Änglar

Nu ligger jag i min säng med två trötta hundar. Och jag själv är då inte mindre trött. Kommer nog att somna snart, tror och hoppas jag! Hur som helst, som ni förstår har Ola kommit. Fick så ont i hjärtat då jag tog honom, kände mig så fruktansvärt hemsk. JAG började gråta när vi skiljdes, så vad måste inte L ha gjort?! Hundar är fantastiska. De acklimatiserar sig så fort, vissa mer än andra. Ola är definitivt en av de som hör till "mer". Efter att ha gått en runda i huset hoppade han upp i fönstret där jag strax innan hade gjort en katthörna. Så, om katten vill ha platsen får hon nog faktiskt tänka sig att dela den med en hund! Utöver V.I.P-platsen i vardagsrumsfönstret intog han även en av stolarna på balkongen vilket gör att det blir riktigt tripp trapp trull med Fenix på golvet, Ola på stolen och Karisma på bordet. Karisma föresten ja. Hon var så himla bra och nyfiken fram tills för en kvart sen. Nu börjar hon bli knäpp!

DAGENS CITAT blir en "dikt" idag:

Jag talar till mina vuxna barns änglar¨

Jag talar till mina vuxna barns änglar:

Följer ni dem fortfarande?

Bär ni deras önskningar i era händer?

Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,

vänder ni er bort och gråter,

men stannar kvar?

De behöver er,

mer än då de var små,

de behöver er förtvivlat,

för ungdomen är den svåraste tiden.

Allting ska göras på egen hand,

man ska rycka sig lös,

tänka igenom allt själv,

vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!

En mor får inte längre ingripa.

Men ni får.

En mor kan inte längre råda,

men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!

Hjälp dem att vandra i snårskogen,

att finna den rätta vägen,

deras enda väg!

/ Viola Renvall