jag, hon är inte jag!

Fick ett trist besked. Ett dödsfall. En sån människa som jag bara träffat några gånger, på lite möten och ett par kurs-veckor, men som det känns som att man liksom känner. Förstår du vad jag menar?

Som man tänker på med jämna mellanrum och liksom saknar men aldrig får tummen ur att höra av sig till trots att man lovat - och som man givetvis ångrar i efterhand!

En sån där människa som är sådär varm och jordnära och empatisk och alldeles fantastisk. Det gjorde ont att höra det, ont i själen. Men det var inte jag som var där, det var den där RSMH-Zara. Och RSMH-Zara är empatisk men känner ingenting själv.

När jag kom hem till mig själv däremot, när RSMH-Zara stannat kvar någonstans emellan Vårgårda och Göteborg, när jag hämtat hundarna och stängt dörren om mig till min lägenhet, mitt hem, min borg, då kom sorgen. Och som vanligt när sorgen över en förlorad människa kommer över mig, då dyker allting upp. Gammalt som nytt. Det gör ont helt enkelt, men det är samtidigt den där naturliga sortens smärta, den tillåtna, den som tillhör det som kallas för livet.

"Döden ändrar allt,

suddar bort allt.

Även misstagen."

// Heile Selassie