PROJEKT: Coca cola-sanering

En regnig (vad annars?) kväll i februari kommer en likgiltig och trött patient över tröskeln till avdelning 365 tillsammans med sin neurotiska småpedantiska kontaktperson/hönsmamma. Patienten lägger sina grejer på sängen medan hönsmamman nervöst står och repeterar ”oj oj oj, åh herregud, oj oj oj, ska du sova med det här, oj oj oj, herregud.” Patienten undrar vad det är frågan om och följer hönsmammans blick till bruna fläckar i taket, på väggen, garderoben... Det såg ut som om någon haft coca-cola-krig ungefär. (Önskar att jag hade fotat detta men det är lätt att vara efterklok.) Likgiltig patient kan tänka sig att sova i det rummet ändå, fläckarna stör henne inte det minsta. Hönsmamman däremot får stanna vid McDonalds på hemvägen för att lugna ner sig och komma över den värsta chocken.

På avdelningen blir klockan alltmer och nattpersonalen knackar på dörren för att komma in och hälsa. Patienten hör dörren öppnas följt av ett ”åh herregud vad här ser ut!” Patienten som sitter uppkrupen i sängen får ur sig ett ”jag är oskyldig” varpå den upprörda nattvakten säger: ”Åh, hej föresten! Nej, vi tror inte att det är du heller, det är nog någon som har råkat öppna en coca-colaflaska. Det här får de städa imorgon.” Patienten suckar och tänker, att det måste ha varit minst 20 flaskor cola som ”råkat” öppnas för att få till det där.

Natten går och en ny dag gryr. En dag utan cola-sanering. Och flera dagar kommer och går. Besökare ser fläckarna så fort de kommer in i rummet, men patienten bryr sig fortfarande lika lite om dem som städerskorna gör.

Så en dag, två veckor efter den där regniga kvällen, möter patienten avdelningschefen hack i häl på vårdaren von Osten då de rusar in i hennes rum. De stirrar på fläckarna och pratar med upprörda röster till varandra.

Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att det var en ganska enkel sak att städa upp efter cola-kriget. Att man kunde be en städerska, eller kanske en av vådarna, att ta en svamp med lite medel på och gnugga bort det bruna öriket som bredde ut sig över ca. 2-3 kvadratmeter. Om man inte visste bättre, som sagt! I själva verket var avdelningschefens celebra besök i ett patientrum bara början på en lång byråkratisk process.

Dagen efter, eller om det var senare på eftermdidagen, klampar fem personer in i rummet. De intresserar sig så mycket för tak-kladdet att de knappt noterar att det sitter en smått förvånad patient i sängen. Patienten iakttar roat kris-gruppen som kallats ihop för att med gemensamma krafter försöka komma på hur man kan besegra de onda fläckarna. Hon lyssnar noga till den seriösa konversationen som äger rum där hon själv är närvarande men frånvarande, skrattar inombords åt dagens i-landsproblem och skakar på huvudet.

- Är det kaffe eller cola?

- Jag tror att det är kaffe.

- Nej, det är cola.

- Ta en pappersbit och gnugga så känner du på lukten vad det är!

- Nej, det kan inte vara kaffe.

- Ska man måla över det?

- Nej, det går aldrig. Först måste det städas bort och först därefter kan man måla.

- Men vi behöver alla papper underskrivna innan vi kan göra något.

- Det är inge problem, chefen har varit här och tittat och godkänt.

- Och i garderoben också, den måste tömmas innan vi kan arbeta vidare här.

Patienten ser hur von Osten kör ut den egentligen högre rangordnade sköterskan och dennes praktikant med ett högtidligt: ”jag tar över det här nu.” Det hela är så absurt och skrattretande att det knappt går att beskriva. Kvar i rummet finns nu alltså von Osten och två stycken från en städfirma – och så patienten, som finns men inte syns. Den ena av städerskorna tar upp sin mobiltelefon och pratar med allvarlig röst, låter väldigt likt en polisradio faktiskt, och säger följande: - Jag är på 365:an nu och jag kommer att behöva din hjälp här imorgon. Hon konstaterar för personen på andra sidan tråden att man behöver vara flera för att städa upp det här, och lämnar även en utförlig beskrivning av brottsplatsen. Därefter lämnar tre upprörda personer rummet, och kvar sitter en förvirrad patient och skrattar för sig själv.

Följande morgon plockar patienten ur alla grejer ut garderoben. Det knackar på dörren och någon säger att det ska städas, att hon behöver gå ut. Så hon tar sitt cigarettpaket och går ut på balkongen. Därefter går hon in i sitt rum för att hämta datorn där och möts av en smått absurd syn. Troligtvis har Sahlgrenskas Universitetssjukhus bestämt sig för att ta sig an ett gäng arbetslösa människor och ge dem en meningsfull sysselsättning (för det är så det heter nu för tiden). I rummet, nästan vadandes i vatten som täcker så gott som hela golvet, finns inte mindre än fyra personer. Nästan en timma senare är saneringen klar och patienten kan återvända till rummet tillsammans med sitt besök, älskade V, som dök upp under städtiden.

Man skulle kunna tro att sagan var slut här, men det kommer liiiite till. För här sitter patienten med sin besökare i godan ro, när dörren plötsligt slits upp utan knackning, och von Osten ordagrant stormar in i rummet för att försäkra sig om att fläckarna är förintade för all framtid. Nu var det bara såhär, att allt gick inte riktigt bort.

- Har de inte varit här och städat? (Von Osten)

- Jo, de var här ett helt gäng förut. (Patienten)

(Von Osten drar ner rullgardinen och ser till sin fasa att de har missat att skura den.)

- Men, de har ju glömt den här!! (Von Osten)

- Ja, och de har inte torkat av garderoberna heller. (V)

Von Osten stirrar stint på besökaren i sisådär 10 sekunder, med ett uttrycksom verkar undra om han halluciner eller om det faktiskt finns ytterligare en alldeles levande människa i rummet. Von Osten ser både arg, förvirrad, chockad och förvånad ut. Utan att säga något mer lämnar han sedan rummet och drar igen dörren efter sig. Kvar sitter patienten och hennes besökare och tittar förvirrat på varandra innan de börjar asgarva.

Man undrar ju bara, varför satsar de alla resurser på städning? Tänk om samma engagemang och energi kunde läggas på patienter istället för cola-fläckar!