Bortsprungen hund

Så var ännu en dag till ända. Dagskassan på Slättas blev över förväntan och alla var väl rätt nöjda och glada vid (arbets)dagens slut. Varit massor eller en hel del folk hela dagen. Kl. 16.00 bommades det igen men ett gött gäng stannade kvar och laddade för (ännu en) grillkväll. Emma ångrade sig och ville inte grilla med oss. Trist! Hade velat ha henne med! Ywonne hade gått hem tidigare på dagen men kom tillbaka, likaså Bengan. Och så hade vi ju Veronica och Tomas, Selene och Mats, Sirpa och Axel. Och så jag, Fenix, Lukas och Turbo.

Medans A och T åkte iväg för att handla och köra hem E, gick V och jag wn runda med vovven innan det var dags för mig att hoppa i dammen. Ja, alltså "Lilla Slättadamm". Bengan hade åkt på hedersuppdraget att rengöra dammen vilket han gjorde för ett par dagar sen. Nu var det dags för mig att dekorera - dvs tvätta och lägga i sand, grus, stenar och växter. Fick hjälp av stans goaste finne =) Men fy satan vad det var kallt! Kändes som ett hiiimla bra utgångsläge när man skulle sitta stilla och ute i några timmar därefter. Eller inte. Frös som en liten gnu, men vad gör väl det med så trevligt sällskap, goa majskolvar och sjuuukt många härliga skratt. Det är ett helt underbart gäng, det där, man kan inte annat än känna sig hemma!

Och så var det ju det där med gårdagens lilla episod i Slottsskogen. Vet inte ens om jag hittar ord att beskriva det med. Har du någon gång sett ett rådjur hoppa över vägen strax framför dig tätt följt av en skällande hund? Har du därefter hittat hunden ca 40 minuter senare? Har du fångat in den tacksamma och mycket törstiga hunden, ringt polis, blivit kasst bemött av dem, fått höra att de ringer upp senare och bett dig ta hand om hunden så länge? Ja, kanske. Det är väl inte ett helt otänkbart scenario kanske.

Har du däremot efter att ha tagit hand om hunden i ca 45 minuter-en timma stött på ägaren som kommer cyklande, svär åt dig för att du har hans hund i koppel, som knäpper loss det och kastar mot dig och därefter skrikandes cyklar därifrån? Har du sett honom vända cykeln och cykla tillbaka förbi dig i rasande tempo med den totalt slutkörda hunden bredvid sig, fortfarande lika högljudd och aggressiv, för att sedan försvinna bakom krönet? Det hade aldrig vi varit i alla fall. BådeLina och jag stod där som tysta fågelholkar och undrade vad fan det var som hade hänt??? Vi hann inte undra särskilt länge innan vi hörde en hund yla och gny, och eftersom vi misstänkte att det var han som slog hunden skyndade vi oss åt hållet han försvunnit, men ingen hund och ingen man inom sikte. Gick ner mot Villa Belparc och hörde honom stå och skrika på ett gäng på en av ängarna... Jag orkar inte ens skriva vad som hände mer, men historien tog i alla fall inte slut riktigt än. Jag blir bara så fruktansvärt arg, rädd (över hur folk behandlar sina djur), "förundrad" över hur människor kan fungera (eller snarare INTE fungera), förvirrad och minst tio saker till. Allt kändes som en halvtaskig parodi, fast jag vet inte riktigt på vad. Verkligt kändes det då i alla fall inte!

Jag var som sagt där för att träffa L för första gången med hunden. Fenix och Ola brydde sig inte särskilt mycket om varandra överhuvudtaget vilket ju faktiskt var rätt positivt. Ola var inte rädd för honom, inte ens när de släpptes och Fenix försökte få igång honom, och Fenix var rätt bra på att läsa av Olas signaler. Efter några timmars älgletande, hundfångande, polisringande mm följde vi L och O till spårvagnen innan vi gick tillbak till bilen och åkte hem. På väg till vagnen hade de börjat smälla och skjuta raketer (jag HATAR påsk, nyår och andra smällar-högtider!) och Fenix blev ju som vanligt rädd och stressad, men han lugnades faktiskt en hel del av Ola och började dra sig något närmare honom vilket O accepterade.

Ola är såå cool, bryr sig inte om något av det Fenix reagerar på i olika situationer mm. Han var dock väldigt reserverad så jag känner att jag inte fick se så mycket av honom. De kommer hem till mig nån dag i helgen så vi får väl se hur det går då. Jag vill ju så gärna...!

Ett tips om ni ska ringa polisen angående en försvunnen hund (eller vad som helst, skulle jag tro) är att veta i alla fall NÅT av följande; - Var du bor. - Vad du har för telefonnummer. Att svara att man inte kan sin adress och inte lärt sig sitt telefonnummer var tydligen lite sådär halvpopulärt. MEN, mina vänner, den här gången var det inte JAG som var sådär förvirrad =)

Det blir många änglar idag, just för att jag har så himla gott om sådana! Inte alla som har min tur vad gäller det...

DAGENS ÄNGLAR:

• FENIX. Åh, vad jag älskar denna lilla varelse, aldrig mött en hund med så stor personlighet! Har gett oss många skratt under kvällen.
• UNA för ett fantastiskt fint mail. Saknar henne!
• LINA. Så roligt att äntligen träffa henne efter allt skrivande hit och dit. Helt underbart go och rolig tjej. Från idag även framtidsplaner ihop som pyromaner alt. bankrånade (eller både och). Obs! Beställningsvara, inget ideellt arbetande mer!
• AXEL för ett jättefint sms nu ikväll. Tack.
• TOMAS, VERONICA, YWONNE, SIRPA, MICHA, SELENE och MATS för en jättehärlig kväll. Alltid skönt att skratta sådär mycket, trots att jag var helnykter chaufför. (Nästa gång tänker jag inte köra!)

Jag VET att jag blivit dålig på dagens citat. Börjar få lite ont om dem. Eller nej, egentligen inte, men de jag har i huvudet är nästan slut.