Fick mysa en stund med Adelia igår. Vad värmer mer än ett litet barns leende eller rofyllda andetag i sömnen? Skulle väl vara den genuina översvallande glädjen hos en lycklig hund!
Ola kommer när som helst. Eller, vi ska ses när som helst. Och det gör ont i mig samtidigt som jag är glad! Ibland önskar jag att jag vore psykopat - skulle vara så skönt att slippa det dåliga samvetet. Jag vet att jag väl egentligen inte borde ha skuldkänslor, att det är hennes val först och främst, men det känns ändå som att jag tar ifrån någon livets glädje, ett barn, en vän...ett allt! För mig skulle det kännas så! Samtidigt, jag har aldrig träffat en människa som är så stark som L är! Aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar