Önskar för mycket!

Där ni ser problem, ser jag kärlek och värme. Där ni ser arbete ser jag total kravlöshet. Jag pratar om inställningen min kära familj har till att det kanske (förhoppningsvis) snart kommer en powder puff och bor hos mig, Fenix och Karisma ett tag. Kanske ett långt tag, kanske kortare. De frågar inte något om honom, de bryr sig inte, de har ju Fenix. Det är så de ser på saken, och fler med dem. Tror att jag kommer att älska Fenix mindre, men jag har gott om plats i mitt hjärta. Jag är inte rädd för att älska - längre! Jag kan bara beklaga att deras är fulla eller för rädda att släppa in någon mer. De tror inte att jag kommer att ha tid för Fenix, men jag ser det snarare tvärtom. Ur träningsaspekt kan konkurrensen trigga honom. Fenix är det bästa som hänt mig och han får inte på något sätt bli lidande, då blir det tyvärr bara "ett kort tag" med lilla O. Men varför skulle det skita sig? Varför måste man utgå ifrån det? Räcker det inte att ha det med i beräkningen som en risk?

DAGENS CITAT

"Hellre älska och förlora, än att aldrig ha älskat."

/ okänt ursprung

Mina djur är inte bara mina bästa vänner, de är min familj! De är mina barn som jag skulle gå igenom eld för! Jag skulle simma med hajar eller sova med fåglar täckt med brödsmulor för Fenix, och ni som känner mig (och mina fobier) vet vad det innebär. När min bror pratar om att skaffa ett barn till, är det ingen som rynkar på pannan och suckar. Det är ingen som ifrågasätter varför (eller snarare ATT) eller som påpekar att de kommer att ta tid från dottern de redan har. För det gör det ju! Det är ingen som tycker att det är en oerhört dålig idé bara för att A kan bli svartsjuk. Och framförallt så är det ingen som stönar att de aldrig kommer att vara barnvakter för det är såå jobbigt med två barn. Jag är själv tredje barnet, sa alla samma sak till dem? "Nu räcker det väl! Ni ska väl inte ha ett till när ni redan har två?" Tror de att alla de hade som barnvakter jublade över att behöva ta hand om en ungjävel till? Knappast!

Kan inte sluta undra VAD det är som är så mycket jobbigare med hundar än med barn? Är det faktumet att det är 4 händer att torka istället för 2, eller är det kopplena som utgör ett problem? Är man för rädd att bli intrasslad? Är det så mycket roligare med blöjbyten än med bajspåsar? På vilket sätt är det lättare att laga mat till de tvåbenta än att ställa ner två matskålar med torrfoder på golvet? Snälla förklara, för jag förstår inte. Visst förstår jag att min mamma inte kan ha två hundar när hon har dagbarnen och redan släpar på barnvagn och grejer (återigen, är det tyngre med ett koppel än en barnvagn?), det är inte det som är problemet.

Jag tror egentligen inte att det handlar om något av det där, utan mer om en ovilja (eller okunskap) att förstå hur ett djur kan betyda lika mycket som en familjemedlem, en dotter eller en son. De har aldrig hittat hela sin livsmotivation i en hund, aldrig levt för djurens skull.

Önskar att de kunde vara lite mer supporting. Önskar att de kunde undrat mer, varit lite mer nyfikna istället för rakt igenom negativa. Önskar mig nog alldeles för mycket, uppenbarligen. Men, jag klarar mig ändå, det har jag alltid gjort. Det här är anledningen till att jag aldrig har berättat något innan allt är klart tidigare, jag orkar inte försvara något som jag inte är helt säker på. Hela den här situationen med O, anledningen till att han kanske flyttar in, det oerhörda stödet från omgivningen =S för mig tillbaka till Alice, min finaste Alice och mitt livs svåraste beslut. Och till att försvara det som var rätt för mig, till tankebanor som kretsar kring helt olika planeter. Jag önskar för mycket!

DAGENS ÄNGLAR

• EMMA som faktiskt stöttar! TACK!
• SUSSI av samma anledning. För att hon inte bara avfärdar utan en vilja att förstå.
• FENIX som skötte sig helt otroligt bra på träningen idag. Min prins. Har aldrig gått så bra på en rallyrunda (eller 4 snarare).
• KARISMA, gostrollet som tröstar och värmer och känner.